Den koloniala blicken genomsyrar svensk rapportering av valet i Sydafrika, inte minst i Aftonbladet. Landet är värt en bättre framtid – och en bättre bevakning i svensk media, skriver Peter Lööv Roos.
När Sydafrika gick till val på onsdagen fanns för första gången en generation röstande som personligen inte upplevt apartheid, en generation som är född efter det första fria valet 1994. En historisk dag, som hade förtjänat en fräschare bevakning i svensk media. ”Inte en enda svensk sydafrikan eller afrikan har bjudits in till diskussionerna”, reflekterar Margaret Gärding, kandidat till Europaparlamentet för Feministiskt initiativ och själv född och uppvuxen i Sydafrika; ”Det verkar som att kvalifikationerna som gäller är att du är man och vit svensk. När ska det bli ett slut på de koloniala attityderna i kunskapsskapandet?”
En närmast övertydlig illustration till Margaret Gärdings observation gick att finna i ett reportage i Aftonbladet 4/5: ”Makten är svart – och misären är vit i de ombytta rollernas Sydafrika”. Jo, så stod det. Visserligen ändrade Aftonbladet i onsdags, efter tre dagar, rubriken, men frågan kvarstår: Hur kunde en så fullständigt verklighetsfrämmande rubrik passera den redaktionella kontrollen? Rasisterna jublade: ”Finns kanske lite hopp för Aftonbladet”, twittrade Avpixlats Mats Dagerlind. Nazistiska Svenskarnas Partis nättidning gav rubriken och reportaget sitt beröm. Inte Aftonbladets stoltaste stund, får man hoppas.
I reportaget besöker Aftonbladets reporter Wolfgang Hansson en kåkstad för vita. Misären är verklig. Louis och hans familj bor i ett träskjul, under all människovärdig standard. Vid folkräkningen 2011 var det 7 754 vita hushåll som levde på liknande sätt som Louis familj. Det gjorde också 1 868,325 svarta hushåll. Runt åttatusen mot runt två miljoner. Självklart ska absolut ingen behöva bo i ett träskjul, men reportaget andas ”det här borde inte hända vita människor”.
Louis har förlorat jobbet på en bilfabrik, enligt uppgift för att han är vit. ”Under rasåtskillnadssystemet apartheid var det de vita som bestämde och fick alla fördelar. De hade jobb och hyfsad lön… Allt det där har långsamt ändrats de senaste åren”, skriver Hansson.
Då får man betona långsamt. Även det stora oppositionspartiet i Sydafrika, Democratic Alliance, talar numera om att det behövs positiv särbehandling på arbetsmarknaden för att, så gott det går, komma till rätta med de orättvisor som cementerades under apartheid och som inte bara försvinner av sig själva på en generation. Särskilt inte i ett så brutalt marknadsliberalt samhälle som Sydafrika.
Tjugo år efter apartheids avskaffande är mer än 70 procent av toppcheferna och mer än 60 procent av mellanchefer vita. Kom då ihåg att vita bara utgör 9 procent av befolkningen. Medan arbetslösheten för vita 1994 bara var 3 procent hade den ökat till 5,7 procent 2012 (ändå en tämligen modest nivå med tanke på det världsekonomiska läget). Men för svarta låg den då på nära 30 procent, högre än i den extrema finanskrisens Grekland.
Det går också att räkna på ett annat sätt, som gör att det ser lite bättre ut för svarta, men ändå är vinnarna vita: För varje svart person med jobb 1994 fanns det 4,9 arbetslösa svarta; i dag är det ”bara” 3,3. För varje vit person med jobb 1994 fanns det 2,2 arbetslösa vita; i dag är det nere på 1,4.
Lönemässigt har vita varit de stora vinnarna på de internationella sanktionernas avskaffande: kurvorna har pekat rakt uppåt sedan 1994. För svarta planade det ut redan kring år 2000, på en betydligt lägre nivå. 1994 var den genomsnittliga inkomsten 4 gånger högre i ett vitt hushåll jämfört med i ett svart. I dag är den 6 gånger högre. Tänk då på att vita familjer oftast har färre barn.
Det finns inget enhetligt sätt att beräkna fattigdom i Sydafrika, men i den inhemska debatten talas det om 1-10 procent fattiga vita. Den övre siffran, som är diskutabel, motsvarar den i USA för fattiga vita. Andelen fattiga svarta sydafrikaner uppgår till omkring 40 procent – minst. Enligt Child Gauge 2012, en rapport sammanställd av bland annat UNICEF, lever 67 procent av svarta barn och 2 procent av vita barn i fattigdom.
På många sätt lever de flesta i Sydafrika materiellt ett mycket bättre liv i dag än för 20 år sedan. Men landet är världens kanske mest ekonomiskt ojämlika. Skillnaderna mellan den rikaste och den fattigaste tiondelen av befolkningen är hisnande. Som Världsbanken påpekat är ojämlikheten ett kvarlevande arv från apartheidsystemet. Vägen till frihet har visat sig vara mycket lång.
Den skriande ekonomiska ojämlikheten sliter sönder samhället – och urholkar ANCs trovärdighet. Ett valresultat på under 60 procent kommer att ses som ett nederlag för det statsbärande partiet. Nu utmanas det av både det liberala Democratic Alliance och det radikala Economic Freedom Fighters. På torsdagsmorgonen, när en tredjedel av rösterna räknats, hade ANC fått 57 procent.
Förhoppningen är att ANC ska hitta tillbaks till ideal som uttryckts av Nelson Mandelas medfånge på Robben Island, Ahmed Kathrada: ”Det finns ingen värdighet i fattigdom. Det finns ingen värdighet i hunger. Det finns ingen värdighet i arbetslöshet”. Oavsett om man är vit eller svart. Sydafrika är värt en bättre framtid – och en bättre bevakning i svensk media. Bortom den koloniala blicken.
