Den gångna veckan har vi samlats i flera sammanhang. Vi har sjungit våren in vid eldarna, och tågat på första maj.

Kyrka och samhälle hör ihop

Anders Jonåker

Den gångna veckan har vi samlats i flera sammanhang. Vi har sjungit våren in vid eldarna, och tågat på första maj. Kyrka och samhälle hör ihop, genom just samlingens förenande kraft, vare sig vi samlas på valborg, första maj eller i kyrkbänken, skriver Anders Jonåker.

Ibland har jag hållit vårtal. Från expeditionens kyrkfönster har inte saknats uppslag. Vinterns till synes livlösa träd fylls av fågelsång och berättar om hur naturen åter får liv igen. Dagarna blir längre och ljuset vinner över mörkret. Psalmer som hör årstiden till bekräftar. Den blida vår är inne skall snart växla till En vänlig grönskas rika dräkt. Natur och evangelium tycks öka dialogen. Runt majbrasan ropar vi alla hoppfullt: ett fyrfaldigt leve för våren. Hurra!

Det händer att Valborg infaller på en söndag. I mina ögon har det inte varit helt okomplicerat. Motvilligt har jag predikat på första maj. Det är ju samhällets helg och fortfarande kan jag nog tänka lite för mig själv, att då borde kyrkorna stänga. Samtidigt, om denna tänkta motsättning mellan kyrkan och samhället framhävs, har man då inte redan påbörjat nedmonteringen av vad tro borde handla om? Ett sammanhang där mänskligt och gudomligt möts.

”Evangeliet befriar i den bestämda nöd människan står i” skrev teologen Gustaf Wingren i en fotnot. Tanken att kyrkan har naturlig del i samhällslivet kan inte vara långt borta. Kyrkan behöver initialt inte oroas över vad kyrkan skall betyda för samhället. Denna uppgift är redan avklarad med själva evangeliets natur. Evangeliet träffar människan där hon befinner sig vilket visar på kyrkans och samhällets samhörighet. Ur resonemanget är det klargörande hur starkt förankrat evangeliet redan är i samhällskontexten. Men det finns också en omvänd ordning. Samhället är redan i kyrkan. I varje människas möte med sin nästa kallar livet på förnyat hopp för mänskligheten.

Samhörigheten mellan kyrkan och samhället uttrycks också genom själva kyrkobegreppet. Ekklesia, de församlade är ett samhällsbegrepp som kyrkan lånat. Detta förvärldsligande av kyrkan är ett skydd mot en alltför ideologiserad kristendom som vill privatisera tron eller framhäva kyrkan som ett privilegium för några få utvalda. Nej, kyrkan och samhället har ett gemensamt konstitutivt element som hos ”de församlade” bland annat kan uttryckas i värden som frihet, fred och humanitet. Värden som samhället slår vakt om och som kyrkan kan se som en del av Guds frälsning. Samhället är visserligen inte sammanfallande med kyrkan, men det kan å andra sidan heller aldrig tänkas utanför Gud (Kol 1:16).

I evangeliska kyrkan i Tyskland (EKD) har man under en längre tid reflekterat över kyrkan och samhället. Med begreppet Frihetens kyrka förs i reformatorisk tradition en diskussion om hur man skall vara relevant i sin samtid. Kyrkan kan varken vara ett kontrastsamhälle eller integrerad samhällskyrka menar man. Kyrkan är inte en utvald enhet för några få, men ej heller ett sammanhang som är helt uppgående i samhället. Kyrkan står i dialog med samhället och har starka band, ja stark igenkänning i samhället. Humana värden värnas vilka man inte sällan också delar en kamp för att skydda. Dialog utmärker en relation, också den som delas mellan kyrka och samhälle. Kanske Valborg ändå inte är en så dum helg ändå. För både samhället och kyrkan.

Kommentarsfältet är stängt.