Helgonförklaringar som inte strikt talat är nödvändiga riskerar att bli ett vapen i kyrkopolitiska strävanden, både i Stockholm och i Rom, skriver Irène Nordgren apropå helgonförklaringen av förre påven Johannes Paulus II. ”Santo subito !” ”Helgon nu” skanderade den katolska hyllningskören så fort meddelandet kom att påven Johannes Paulus II avlidit 2 april 2005.

Helgon som vapen i kyrkopolitiken

Irène Nordgren

Helgonförklaringar som inte strikt talat är nödvändiga riskerar att bli ett vapen i kyrkopolitiska strävanden, både i Stockholm och i Rom, skriver Irène Nordgren apropå helgonförklaringen av förre påven Johannes Paulus II.

”Santo subito !” ”Helgon nu” skanderade den katolska hyllningskören så fort meddelandet kom att påven Johannes Paulus II avlidit 2 april 2005.

Efterträdaren Benediktus XVI hade inte varit påve mer än knappt 3 veckor när han inledde saligförklaringsprocessen av sin företrädare trots att praxis är att en sådan process inte bör inledas förrän efter minst 5 år. Och Benediktus efterträdare Franciskus hade inte hunnit vara påve mer en ca ett halvår förrän han i september 2013 förkunnade att han söndagen den 27 april 2014 ämnade helgonförklara Johannes Paulus II och då samtidigt helgonförklara påven Johannes XXIII som avled efter ett 5-årigt pontifikat 1963.

I internationell katolsk press har detta medfört ris och ros men även allehanda spekulationer. Ville Franciskus gå sin företrädare påven Benediktus till mötes genom att förverkliga dennes heta önskan att fortsätta i turbofart och helgonförklara den omstridde Johannes Paulus II? Ville Franciskus som ”kompensation” passa på att blidka Johannes Paulus II:s motståndare genom att neutralisera en helgonförklaring – som av många betraktades som kontroversiell – genom att  i samma veva också helgonförklara Johannes XXIII?

Inomkatolska media i Sverige lyser i vanlig ordning med vördnadsfull  frånvaro av varje form av betänklighet och ifrågasättande av Vatikanens göranden och låtanden. Som svensk reformkatolik känns det därför angeläget att kort avbryta hyllningskören i svenskkatolska media och ge en motvikt genom att här sammanfatta och citera den Internationella inomkatolska reformrörelsen We are Church (IMWAC).

”JPII auktoritära ledarstil bidrog till den största tragedin under JP II pontifikat: de sexuella övergreppen av tusentals barn världen över. Genom att JP II prioriterade den kyrkliga hierarkin före människors behov bidrog han till en förgiftad miljö där präster – ofta upprepade gånger – tilläts att sexuellt förgripa sig på barn så länge som detta kriminella beteende hölls hemligt för att på så vis upprätthålla bilden av ett oklanderligt ledarskap. Som tydligaste exempel kan nämnas JP II nära relation med grundaren av Kristi legionärer Marcial Maciel Degollado.

Det var JP II behov av hierarkisk kontroll som misskrediterade befrielseteologi och lämnade de tusentals som arbetade för befrielse utan det teologiska och det kyrkliga stöd som de hade förtjänat att få medan de led under brutala politiska regimer. JP II auktoritära andliga ledarstil illustrerades också i hans undertryckande av jämställdhet mellan könen vilket berövade katolska kyrkan den gåva som kvinnor kan bidra med till kyrkligt ledarskap. JP II hållning till HBTQ-personer gjorde honom till medlöpare med lokala kyrkor och regeringar som fortsätter att förneka HBTQ personer deras civila och moraliska likaberättigande. JP II upprepade förbudet mot kondomanvändning och försvårade ett moraliskt val för miljoner människor runt om i världen att förhindra spridningen av HIV /AIDS och stödja sexuell hälsa.”

”IMWAC menar att saligförklaring och ytterst helgonförkaring inte ska mätas utifrån om ett ”mirakel” kan tillskrivas någon person utan snarare om någons liv personifierar Kristi värderingar som inte har makt som syfte utan Gudsfolkets välfärd.”

Ord står mot ord när det gäller utsagor om vilken vetskap JP II hade om katolska kyrkans pedofilskandaler. Att å ena sidan lyssna på George Wiegel, levnadstecknaren av katolska kyrkans nyaste helgon och å andra sidan på dominikanprästen Thomas Doyle OP – specialist i kanonisk rätt och djupt engagerad i offren för pedofilpräster – ger två motsatta bilder av Johannes Paulus II som kan förklara varför även vanliga katoliker har olika syn på söndagens helgonförklaring.

Jag ser en rubrik på Vatikanradions hemsida ”Påvlig humor: George Weigel föreslår att Johannes Paulus II var en av historiens roligaste påvar.” Inte ett ljud om att SNAP (Survivors Network of those Abused by Priests) förkunnar att helgonförklaringen av JP II ”skickar oerhört skadliga signaler till anställda inom hela katolska kyrkan genom att ära någon oavsett hur mycket denne utsatt barn för fara.”

Katolska prästers pedofiloffer har nog svårt att idag uppskatta Johannes Paulus II:s humor.

En sak står dock helt utom allt tvivel. Påven Benediktus har varit helt medveten om sin föregångares delaktighet i mörkandet av kyrkans sexskandaler och trots detta valt att förbigå vedertagen praxis med minimum 5 års avvaktande med att inleda salighetsförklaring. Varför detta ? Höja sin egen jämförelsevis låga popularitetsfaktor? Och varför vill Stockholms katolska Stift mörka all internationell inomkatolsk skepsis mot helgonförklaringarna?

Senaste numret av stiftsorganet Katolskt Magasin – som till största delen ägnas åt helgonförklaringarna – har av Katolskt Magasins styrelse beslutats att delas ut gratis inom församlingar i syfte att använda helgonförklaringarna som lockbete för nya prenumeranter. Som redan varande KM-prenumerant läser jag ledarens inledning: ”Vår förhoppning är att ni som håller Katolskt Magasin i era händer för första gången kommer att vilja följa oss in i framtiden – och att övriga fortsätter som prenumeranter.”

Den katolske professorn i systematisk teologi Gösta Hallonsten ger i tidningen genom sitt 2-sidiga lovtal till JP2 ett illustrativt exempel på att den litterära genren panegyrik ännu står sig. Lovtalets rubrik ”I kamp för människans värde” känns ovanligt ironiskt med tanke på att Johannes Paulus II är den som varit huvudansvarig för hur barns människovärde tillåtits kränkas av pedofilprästers sexuella övergrepp. Samme påve har därigenom också illustrerat att katolska kyrkan mer ömmat för barn före födelsen än efter – ända fram tills helt nyligen då katolska kyrkan togs i i örat av FN:s Barnrättskommitté. Detta vill dock professor Gösta Hallonsten inte ens andas om utan han anser det mer angeläget att bland annat rekommendera att se filmen ”Karol – A man who became pope”.

Jag har olika krav på en vetenskapligt skolad svensk professor i systematisk teologi och polska lekmannaentusiaster. Personligen ansluter jag mig till rösten från andra sidan. Det vill säga, till vad min favoritkardinal alla kategorier – Milanos berömde kardinal Carlo Maria Martini – ansåg. Martini som avled i augusti 2012 hade enligt italienska ”Corriere Della Sera” 1 år före sin död uttalat betänkligheter mot helgonförklaringen av Wojtyla, det vill säga påven Johannes Paulus  II. Kardinal Martini var av uppfattningen att Johannes Paulus II:s hängivenhet för kyrkan var ett historiskt vittnesmål som i sig själv var tillräckligt men som Martini inte såg som nödvändigt att behöva betona genom helgonförklaring.

2 kommentarer på “Helgon som vapen i kyrkopolitiken

  1. Irene Nordgren skriver:

    Att helgonförklaring inom katolska kyrkan är frågan om kyrkopolitik visar tex också skillnaden i intresse att helgonförklara Oscar Romero som led martyrdöd för 34 år sedan men ännu inte helgonförklarats av Vatikanen trots att han av hela Gudsfolket i El Salvador vördas som ett helgon.

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Óscar_Romero

    Att jämföras med snabbkanoniseringen av Opus Dei grundaren Josemaría Escrivá de Balaguer som gratulerade Franco och i lugn och ro vid 73 års ålder avled i sin säng.

    Josemaría Escrivá de Balaguer (1902-1975) blev färdigt helgon redan efter 27 år – 2002.

    Här är brevet till generalisimo Franco från hans SKYDDSHELGON den helige Escriva.

    http://www.odan.org/escriva_to_franco.htm

    // Irène