Petander gjorde det som man inte fick. Han släppte tryggheten i det bofasta och började med att förändra sig själv.

David Petander var en vänlig rebell

Olle Sahlström

Petander gjorde det som man inte fick. Han släppte tryggheten i det bofasta och började med att förändra sig själv. Han delade med sig av sin lön, mötte alla som jämlikar och vägrade de fina middagsborden. Han gjorde sin kristendom till en motståndsrörelse, skriver Olle Sahlström.

En sommardag för snart två år sedan tog jag tåget upp till Ånge i det skogsrika Medelpad. Jag hade berörts och oroats av han som kallades Vandrarprästen, David Petander. Mindre för hans ord, mer för att hans sätt att leva dem.

En vinterdag 1910 lämnade han sin tjänst som pastorsadjunkt för att bli en fri och vandrande predikant med orden ”Gud behöver inga bönehus. Gud behöver inga präster. Gud behöver inga predikanter. Men han behöver människor fyllda av sin ande”.

Så jag gjorde som han, jag lämnade Ånge och började vandra söderut. In i Hälsinglands öppna landskap, det björnrika Dalarna, in i Västmanland, på hans tid ett framväxande industrilandskap. Min vandring avslutades i Västerås, i staden där hans vandring fick ett dramatiskt slut när han arresterades.

Jag visste inte vad som väntade mig. Utan att tänka närmare efter men med huvudet fyllt av frågor började jag gå i hans fotspår för jag kunde inte tänka mig ett bättre sätt att förstå honom och hans livsval, komma honom mer nära; varför lade han en sådan vikt vid att gå till fots? Varhelst han talade blev mässan mer en form av samtalsmöte. Såg han ett samband mellan vandrandets långsamhet och samtalets närhet och möjliga innerlighet? Och varför lästes aldrig trosbekännelser upp när han talade?

När han lämnade Ånge sade han också: ”Nu går jag för att uttaga ett folk ur den nuvarande världsordningen”. Och jag tänker att i allt han gjorde var det som steg på väg mot det andra riket, Guds rike, ett rike i fred, social rättvisa och jämlikhet.

Redan i Ånge väckte han oro. Han delade med sig av sin lön och mötte alla som jämlikar. Och han vägrade sitta med vid de fina middagsborden. Istället begav han sig till fattigfolket där han alls inte gick omkring bredbent och predikade. Istället gav han alla ett handtag; skurade golv, bytte ut trasiga golvmattor, handlade mat och såg till att de som var sjuka fick läkarvård.

Vem gör så?

När jag närmade mig Ljusdal började jag tänka: Det är en gudstroende motståndsman jag följer i spåren. En vänlig rebell. En stillsam och kärleksfull revolutionär.
Han gjorde det som man inte ska göra, varken då eller nu. Han bryter en maktordning, en samhällshierarki. Med till synes små, vardagliga handlingar. Han säger inte ” allas lika värde”, men han visar i handling vad de betyder. Det är som glimtar av Guds rike.

Ja, så tänkte jag på väg in i Ljusdal sommaren 2012: Han ställer sig utanför klassamhällets ordning. Han vänder det ryggen och visar i sina handlingar på ett annat sätt att leva. Han gör som människor gjorde i de första församlingarna.

Ja, så tänkte jag på min vandring: ”Förändra samhället genom att förändra människor. Inte genom maktutövning och dekret utan genom att börja med sig själv. Det är det Vandrarprästen gör, han börjar med sig själv, och snart ska andra göra som han. Och om de förändras genom nya vanor, som övning i verkliga samtal, blir det alltmer oförmögna att fungera i ett orättvist samhälle, i hierarkiska relationer. I all tysthet skymtar ett annat samhälle fram. För att till slut underifrån kunna rasera det gamla” ( Vi möts i lärkans sång. En resa i Vandrarprästen David Petanders fotspår, Atlas, 2014).

Kristendom som en motståndsrörelse.

Kommentarsfältet är stängt.