Nils Horners död lägger ett tungt ansvar på våra axlar att bära berättandet och människors röster vidare, skriver Annika Sjöqvist Platzer.
Minnestexterna efter utrikeskorrespondenten Nils Horners död präglas av ord som närvaro, lyssnande, den bäste av de bästa, trovärdig verklighetsskildring, respekt för människor – kort sagt riktig journalistik. Det land där han miste livet finns på den nedre halvan när det gäller pressfrihet tillsammans med länder som Ukraina, Honduras och Thailand. I Afghanistan, där utländska journalister nu behövs mer än någonsin, blir arbetsmöjligheterna allt mer kringskurna och osäkra.
Bästa sättet att hedra Nils Horner är att ta vid där han slutade, skriver Johanne Hildebrandt, med egen erfarenhet av krigsrapportering, i en minnestext i SvD. På Sveriges Radios hemsida finns Nils Horners sista reportage från Afghanistan, det som handlar om afghanska kvinnors oro inför det förestående presidentvalet den 5 april. Samtidigt pågår nu Natos tillbakadragande.
Situationen i Afghanistan, och det kaos som alltför länge rått i landet, har den danske författaren Carsten Jensen engagerat beskrivit i upprepade artikelserier, i svensk press publicerade i DN. Som dansk är han frustrerad över sitt hemlands Nato-ledda närvaro i ett sammanhang som har skapat kaos. Ett kaos som stormakter genom århundraden har bidragit till.
”Det häftar blod vid vår kultur. Var man än går och vart man än reser i världen snubblar man över gravar. Herdar som velat skydda sina hjordar. Bönder som vägrat att låta sig slaktas.”, skriver Jan Myrdal i sin bok ”Resa i Afghanistan” som kom ut 1960. Får Myrdal rekommendera en bok i dag för att förstå både det första stora afghankriget mellan 1839 och 1842, då nederlaget blev stort för britterna, och det nuvarande femte, mellan vilka finns stora paralleller, blir det den skotske historikern William Dalrymples ”Return of a King: The Battle for Afghanistan 1839-42”. En bok där Dalrymple tar sin utgångspunkt I det komplexa afghanska stamsystemet och följer utvecklingen fram till Natostyrkornas aktiviteter i landet.
1919 skildes Afghanistan från brittisk överhöghet. Kortfattat präglades sedan landet av både inbördeskrig och utländskt ingripande, gick från kungadöme till republik och efter en militärkupp 1978 kom det afghanska kommunistpartiet till makten. När detta styre gick mot sitt slut invaderades Afghanistan av sovjetiska trupper och så följde tio år av krig. Ett krig där 15 000 sovjetiska soldater uppskattas ha mist livet och där under tiden Sovjetunionen närmade sig sitt sammanbrott. 1989, efter internationella påtryckningar, drog sig Sovjet tillbaka. Sedan följde en maktkamp mellan olika islamitiska grupper, mujahedin, och i dess följe uppstod talibanrörelsen.
”Talibanerna föddes ur det kaos som ett ändlöst och allt ödeläggande inbördeskrig hade skapat. De var svaret på detta kaos och de satte stopp för det. Om man inte förstår det, förstår man ingenting.”, skriver Carsten Jensen i en av sina DN-artiklar.
Om Sovjetunionens krig i Afghanistan finns också en viktig skildring – boken ”The hidden war” av den ryske korrespondenten Artyom Borovik. Han dödades vid en flygolycka som aldrig blev utredd. Dock hade han som undersökande journalist material som landets politiska och ekonomiska elit hade all anledning att undanhålla offentligheten.
Boroviks bok, skriver Carsten Jensen, handlar om soldater som är blinda för den situation de själva befinner sig i. Och, tillägger han, den är skriven av en reporter som delar deras blindhet. Borovik beskriver också vad han kallar krigets fyra faser. Först går allt som planerat. Därefter går inte allt som planerat och fler soldater behövs. I tredje fasen inser man att något är helt fel. I den fjärde handlar det bara att komma iväg fortare än kvickt. Carsten Jensen sammanfattar: ”Natos krig i Afghanistan befinner sig i flera av dessa faser samtidigt, beroende på vem som talar.”
Han fortsätter i en av sina DN-artiklar: ”I Afghanistan finns två sätt att se på livet som stått i strid med varandra i över hundra år. Det ena är sekulärt, går in för framsteg och har genom hela 1900-talet haft landets utbildade elit som förespråkare. Det andra är rotat i landsbygden i ett decentraliserat klan- och stamsamhälle. Att vara afghan förknippas här med en traditionell livsstil som är fientlig mot förändringar.”
Och vidare: ”Striden tycks avgjord när landets kommunistiskt dominerade armé tar över makten 1979 och bjuder in Sovjetunionen att invadera. Tio år senare har man facit på framstegets inmarsch i Afghanistan: ett ödelagt land, en och en halv miljon döda, fem miljoner flyktingar.”
I Norden uppmärksammades vid denna tid flyktingsituationer runt om i världen genom en kampanj kallad ”Flykting 86”. Bakom kampanjen stod olika hjälporganisationer. Ett antal journalister åkte ut i fyra världsdelar för att beskriva flyktingars utsatta läge. I norra Pakistan fanns då det totalt sett största antalet flyktingar i världen samlade. Mitt uppdrag blev att åka dit, till Peshawar.
Väl där mötte jag en motståndsman från en afghansk exilorganisation som jag tidigare mött i Sverige. Det ena gav det andra och några dagar senare smugglades jag in i Afghanistan för att på plats i ett läger i bergen någonstans mellan Kabul och Jalalabad möta hans motståndskollegor och få en uppfattning om deras kamp. Ett 80-tal män, mellan 65 och 13, delade med sig av kvällsvarden vid den öppna elden, erbjöd en plats på jordgolvet i kojan, höll vakt med sina Kalashnikov under natten.
Nästa dag när ljuset återvände och doften av gran och pinje kändes starkt blev situationen allvarligare. Ljudet av ett jetplan, en rysk MIG 27, och en helikopter över dalen fick männen att använda sina gevär. Men avsaknaden av luftvärnspjäser, som var den afghanska motståndsrörelsens problem, gjorde skjutandet tämligen utsiktslöst. Fler jetplan for som silverskedar över himlen.
Vid återresan till Pakistan stannade vi i Gul Ghondai, det betyder blomsterkullen. Där var öde, husen i ruiner och människorna borta. Någon berättade hur vacker platsen hade varit, hit gjorde man utflykter och här hade den siste monarken sitt sommarviste. Men ryssarna kom och brände marken, det brann en hel dag och en hel natt. På vägarna fanns bombkratrar, en bomb kunde döda mellan 60 och 70 människor. En mil därifrån låg en rysk militärgarnison. Luftrummet tillhörde den tekniskt sett överlägsne fienden. Underifrån fanns motståndet.
Och det finns fortfarande medan andra förespråkar förändringar. Nils Horner blev ett offer därför att han lät människor på plats komma till tals.