Neutralitetsivern i Sveriges Radio känns igen från grupparbetena i barndomen. Att förhålla sig neutral och objektiv blev viktigare än att sätta färg på värderingar och samhällsstrukturer. ”Den grå betongen” härjade också bland idéerna, skriver Anders Jonåker.
Jag tyckte om i min skola. Inte minst för att vi gjorde mycket tillsammans. Vågorna efter 68-rörelsen gick fortfarande höga in i 1970-talets grundskola och med nya politiska utmaningar spreds samtidens frågor om människovärde och demokrati långt in samhällets korridorer. Detta gällde inte minst skolan där läroplaner byttes ut och ny pedagogik växte fram.
Grupparbete tillhörde experimenten där den obligatoriska redovisningen i och för sig utgjorde viss oro och var annorlunda från tidigare trygga led. Ändå masade vi oss gruppvis fram till tavlan och berättade trevande med hjälp av fantasifulla collage om Indiens nyborrade brunnar och smutsiga floder. Poängen var att alla skulle få chansen och med gruppen som verktyg fanns en god tanke på samhällets gemensamma utveckling. Mycket av detta var bra tänkt. Ibland väl genomfört. Det fanns dock områden där ny social pedagogik var mer tvekande än utvecklande.
När vi kom till områden som politik och religion blev det plötsligt svårare att ta ut svängarna. Av gruppdynamik blev grupp det dominerande. Ibland såg man på kläderna åt vilket politiskt håll det lutade för lärarens del. Men den synen gav inte mycket stöd åt orden. Att få fram tydliga ställningstaganden från lärare och skapa debatt i klassen var svårare. Hade gruppen på något sätt tagit över och bromsat individen? Borde detta balanserats bättre? Att förhålla sig neutral och objektiv blev viktigare än att sätta färg på värderingar och samhällsstrukturer. ”Den grå betongen” härjade också bland idéerna. I efterhand har jag tänkt att den där ivern över det objektiva blev till något heligt. Ja på sätt och vis som en ny religion. Världen som var på väg att bli större hade börjat krympa igen.
Detta är för många av oss historia. Idag utmanas elever redan i förskolan att presentera intressanta idéer och diskussionens färger i klassrummen är mer blandade. Tanken sätter gränser men uppfinningsrikedomen är stor. I samhället har modernitetskritik utmanats av det subjektiva och allt fler röster får ta plats. Visst har vi kommit ett bra stycke på väg mot mångfaldssamhället färgat av olika kulturer och traditioner! I alla fall inom flertalet områden.
Att jag ändå kommer att tänka på min skolgång dessa tider har med något som påminner om det jag nu berättat. Något som anknyter till den där neutralitetsivern. Precis, grupparbetet på Sveriges Radio där neutraliteten fortfarande är religion. Exemplet är tydligt och helt ogenerat öppet för alla att läsa. Soran Ismail har stängts av från SR under valet då han ”äventyrar Sveriges radios policy om opartiskhet inför valrörelsen.” Har man hört något så dumt. Precis som 70-talets grundskola men utan collage. Radion där kanalerna heter samma sak och låter lika dant som när jag växte upp har verkligen fastnat i objektivitetsidealets klet. Nu tror SVT att de sitter säkert i hamn. Men att dra undan Stefan Jarls intresseväckande film om Sverige måste jag säga leder tankarna till helt andra samhällen än det jag själv på så många områden möter. Är det verkligen censur som är medicinen i orostider?
Det finns ett botemedel mot detta vilket växte fram i de nya läroplanerna på 1970-talet. Det kallas för ”otillbörlig påverkan”. Jag tycker det var bra. Det ger utrymme för färg och diskussion om det sker på ett respektfullt sätt. Det är faktiskt också användbart i kyrkan då jag tänker att inte heller en predikan skall vara otillbörlig utan tvärt om ge utrymme för lyssnarens egen reflektion som själv har att ta ställning till det som hörs. Hur skall man annars kunna höra det som sägs om rymden som gör röstens eko möjligt krymper? Av någon anledning hade inte mina lärare hittat stycket om otillbörlighet i skolverkets manualer, och det utrymme av dialog som detta medger. Mer förvånande är att Sveriges radio inte kunnat finna detta rum, vilka haft ytterligare 50 år på sig att lära sig läsa.
