Hur mycket somliga än försöker att bromsa in så händer det faktiskt något i den katolska kyrkan. Irène Nordgren skriver om öppenhet på frammarsch.

Den senaste månaden fick utvärderingen av Franciskus första år som påve stort medialt utrymme. I samma veva förkunnade Ulf Ekman att han planerar att konvertera till katolska kyrkan. Det gav eko på hemmaplan och bidrog ytterligare till att katolska kyrkan har varit i fokus i Sverige den senaste månaden.

Under Franciskus ettåriga pontifikat har jag satt stort värde på att han på ett personligt sätt bidragit till ett varmare inomkatolskt samtalsklimat och en ökad frispråkighet. Nu visar sig katolska ämbetsinnehavare på alla nivåer inte alls så unisont liktänkande om tingens katolska ordning som gräsrötterna varit vana att tro.

Det har inte hittills varit brukligt att visa upp meningsskiljaktigheter på biskops-och kardinalsnivå inför öppen ridå. Förhoppningsvis kan detta medföra att det även inom katolska kyrkan blir naturligt att låta argument fritt få tala. I så fall har katolska kyrkan tagit ett viktigt steg mot demokratisering. Förhoppningsvis kommer den nuvarande Troskongregationen (f.d. inkvisitionen) snart att ha spelat ut sin roll som Vatikanstatens KGB (Kommittén för statssäkerhet) och det romerska Kreml slutar förfölja oliktänkande och brännmärka dem som dissidenter.

Även i Sverige har Franciskus nya trend att tillåta frispråkighet kanske börjat slå rot. Men biskop Anders har hittills varit van att i det offentliga rummet få stå oemotsagd av sina egna företrädare. För mig som svensk katolik känns det egendomligt med en katolsk biskop som så engagerar sig för samvetsfrihet i det civila samhället i frågor som rör vårdpersonal och abort, men offentligt aldrig säger “pip” när det gäller det överpris som samvetsfriheten betingar inom hans egen kyrka.
Kanske är det inte är själva samvetsfriheten som ligger biskop Anders närmast om hjärtat, till exempel i fallet med barnmorskan Ellinor Grimmark? I så fall hade det varit klädsamt om samme biskop rent generellt hade försvarat samvetsfrihet i relation till arbetstryggheten också inom sin egen universella kyrka. Men så har aldrig varit fallet.

Philip Geister på Signum för nu öppet en annan argumentation i fallet med Grimmark och kommer därför till en annan slutsats än biskop Anders. Geister skriver under rubriken “Samvetets pris”:

”Ty även om ett tolerant och öppet samhälle ska visa respekt för de människor som kritiserar mainstream-värderingar, så finns det inget som säger att samhället nödvändigtvis behöver främja deras karriär. Samhället har ingen skyldighet att ordna så att vem som helst kan få vilken anställning som helst.”

Jag ser fram mot att fler katolska företrädare och lekmän alltmer träder fram i det offentliga rummet och i äkta sökande efter sanning vågar diskutera alla frågor som samvetet bjuder. Förhoppningsvis kommer detta inte heller längre att kosta något.

Och ändå rör hon sig. Alltså inte enbart jorden utan även katolska kyrkan. E pur si muove.