Tio tusen demonstrerade förra söndagen (16/3) i Malmö mot nazism och fascism och rasism och diskriminering. Det är hoppfullt. Här stod sida vid sida människor av alla slag med ett gemensamt engagemang mot den nazistiska farsoten. ”Vi låter oss inte skrämmas till tystnad utan står upp mot nazisterna”, hette det i uppropet från Skåne mot rasism.

De senaste tio åren har fjorton personer dödats av nazister i Sverige, hävdar man. Det är bedrövligt, nej, det räcker inte. Det är fasansfullt. I vårt land har människor mist livet därför att de varit misshagliga för en extrem politisk sekt. En enda människa som dör av det skälet är bara fruktansvärt – fjorton är svårt att föreställa sig.

Demonstrationen i Malmö fick ett efterspel. Man gick ut med grundparollen ”Antifascism är självförsvar”. Det kunde innebära ganska olika saker. Några tolkade det så att samhället inte förmår klara skydd för människor som motsätter sig nazism och fascism. Vårt samhälle behöver kompletteras. Rättssamhället är inte nog. Det finns inte tillräckliga garantier för vår säkerhet i vårt samhälle. Vi som vill bekämpa diskriminering får själva vara beredda att försvara vårt samhälle, med våld om det behövs. Så menade man att inbjudan skulle förstås.

Jag tror att det är ett fullständigt missförstånd. I själva uppropet stod att ”Nazismens kärna är våld, riktat mot alla som kämpar mot sociala orättvisor och alla som inte passar in i deras ideal. I förlängningen är det ett hot mot alla som vill ha ett jämlikt samhälle”.

Om man inbjuder till demonstration mot nazismen – vars kärna anges vara våld – kan man inte gärna anklagas för att förespråka våld.

Nu tror inte jag att nazismens kärna är våld. Våldet har funnits och finns i alla kategorier. Det brukas bland extremister i alla läger, bland människor i social frustration och i otillbörligt förtryck. Våldet i sig är ont men det kan finnas lägen då våldet eller tvingandet är nödvändigt.

Nazismens kärna är något annat. Enligt min mening är nazismen byggd kring förakt för människan.

”Med stadsdelar fyllda av liv och engagerade människor berövas fascisterna sin livsluft. Den mest effektiva antifascism är när vi går ihop i vardagen, när vi säger ifrån, när vi vägrar vara rädda. När vi bryr oss om och hjälper varandra och organiserar oss i våra kvarter, på våra skolor och på våra arbetsplatser.” Så lät det i uppropet. Och detta upprop andas tillit till människan. Det är vi människor som har uppdraget att ta vara på varandra, ge varandra tillförsikt nog att våga gå emot föraktet.

I en mening har det inte stor betydelse hur vi exakt argumenterar. Viktigast är att vi står upp gemensamt mot föraktet, mot det nazistiska och fascistiska våldet.

Både nazism och fascism är ideologier byggda på särskiljande. Dessa ideologier kan inte överleva utan att man skiljer människor från människor. Särskiljandet hör till själva grundtanken. Och särskiljandet bygger på människoförakt. ”Apartheid” som praktiserades i Sydafrika betyder rent av ”särskiljande”. Det systemet gick i graven i slutet av 1980-talet. Länge kämpade jag själv mot apartheid där svarta människor av princip skulle hållas borta från så kallade vita människor.

En gång demonstrerade jag mot apartheid i Lunds domkyrka, hösten 1968, i närvaro av officiella representanter för den tidens apartheid-system i södra Afrika. Det blev rättegång och jag dömdes inför Lunds tingsrätt för förargelseväckande beteende. Idag är det förargelseväckande – om inte egentligen mycket mer – att apartheid-regimen överhuvud existerat och en gång accepterats bland världens stater. Jag är stolt över att vara dömd i denna sak. Jag är en kriminell biskop och det är jag tacksam för när domen gällde min kritik mot människoförakt, mot nazism och fascism.

Men uppropets text om vardagslivet är väsentligt. Det är just i det dagliga livet som respekten människor emellan upprätthålls. Det är här vi praktiserar antifascism. Det är i tvättstugan, på gatan, i bussen, i rulltrappan, i affären, i skolan och arbetsplatsen som vi dagligen visar att vi hör ihop. Min erfarenhet är att denna ömsesidiga respekt lever friskt i vårt land.

Carolina Jonsson Malm, forskare vid Nordiskt centrum för kulturarvspedagogik i Östersund. säger i en tidningsartikel (Sydsvenskan 22/3) att problemet ofta gäller den ”tysta befolkningen”. Så var det under 1930-talet i Nazityskland. Majoritetsbefolkningens passivitet och aktiva uppmuntran möjliggjorde att nazisternas ideologi normaliserades. Jag kan bara instämma.

Ansvaret faller därför tungt på dig och mig idag. Vi har en historisk uppgift. Vi kan sätta stopp för människoföraktet.

Vi kan göra det nu!