Tilltron till människovärdet minskar, och ersätts av tron på en värld där alla bara har ansvar för sig själva. En fransk professor i statsvetenskap berättade nyligen för mig att var tredje fransman inte längre hyser tilltro till landets nuvarande samhällsmodell, skriver Tomas Lindbom.

Det är uppenbart att människor i vår tid bär på ett särskilt tungt ansvar för sina egna liv. Det är inte längre möjligt att luta sig mot någon annan för att bli förlåten. Det är individen själv som får ta det fulla ansvaret för sitt liv. Betyg ges utifrån värdet på prestationerna. Vid livets slut utdelas ett slutbetyg. Det blir högt för den som under sina år på jorden ökat kapitalet på sina bankkonton, skaffat familj och barn som helst gör bättre karriär än föräldern. Den som bidragit till samhällsutvecklingen på ett påtagligt sätt får ett extra plus i kanten. Gjort en särskilt viktig insats på sitt arbete, deltagit i den så kallade offentliga debatten med djupsinniga inlägg…

För en växande andel av befolkningarna blir slutbetyget allt sämre. Alltfler sjunker ner i en materiell men framförallt kulturellt eller mentalt präglad fattigdom. Fattigdom är inget kvantitativt begrepp. Den uppkommer av oförmåga och maktlöshet att göra det som andra klarar; ta för sig i den tävlan som sker mellan alla människor i våra moderna samhällen. Fattigdom är att vara utom tävlan och inse sin individuella och väldigt brutala underordning. De riktigt utslagna får bara ett streck i betygskolumnen.

Fattigdom är visserligen delvis materiell. De flesta har det i allmänhet oändligt mycket bättre än den stora arbetarklassen i industrialismens begynnelse. Däremot förekom inte för hundra år sedan samma exponering av den enskilda individen. Människor kunde framförallt bära på en strimma hopp inför framtiden.

Framtidshoppet dör när fattiga inte längre kan formulera sin fattigdom och organisera sig i kollektiv. För hundra år sedan kunde människor sluta sig samman i fackförbund och tillsammans kämpa för bättre villkor. Ryggar rätades upp, krav på bättre villkor ställdes. Det gick till och med att hota och skrämma dem som var rika och hade makten i samhället. Begrepp som revolution hade en innebörd. Följden av upproret skulle dessutom skapa ett värdigare samhälle, präglat av en rad värderingar som frihet, jämlikhet och broderskap och drömmen om bildning och kultur hos alla medborgare.

Vi befinner oss i en tid när vi långsamt börjar inse innebörden i den nya fattigdomen men ännu inte har de nya strukturerna och lösningarna. De gamla folkrörelserna sviktar. Trossamfunden är också svaga men här och där lyser undantagen upp. I min egen församling möter jag präster vars predikningar innehåller trösterika ord om att varje människa är skapad av Gud och att det finns en mening med varje liv. Detta budskap fyller kyrkan söndag efter söndag. Det är visserligen inte i första hand de materiellt fattiga och utslagna som sitter i bänkarna men i alla fall människor som förmodligen behöver höra om och om igen att de trots allt är värdefulla. Som kanske inte orkar tävla vidare, dag efter dag, i det materiella och prestationsorienterade ekorrhjul som erbjuds den moderna människan. Jag behöver själv höra det; att jag har ett människovärde och att det inte bara sitter i mina yttre kännetecken.

I många av Europas länder är situationen så pass allvarlig att stora delar av befolkningarna inte längre sätter något hopp till de gamla folkliga partierna. En fransk professor i statsvetenskap berättade nyligen för mig att närmare var tredje fransman inte längre hyser tilltro till landets nuvarande samhällsmodell. Statsvetare, filosofer, politiker och präster också i vårt land måste ta detta på allvar. Det går inte längre att upprepa samma traditionella budskap om lösningen på problemen. Det räcker inte att lita till etablerade organisationer. Det krävs nya analyser som söker förklara fenomenet med dagens underordnade individer; utan inbördes solidaritet, utan delaktighet med det etablerade samhället, full av skam och utan hopp.

Samma statsvetarprofessor gav mig också uppgiften att uppemot 75 procent av den franska befolkningen anser att invandringen är för hög. Stödet för en mer auktoritär samhällsmodell ökar också snabbt. De fattiga och uppgivna människorna ropar på stängda gränser. Alltfler av dem kräver starka, enväldiga ledare. Frankrike är inget isolerat land i detta avseende.

Det räcker inte med traditionell social och ekonomisk jämlikhetsretorik för att bemöta de nya strömningarna. Alltför många fattiga i ordets djupare mening känner sig så utestängda från samhället att de inte längre tror på det nuvarande Europas förmåga att bedriva en framgångsrik kamp mot fattigdomen. Alltför många börjar istället tro på en sluten och auktoritär samhällsmodell för att lösa dessa problem. Den samhällsmodellen vore katastrofal för Europa.