”Ja, de har ett ursprung i rörelsen Bevara Sverige svenskt. Och även om de framträtt i finare dager på senare tid känner jag en misstro mot deras nya fasad. ”

Det var inför valet 2002. Dagens Nyheters dåvarande chefredaktör Hans Bergström sa bestämt nej till att Sverigedemokraterna skulle få annonsera i tidningen. Vad som möjligen skulle kunna få honom att ompröva beslutet någon gång i framtiden var om partiet ”under en längre period framträder med klart demokratiska och antirasistiska värden”.

Det är värden som fortfarande, efter tolv år, lyser med sin frånvaro inom Sverigedemokraterna. Så sent som i somras konstaterade Granskningsnämnden för radio och tv att det är både sakligt och opartiskt att kalla partiet främlingsfientligt. Och inte har den innersta partikretsens förkärlek för järnrör och hatsajten Avpixlat mycket med demokratiska och antirasistiska värden att göra; inte heller partisekreteraren och gruppledaren i riksdagen Björn Söders senaste tal om ungdomar i förorten som ”ogräs”. Partier ute i Europa som Sverigedemokraterna ser som naturliga samarbetspartners betecknas av Dansk folkeparti som antidemokratiska, antisemitiska och direkt rasistiska. Det (tidigare) danska syskonpartiet har därför börjat distansera sig från Sverigedemokraterna. Det säger en del.

Nej, det är en kraftig underdrift att påpeka att Sverigedemokraterna inte framträder med klart demokratiska och antirasistiska värden. Så långt har inget förändrats sedan 2002. Men något annat och djupt obehagligt har skett: en gradvis acceptans av partiet inom media; en märkbart tilltagande osäkerhet om Sverigedemokraterna verkligen skiljer sig så grundläggande från andra partier.

Även inför valet 2010 stoppade Dagens Nyheter en annons från Sverigedemokraterna. Men motiveringen då handlade om annonsen i sig, inte om partiet och dess ideologi. Svenska Dagbladet tog sedan in samma annons.

2010 var det också premiär för sverigedemokratisk valfilm i tv: chadorklädda kvinnor som jagade en blond pensionär. Den visades i TV4, men i redigerat skick, där den explicit islamofobiska filmsekvensen ersatts med texten ”Censurerat av TV4” och en hänvisning till partiets hemsida för att ”Se den ocensurerade filmen”. För TV4 var det en helt OK lösning på problemet med att valfilmen så uppenbart hetsade mot folkgrupp.

Nu, inför EU-valet och riksdagsvalet 2014, satsar Sverigedemokraterna 6 miljoner (exklusive produktionskostnader) på valfilmer i TV4, minst fyra gånger mer än 2010. Hans Bergströms och Dagens Nyheters rakryggade nej från 2002 finns uppenbart inte på mediekoncernen TV4-gruppens karta. Trovärdigheten med den årliga ”Nollrasismveckan” på TV4 blir därmed noll. Det är djupt tragiskt, ett svek mot alla duktiga journalister, alla goda krafter som arbetar på kanalen. Noll rasism en vecka, full rasism hur många veckor som helst när det är valår.

Lilla lokaltidningen Nacka Värmdö Posten däremot håller på principerna, också 2014: ”Sverigedemokraternas politik stämmer inte överens med tidningens värderingar. Vi fick ett erbjudande och sade nej”, berättar tidningens styrelseordförande Eva Lena Berghamre. Sverigedemokraterna rasar, men tidningen står på sig – och har all laglig och moralisk rätt på sin sida.

Så enkelt är det att säga nej. Så enkelt borde det också vara för TV4 att säga nej.

För mig är valet enkelt: det finns andra kanaler att titta på än TV4, kanaler som inte säljer ut sig till rasismen; som inte erbjuder reklamplats för ett parti med ledande företrädare som ser mina grannar och vänner som ogräs.