I den lilla byn vid Siljan står härbren vid varje stuga. De är förråd som påminner om vår kultur och bakgrund. Samtidigt bor flyktingar från det syriska kriget i samhället. De har förlorat allt. Inte ens vår historia kan vi ta för riktigt självklar, skriver Brita Westerman.

Det var trygghetens gyllene tidsålder. Så beskriver författaren Stefan Zweig tiden före första världskriget, i vilken han växte upp. I biografin Världen av i går skriver han att det då inte var någon som tänkte på krig, revolution och omvälvningar. Känslan av trygghet var den mest eftersträvansvärda ägodelen för miljontals människor, det gemensamma livsidealet.

I närheten av den vidsträckta sjön Siljan i Dalarna, där jag arbetar sedan en tid tillbaka. Jag har Zweigs ord i tankarna när jag påbörjar min morgon med att gå genom en pittoresk liten by, som klättrar längs en bergssluttning. Utsikten är vacker. I mitt synfält finns blånande berg, en vit kyrka på en udde och en konstinstallation i form av en liten katedral. På min väg mot arbetet passerar jag flera gårdar med tillhörande härbren och då tänker jag på min farfar, som på 60-talet köpte och lät forsla ett härbre ända från grannkommunen, eftersom det inte fanns ett på hans egen gård.

Vad symboliserar egentligen det där härbret? Det är inte längre en byggnad vi behöver. Förr i tiden var de förråd till exempelvis redskap och mat. Nu skänker de en extra dimension åt hemmen här, de kan vara övernattningsstugor eller fikastugor. Kanske symboliserar de ett överflöd – men inte i den materiella bemärkelsen – utan överflödet att kunna ha ett extra rum till gemenskap eller till en gäst. Eller bara som en vacker symbol för ens bakgrund, lite som ett museiföremål. Men på min väg mot arbetet tänker jag att det kulturella arvet faktiskt lever här och att människorna verkar trygga och nöjda med att bo på en bergsluttning vid Siljan.

Väl nere på mitt jobb i samhällets kulturcentrum, träffar jag ett ungt par på flykt ifrån Syrien, de bor i Sverige sedan några månader tillbaka. De säger att de inte förstår vad som hänt. Tidigare arbetade de själva med humanitär hjälp och flyktingfrågor, bland annat för FN. Och nu är de själva flyktingar. De hade aldrig trott att det skulle hända dem. De berättar om alla viktiga byggnader som förstörts, alla kyrkor, moskéer, skolor och kulturcenter, men de berättar också med värme om sitt hemland och dess kultur, om mat, musik, dofter och om saknaden efter att kunna ta en morgonkaffe med sina föräldrar.

På väg hem, medan jag går genom idyllen längst bergsluttningen, andas inte byn lika mycket trygghet längre. De tankar som i början av dagen var på historiskt avstånd har nu krupit allt närmare inpå.