Insikten att vi är varandras följeslagare kommer med en stulen kappa. Kris och hopp finns ständigt nära intill oss, skriver Julia Ryberg.
Jag bjöds in till sändningsgudstjänst för en grupp människor som snart reser till Israel/Palestina som ekumeniska följeslagare. En av dem är en god vän, även hon kväkare. Jag har följt min vän under flera års inre förberedelse inför det som snart blir verklighet. Under bussresan till stan försöker jag föreställa mig hennes kommande uppdrag – att som följeslagare skydda utsatta människor och informera om sin erfarenhet. Jag är stolt över henne och gläds över att just hon kommer att tjäna just där.
Minnen från tio intensiva dagar i Israel och Palestina väller upp inom mig. Jag var där 2009 i studiesyfte. Det var överväldigande att med egna ögon och öron uppleva det som annars kommer via nyhetsreportage. Det var strax efter Barack Obamas tal i Egypten. Något av öppen och hoppfull förväntan rådde hos kristna och muslimska palestinier, hos judiska fredsaktivister och även hos någon bosättare jag mötte. Kommer min väns vistelse att sammanfalla med någon större förändring i fredens riktning? Ännu får man hoppas.
Innanför stoltheten, glädjen och starka minnen finns en gnagande känsla jag lyckas identifiera som avundsjuka – den som säger ‘jag vill också vara med!’ Och vad är det jag vill vara med om? Vilken är den kvalité som jag längtar efter? Jo, det är omedelbarhet och närvaro i en situation som kan definieras som krisläge – även om det pågått i decennier. Det är samma kvalité som finns vid en förlossning, en dödsbädd, en plötslig sjukdom, en olycka eller ett avgörande beslutsläge. I sådana situationer finns fokus inte – som oftast är mitt normalläge – antingen på det förflutna eller på framtiden. Fokus är här och nu, i en bländande och skarp närvaro.
Sändningsceremonin i kyrkan präglas av de blivande följeslagarnas glädje. Fullt medvetna om de umbäranden och frustrationer de kommer att utsättas för, gläds de över en kommande period i tjänande. Begreppet offerglädje får en stark och levande gestaltning i leenden, hoppfull energi, bön och sång.
Efter gudstjänsten går jag mot kapprummet med hjärtat och huvudet fullt av allt som väckts denna morgon – om närvaro och glädje, om beredskap att tjäna under svåra förhållanden, om funderingar kring det som är min egen kallelse. Min kappa är borta. Stulen. Det är kallt ute och jag ska vidare på tjänsteresa. Fokus blir plötsligt just det omedelbart nära. Det är kallt ute, men jag klarar mig nog med koftan. Den gamla kappans värde är mest sentimentalt och dragkedjan var ändå trasig. Tillfället att ge bort den gav sig självt. Vad är det för nödläge hos den människa som nu bär min kappa? Hade jag varit så givmild om kappan varit ny och kylan svår? En stulen kappa är en bagatell i sammanhanget, men läget intensifierar de känslor och tankar som redan snurrade inom mig.
Min vän följer mig på en kylig promenad vidare till Centralen, där mitt tåg snart åker söderut. Jag berättar för henne om min glädje och stolthet, om mina minnen och avundsjuka. Vi konstaterar att den råa livsnerven blottas i vår omedelbara närhet precis hela tiden. Varje människa vi möter bär på någon sorg, kämpar på med sitt, älskar och har älskat, har svikit och svikits, gläds och längtar. Många fryser. Vi behöver möta varandra med ömhet och vänlighet oavsett om vi befinner oss i närheten av Hebron eller på Centralen i Stockholm. Jag behöver inte åka någonstans alls för att vistas – och med glädje tjäna – i krisläge, i förändringsläge, i hopplöst och i hoppfullt läge.
Min vän lämnar mig – vi ses om några månader! Blicken följer henne medan hon försvinner i folkvimlet. Den följer henne med stolthet, glädje och starka minnen. Avundsjukan är borta.
