Förföljelserna av kristna bedrivs främst av en rörelse som reser anspråk på att vara de enda sanna muslimerna – wahabiterna, numera oftast benämnda salafister. De ojämförligt flesta som faller offer för deras terrordåd är emellertid muslimer varför avskyn och rädslan för terror i religionens namn är allmän i den muslimska världen, skriver Bo Nylund.

En högröstad och upprörd nordafrikan, muslim, störtade in hos mig en dag i början av februari: Han närmast skrek ut vad han hade på hjärtat: ”Vet ni svenskar ingenting om att de kristna i Mellersta Östern håller på att utrotas? Där pågår dödande av tusentals kristna. Vad gör kyrkan i Sverige? Jag märker ingen reaktion alls. Du som tillhör kyrkan; du har ansvar!”

Morgonen därpå, 5 februari, läser jag en artikel på ledarsidan i Svenska Dagbladet, skriven av Maria Ludvigsson. Hon föreställer sig att Svenska kyrkan genom sitt starka engagemang i Palestinaproblematiken glömmer de omfattande förföljelserna av de många kristna i regionen och hävdar att de kristna i dag är världens mest hotade grupp. Hon anger en hög siffra – 230 miljoner människor. Det kan säkert stämma om man räknar in stora delar av Asien och områden i Afrika.

Helt passiv har Svenska kyrkan inte varit. Genom mycket rejäla bidrag till flyktingläger där de flyende kristna och andra hotade minoriteter sökt skydd har kyrkan bistått med materiell hjälp och tidvis utsänd personal. Genom Sveriges kristna råd organiserades tidigare i vintras en manifestation för de förföljda minoriteterna i Mellersta Östern som samlade flera hundra deltagare i Stockholm. Trots detta måste sägas att det är alltför tyst om det som pågår både i våra kyrkor och i det svenska samhället i stort.

En orsak till denna tystnad kan vara att många fruktar att förknippas med den primitiva islamofobi som har viss utbredning i Sverige. Faktum är ju att kristenförföljelserna bedrivs på muslimskt territorium och främst av en rörelse som reser anspråk på att vara de enda sanna muslimerna – wahabiterna, numera oftast benämnda salafister. De ojämförligt flesta som faller offer för deras terrordåd är emellertid muslimer varför avskyn och rädslan för terror i religionens namn är allmän i den muslimska världen.

Enligt den i Sverige politiskt korrekta bilden av Islam handlar det om en religion som delar många etiska och andliga värden med kristendomen och med vilken man kan gå in i fruktbar dialog och praktiskt samarbete. Detta är en mycket rimlig bild även om det finns avsevärda skillnader mellan respektive läror. Islam har formats i annorlunda kulturmiljöer och historiska skeenden har under mer än tusen år skilt oss åt. På motsvarande sätt finns också en viss emotionell distans mellan västkyrkorna och östkyrkorna. De senare har svårigheter med den liberala emancipation som kännetecknar Västvärlden och en stor del av dess kristenhet. Även detta kan ha bidragit till den svenska tystnaden.

Alla etniska och konfessionella minoriteter i Mellersta Östern står under livsfarliga hot.
De kristna utgör den klart största minoriteten men det finns också andra som bara kan rädda sig genom att fly eller försöka leva ”underjordiskt”. Olika shiamuslimska minoriteter i de arabiska länderna torde utgöra den näst största.

Vilka är då dessa wahabiter som jagar bort eller dödar minoriteterna och spränger deras helgedomar? De utgör en sekt som framträdde på den arabiska halvön redan på 1700-talet. De förenade sig med klanhövdingen Al Saud, vilket resulterade i en hårdför maktstruktur som långt senare,1932, kunde manifestera sig som det saudiarabiska kungadömet. Alla wahabiter är inte terrorister men de flesta terroristgrupper i hela regionen, inklusive Centralasien, är länkade till denna rörelse eller stödda av den. Den uppstod på sunnitisk mark men avvisar de sunnitiska rättsskolornas islamtolkning. De anser sig själva ha all sanning som är erforderlig. De saknar i stort sett intellektuellt skolade företrädare och kan sägas vara kulturfientliga.

Deras mål är ett likriktat Shariavälde omfattande Irak och Levanten. Kanske drömmer några av dem om att återupprätta det gamla kalifatet i Damaskus. De har nyligen utropat ”Islamiska republiken Irak och Levanten”. De krigar nu både i Syrien och Irak och utgör ett akut hot mot Libanon med dess mosaik av olika religiösa och kulturella traditioner.

Statistiskt sett utgör wahabiterna en mycket liten del av muslimerna. De hade dock överraskande
framgång i den senaste egyptiska valomgången och hävdar själva att de är nästan lika stora som Muslimska brödraskapet något som sannolikt är en betydande överdrift. ( Det konservativa Brödraskapet delar inte ursprung och historia med wahabismen.) Wahabiterna har stötts ekonomiskt av synnerligen rika mecenater i Saudiarabien och emiratet Qatar.

Många rotlösa, frustrerade och bittra unga män i Västeuropa och USA och som har muslimsk bakgrund attraheras av den wahabitiska kampen och blir frivilliga soldater i deras terroristiska krig – en ohygglig mänsklig tragedi.

De gamla kyrkorna i Mellersta Östern förväntar sig att trosförvanterna i Väst åtminstone är medvetna om deras situation och följer vad som sker i deras länder. De har undvikit att bidra till militariseringen i regionen och har inte skaffat sig egna miliser. Deras situation påminner om judarnas historia i det kristna Europa under tider då även europeiska grupper löpte amok mot en försvarslös minoritet. Kyrkan i Sverige står i dag inför utmaningen att ge dem den uppmärksamhet och det stöd som är möjligt.