Jo, Elisabeth Sandlund. Visst bär evangelikala krafter ett tydligt ansvar för Ugandas nya antigaylag.

Evangelikala bär ansvar för Ugandas antigaylag

Irène Nordgren

Jo, Elisabeth Sandlund. Visst bär evangelikala krafter ett tydligt ansvar för Ugandas nya antigaylag. Därmed inte sagt att katolska kyrkan är så mycket bättre, men lagen i Uganda är resultatet av evangelikal evangelisation, skriver Irène Nordgren.

Elisabeth Sandlund – ledarskribent och opinionsredaktör på tidningen Dagen – skriver under rubrik ”Antihomolag inte de evangelikalas fel” den 25 februari en ledare med anledning av att Ugandas president Musaveni skrivit under en lag som skärper straffen för homosexualitet.

Sandlund skiver: ”Kristenhetens stora misstag på detta område är att man inte förmått göra det Gud gör, skilja på synd och syndare. Man har generellt sett genom historien inte tagit kraftfullt avstånd från förföljelse och trakasserier mot homosexuella samtidigt som man hållit fast vid uppfattningen att utlevd homosexualitet står i strid med skapelseordningen och Guds vilja.”

Som katolik känner jag igen Elisabeths Sandlunds retorik även från min egen kyrkas håll. Tyvärr. Katolsk katekes beskriver homosexuella handlingar som ”i högsta grad klandervärda och felaktiga som aldrig i något fall kan godkännas.” Katekesen anbefaller också ”medlidande och respekt” istället för likaberättigande.

Sorgligt att höra hur Elisabeth Sandlund och hennes tvärkyrkligt allierade vill få sina anhängare att att associera till talesättet i kristen kontext att skilja på brottet och brottslingen eller synden och syndaren, dvs den homosexuelle brottslingen/syndaren och dennes brott/synd. Sorgligt är likaledes att Elisabeth Sandlund inte förstår att så länge den framlagda retoriken består, så länge kommer också våldet och förtrycket mot homosexuella att bestå. Elisabeth Sandlund bör inte heller dra hela kristenheten över en kam. Det finns många inom kristenheten som inte anser utlevd homosexualitet vara synd eller brott, och som ”kraftfullt tar avstånd” från Elisabeth Sandlunds retorik.

Den som följt nyhetsrapporteringen om och från Uganda har – trots protesterna från Sverige – inte kunnat undvika att bli varse hur den evangelikale president Musaveni och den evangelikale mycket inflytelserike parlamentsledamoten David Bahati har nära kopplingar till den fundamentalistiska kristna högern i USA.
Journalisten Jeff Sharlet har kartlagt den kristna högerns maktspel bakom kulisserna i USA i sin bok 2008, ”The Family – The Secret Fundamentalism at the Heart of American Power” med kopplingar in i USA:s senat.

Bahati var 2009 initiativtagare till att en ny lagstiftning skulle antas i Uganda med dödsstraff i straffskalan. Samma år inbjöds amerikanska evangelikala ledare till Uganda av den evangelikala organisationen Family Life Network (FLN). Amerikanska evangelikala företrädare har spridit budskapet bland befolkningen i Uganda (där analfabetism är utbredd) att homosexualitet är ”något man väljer och att ingen föds varken som tjuv, prostituerad eller homosexuell.” Lagförslaget kom av sig 2011 genom internationella protester i samband med det uppmärksammade brutala mordet på HBT-rörelsens ledande aktivist i Uganda, David Kato, som slogs ihjäl med en hammare i sitt hem.

I Ryssland har vi nyligen beskådat hur ortodoxa kyrkan i allians med president Putin är skyldig till förföljelse av homosexuella. Katolska kyrkan är inte bättre. Men när det gäller Uganda är det svårt att komma förbi evangelikal evangelisation. Sorry.

7 kommentarer på “Evangelikala bär ansvar för Ugandas antigaylag

  1. olov sandegård skriver:

    Idag ser vi samma scenario i land efter land. Korrumperade ledare spelar på okunniga människors homofobi, ger den ”kristen” eller ”muslimsk” legitimitet, och piskar upp hat mot en redan förtryckt grupp. Syftet är att undvika debatt i väsentliga frågor och dölja deras egen kriminalitet och brott mot mänskliga rättigheter. Mönstret är detsamma i Uganda, Saudarabien, Ryssland, Vit-Ryssland, Iran o.s.v., men också i olika korrumperade religiösa organisationer, både i öst, väst, norr och söder. Hitler gjorde sammaledes. En skam att kalla sig kristen eller muslim och spela med i detta.

  2. Andreas Holmberg skriver:

    Jag håller faktiskt med dej, Iréne, om att evangelikala kristna eller romersk-katolska kyrkan inte kan svära sej fria från ansvar för vad som händer i Uganda, trots att t.ex. Rick Warren nog gjorde vad han kunde för att motverka det genom sin i sak mycket skarpa julhälsning för några år sedan https://www.youtube.com/watch?v=1jmGu9o4fDE. Reaktionen blev ju dock av denna typ: https://www.youtube.com/watch?v=3YqEw6rq-V8

    Men Iréne och Olov, menar ni att på den andra sidan queerologerna är oskyldiga till utvecklingen i Ryssland eller Uganda? (OBS: jag talar inte om de homosexuella eller om transpersoner, jag talar om queerideologerna både i hbtq-rörelsen och bland teologer, politiker och journalister i allmänet). Det menar inte jag. Det pågår en uppenbar polarisering, där t.ex. vår kyrka frånhänt sej många möjligheter att tala klarspråk öga mot öga – genom att ge sej queerologin i våld, vilket bl.a. innebär att vi f.n. har en ärkebiskop (jag vet inte Antje Jackeléns hållning, men hon har inte anmält avvikande mening) som på fullt allvar tror att det världen runt finns barn som är födda av karlar! Och som inte – officiellt i varje fall – ser någon som helst specifik vits med man-kvinna-förbundet. Eller med att ha en mamma. Eller med att ha en pappa.

    Tyvärr parasiterar queerologi och homofobi på varandra. Och även om homofobin på många sätt är läskigare, är inte queerologin och könsbegreppsupplösningen utan sina negativa konsekvenser, den heller, för t.ex. våra barn och ungdomar. Min dröm var att Svenska kyrkan och EFS skulle ryta ifrån rejält både mot ortodoxa kyrkor och t.ex. Mekane Yesus-kyrkan (eller Ryssland och Etiopien på den politiska nivån) när det gäller verklig homofobi – OCH mot alltmer absurda queerläror som nu t.o.m. kolporteras av Kyrkans Unga. Tyvärr verkar det nu inte rytas åt något håll ö.h.t. – snarare hålls det alltför god min vid möten med både det ena och det andra. Synd!

  3. Andreas Holmberg skriver:

    En kommentar till, Iréne: Bara för att någon som t.ex. jag menar att det är bättre för ett barn – och mer i enlighet med Guds plan – att ha två föräldrar än bara en, ger man givetvis inte sitt samtycke till våld och övergrepp mot ensamstående kvinnor. Och bara för att du förmodligen liksom jag (och nazisterna!) avvisar syskonäktenskap, samtycker vi inte till förföljelse av de djupt älskande syskonen i Thorsten Jonssons vackra kärleksnovell Gård i utkanten.

    Vi samtycker heller inte till pogromer eller förintelse för att vi med Jesus och Paulus menar att även judar behöver ta emot Jesus som sin Frälsare. Men givetvis måste vi alla fundera över hur vi uttrycker oss. Även när det gäller skuldbeläggande av evangelikaler och queerologer…

  4. Mattias Irving skriver:

    Andreas,

    Det finns inget som tyder på att barn till homosexuella lever sämre liv. Inte heller uppvisar genusförskolor några särskilda tecken på att skapa ohälsa hos barn. Vill du påstå att ”könsbegreppsupplösningen” (vad åsyftar du med detta, specifikt?) har negativa konsekvenser för barn och ungdom så bör du belägga detta. Det är inte heller klart vilka grupper det är du pratar om här; i ena stycket är det homosexuella, i det andra transpersoner, och sedan ”queerologin” med SKU:s KT-artikel som exempel.

    Problemet är bara att det finns all anledning att tro att just ”könsbegreppsupplösning” får positiva konsekvenser för många unga, inte minst de som har svårt att platsa in i de binära kategorierna. Det finns god medicinsk forskning på detta att hänvisa till.

  5. Andreas Holmberg skriver:

    Mattias, med könsbegreppsupplösningen syftar jag på att vi sedan 1 juli 2013 inte längre har ett särskilt begrepp för det vi tidigare kallade ”män” och ”pappor” (även folk som ligger på BB och föder barn får ju nu officiellt registreras som män och fäder), liksom vi sedan 1 april 2009 inte längre har ett särskilt begrepp för man-kvinna-förbundet, det vi tidigare kallade ”äktenskap”. Man behöver inte precis vara homofob eller transfob för att finna de biologiska könsbegreppen relevanta (där är ju faktiskt oftast homo- och heterosexuella helt överens medan mest bi- och trans-personer tycks anmäla avvikande mening) eller tycka att det faktiskt kunde finnas en vits med ett särskilt ord för förbundet där man ur könskampsperspektiv ”sover med fienden”. Själv kallar jag mej numera ”hane av arten människa”, eftersom hane-hona-begreppen tycks godkännas även av transsexuella ”OK, jag är en hona av arten människa, men det betyder inte att jag är kvinna”, som en av dem skrev till mej. Att vi hittills faktiskt definierat ”kvinna” just som ”hona av arten människa” tycks nuförtiden varken bekymra ärkebiskopar eller lagstiftare.

    Man behöver inte invänta några forskningsresultat för att ha en värdering eller själv analysera konsekvenser. (T.ex. att det, allt annat lika, är bättre för ett barn att ha en pappa än att ingen ha – eller att ha två vårdnadshavare jämfört med en eller tre). Fördomar är ofta ett – fördomsfullt! – namn på värderingar. Och om jag lär mina barn att tjurar kan kalva och hingstar kan föla så säger det ju sej självt att de får förvirrade könsbegrepp som gör det svårt för dem i skolan. Om jag lär mina barn att en del karlar kan föda barn (eller, om hormonerna spelar mej ett spratt så här i 40-årsåldern) att jag själv egentligen är en kvinna, får de så klart också förvirrade könsbegrepp. (Min dotter kan ju numera inte säkert veta att hon är en ”riktig” tjej ens om hon en dag ligger på BB och föder barn!), men detta kommer de snart, om du och Kyrkans ungdom och Anders Wejryd får som de vill, att få lära sej i både kyrkan och skolan! (Medan de under inga som helst villkor i skolan kommer att få lära sej att Jesus verkligen föddes av en verklig jungfru, och huruvida de kommer att få lära sej det i kyrkan under Antje Jackeléns regering kan man verkligen undra).

    Klart att vissa utsatta grupper mår bättre av att de blir bekräftade in absurdum. (Det är som när jag på 1990-talet tog kraftfullt avstånd från kristendomen och jämt fick höra hur illa jag gjorde gamla mormor och hur jag svek mobbade kristna och förföljda troende runt om i världen). Men vi måste någon gång, som bl.a. Lena Andersson skriver, diskutera verklighetsbilden, och inte bara hur folk känner sej. Om en trebarnspappa som jag plötsligt eller allt mer känner sej som en kvinna – och exempel finns numera i flertal – fine, men ÄR han det?

  6. Andreas Holmberg skriver:

    Apropå de ”binära” kategorierna: jag trodde att det riktigt liberala eller om du så vill queera var att bekräfta att man kan vara kille eller tjej på väldigt olika sätt. Att, kort sagt, även mjuka killar är riktiga killar och att även tuffa tjejer är riktiga tjejer. Nu ifrågasätts själva könstillhörigheten utifrån – ursäkta att jag säger det – något som ofta liknar 1800-talsstereotyper om hur ”riktiga” killar resp. tjejer ska vara rent mentalt.

    Att man sen gott borde få vänta med att fastställa någon könstillhörighet när det gäller barn som är födda med oklar sådan, tycker jag bara vore bra. Men det ska inte användas för att skapa tre-fyra eller femtielva könskategorier (och dito omklädningsrum?) eller för att slopa könsbegreppen ö.h.t. (och de könsskilda omlädningsrummen?) och de könsskilda medicinska statistik som bl.a Barbro Westerholm kämpat så länge för (nej, hon gillar inte idén om fler kön än två, även om hon genom sitt engagemang för manliga barnaföderskor i praktiken ändå varit med om att sabotera könsbegreppen).

    Vi är som sagt överens, Mattias, om att på skarpen klandra Uganda (själv har jag sprungit omkring med namnlistor och agiterat på den förra elektroniska gästboken på Ugandas ambassad – tyvärr hjälpte det inte). Men jag menar uppriktigt att vi förstör våra möjligheter att bli tagna på allvar i Ryssland och Afrika när vi alltmer ger oss queerologin i våld. Det är jättetråkigt.

    (Den liberala feministikonen Ebba Witt-Brattström har t.o.m. kallat omgörningen av könsbegreppen för ”jättefarlig”. Hon vill ju inte ens som jag använda ordet ”hen” i Sverige – i Finland har de alltid haft det ordet, påpekar hon, men de har inte blivit ett dugg mer jämställda för det).