”Prata inte med dem, de är inte egyptier”. En civilklädd polis leder bort mig när jag pratar med människor från Muslimska brödraskapet. Militären har skapat en ny nationell gemenskap, med en gemensam fiende. Inte helt olikt dagens svenska fascister, skriver Helena Hägglund.

25 januari. Treårsdagen av revolutionen som störtade president Hosni Mubarak. En fattig familj passerar på en av centrala Kairos huvudgator, mannen bär ett barn på sina axlar, barnet har en egyptisk flagga målad i ansiktet. Kvinnan håller i en affisch på general Abelfattah El Sisi. Tillsammans sjunger de “Folket kräver att Muslimska Brödraskapet ska avrättas.”

I en gatukorsning en bit därifrån står jag och pratar med några unga män från muslimska brödraskapet när en civilklädd polis leder mig bort därifrån och förklarar “prata inte med dem, de är inte egyptier”.

Nationalismen genomsyrar hela det egyptiska samhället, mer än något annat och det nationalistiska projektet har stärkts genom det militära övertagandet i somras. Militären och folket är en hand meddelar dess propaganda. Befolkningen lider ekonomiskt och det finns en enorm oro för den ovisshet revolutionen fört med sig. Idén om ett land i kaos piskas på genom återskapandet av en nationens fiende i form av nyligen terroriststämplade Muslimska brödraskapet.

Genom skapandet av denna fiende kan nationalismen erbjuda ett alternativ. Nationalismen erbjuder stabilitet i form av gemenskap, en gemenskap till synes över klassgränserna. En gemenskap som inte utmanar rådande strukturer, en gemenskap som vill nå ett: stabilitet för oss, och det måste ske på bekostnad av dem, i Egyptens fall Muslimska brödraskapet och militärkritiska vänstergrupper.

De som har att vinna på stabiliteten (samhällets redan starka och priviligerade) skriver om historien för att visa att deras fortsatta makt är en del av ett historiskt trygghetsprojekt, i Sverige kallar vi det folkhemmet, i Egypten kallar vi det Nassers panarabistiska socialism.

I Sverige kapar dagens fascister idén om folkhemmet, utmålar det som en tid av gemenskap och homogenitet, raderar alla spår av klasskamp. Folkhemmets förfall genom samhällets nyliberalisering förklaras med intåget av fienden som kulturmarxister som propagerar för massinvandring och arabiska invandrare som propagerar för islamifiering av samhället.

Räddningen från dessa finns i det nationalistiska projektet och dess företrädare i Sverigedemokraterna.

I dagens egyptiska historieskrivning har nasserismen blivit till en tid av nationell stolthet, progressivitet och ära. Något som kontrasteras mot det degenererade och korrumperade samhälle som växte fram efter Sadat och nådde sin höjdpunkt i Muhammed Mursis påstådda antinationalism, hans kopplingar till Hamas, till Syrien, till USA, till Muslimska brödraskapet internationellt, ja till vadsomhelst som kunde tänkas försvaga nationens väl och ve.

Nationalismen välkomnar alla i sin gemenskap, oavsett klass, utbildning, kön, geografi. Så länge fienden också är gemensam. Och det är lätt att känna sig välkommen i den gemenskap som inte vill förändra de rådande strukturerna, som vill skapa stabilitet genom bevarandet av rådande maktstrukturer.
En återgång till militärdiktatur kan således ses som en revolution, genom förintandet av en påstådd fiende. Nyfascister i kostym kan således ses som klassamhällets bekämpare, genom förintandet av en påstådd fiende.

Lyssna inte på dem, de är inte egyptier.
Lyssna inte på dem, de är inte svenskar.

Makten säkras hos de få som alltid haft den men stärks av idén om en radikal samhällsomvandling.

Abdelfattah El Sisi är Gamal Abdel Nasser och Jimmie Åkesson är Gunnar Myrdal. De som är rika förblir rika, de fattiga offrades i går och deras barn offras i morgon.

På grund av bevarandet av en trygghet som aldrig funnits, en nation som aldrig funnits.

Helena Hägglund