Krubbans ursprung är då som nu, identifierad med mänsklig utsatthet och lidande. Mitt i ett till synes kärlekslöst tillstånd, berättar bilden om en delad utsatthet.

Ljus i ruiner

Anders Jonåker

Krubbans ursprung är då som nu, identifierad med mänsklig utsatthet och lidande. Mitt i ett till synes kärlekslöst tillstånd, berättar bilden om en delad utsatthet. I dess närhet tänds ett ljus för var och en som får sitt hem bombat, skriver Anders Jonåker.

Från tiden då Europa stod i brand, går att läsa om en flera hundra år gammal tavla av julkrubban, där man ser den heliga familjen bland ruinerna av ett förfallet hus. Detta ”ter sig nu förunderligt samtida” konstaterar teologen, prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer som vid denna tid satt fängslad i Berlin, anklagad för delaktighet i det politiska motståndet mot den nazistiska regimen i Tyskland.

Större bombningar hade natten dessförinnan genomförts av de allierade och inte ens i fängelset satt man riktigt säker. Något slags bombningarnas prickskytte var det då som nu inte heller tal om, utan många civila skadades eller bragdes om livet. Delar av fängelset i västra Berlin hade sargats så mycket att fångarna förhindrats sin dagliga halvtimmes promenad. Bonhoeffer började även inse att han för första gången, skulle fira jul alldeles ensam.

Det var i denna miljö som bilden av krubban i ruinerna började tala. Livet är utsatt. Advent och jul kan också innebära att man blir ensam. Utsattheten är en erfarenhet som delas av många också idag. I skuggan av vackra ljusglittrande familjebilder och överdådig julskyltning vandrar ensamheten som i bästa fall har julfirande härbärgen eller några tappra kyrkors julöppet att vända sig till. Debatten huruvida jul ”fortfarande skall firas till minne av Jesu födelse” som Karl Bertil Jonsson så träffande undrar, ekar cymbaltomt den sista och mörkaste av årets månader.

För ett land i krig, tar ensamhet och bombernas fasor minst av allt julledigt, utan fortsätter konstant sin obarmhärtiga terror. Våldet syns inte ha någon ände. Men krubbans ursprung är då som nu, identifierad med mänsklig utsatthet och lidande. Mitt i ett till synes kärlekslöst tillstånd, berättar bilden om en delad utsatthet. I dess närhet tänds ett ljus för var och en som får sitt hem bombat. För var och en som saknar ett härbärge. För var och en i ensamhet. För var och en – också i en fängelsecell.

Fängelset kantades av många paradoxer. Fångenskapens tristess blandades med ett intensivt nyskapande teologiskt studium, senare publicerat i Motstånd och Underkastelse, brev och anteckningar från fängelset. Inlåst börjar Bonhoeffer finna en ny slags frihet. I Tegelfängelset som inte ligger särskilt långt från gräddhyllan och professorsvillan i Grünewald där Bonhoeffer växte upp, började nya tankar formas. Så nära platsen för allt man kunde tänka sig, till cellen som inte hade något. I en absolut tomhet, visade sig ett helt nytt tänkande växa fram.

Den ofärdiga och i långa stycken fragmentariska teologin var även för Bonhoeffer själv ”helt ny och chockerande.” Nyskapande begrepp som religionslös kristendom, en kyrka mitt i livet och människans självklara myndighet blev till kyrkokritik av en introvert kyrka, men framför allt till befrielse för många som helt plötsligt fick ord på en ny form av mänsklig frihet. Äntligen kunde teologins värld härbärgera ett mer självständigt människoblivande, men också en solidarisk gudsnärvaro som inte doldes vare sig i maktstrukturer eller fantasirika troskonster. För Bonhoeffer var det som om allt plötsligt kunde vinnas utan att något riskerar att gå förlorat. Bakom de låsta gallren, ruvade han på ett helt nytt sätt att uttrycka evangelisk frihet. Fängelsets låsta rum kunde inte längre hålla tillbaka den inre framväxande befrielsen.

Trots hoppet om att få återförenas med sin familj, slog de brutala omständigheterna obarmhärtigt mot alla. Det enda härbärge som stod till buds var till slut Tegelfängelsets cell 92. Men för Bonhoeffer var denna ensamma vistelse inte bara bedrövelse och lidande. En ny slags erfarenhet började växa fram där celldörrens galler allt mindre påverkade hans hållning i livet. Det låsta rummet var paradoxalt nog ett befrielsens rum: ”Sannolikt firas av många i detta hus en mera meningsfull och äkta jul än av dem därutanför, som bara har namnet på högtiden kvar… Att Gud vänder sig just dit där människor brukar vända sig bort, att Kristus föddes i stallet, därför att han inte fick något rum i härberget – det fattar en fånge bättre än någon annan, och för honom är det i sanning ett gott budskap.”

Advents- och jultid sägs vara fredens tid. Men så är det inte för alla. Syrien är dagens ruiner och här hemma pågår gatornas krig. Men mitt i det hopplösa talar en krubba i ruiner. Mitt i ett trasigt och sönderbombat Berlin, växte ett trotsigt hopp fram, som inte fick rum någon annan stans. ”Fängelsemånaderna hade mist sin tyngd” det är så Bonhoeffer väljer att uttrycka den nyvunna friheten. Krubban blev ett ljus som berättade om en frihet som var helst den lyser för människan, spränger ensamhetens, våldets och utsatthetens gränser.

Kommentarsfältet är stängt.