I rekordfart har påve Franciskus tagit världen med storm och blev nyligen av tidskriften Time – efter bara 9 månader som påve – utnämnd till årets personlighet. Franciskus har ingen siffra efter sitt namn då han är den förste i påvehistorien som valt att ta de fattigas skyddshelgon från Assisi till sin namne och därmed gett kappvändarna bråda dagar.
Kanske är det så att 2000-talets Franciskus hörsammat samma uppmaning som hans föregångare på 1200-talet tog till sig då han inom sig hör rösten från den korsfäste i San Damianokapellet säga ”Franciskus, gå och bygg upp min Kyrka, som du ser håller på att falla ihop!” I en redan världsberömd personlig tidningsintervju publicerad i september, med ensamrätt för tidskrifter som tillhör jesuitorden, säger Franciskus: ”Jag ser tydligt att det som kyrkan behöver mest är förmågan att hela sår och värma de troendes hjärtan, närhet, tillgänglighet. Jag ser kyrkan som ett fältsjukhus efter ett fältslag.”
So far so good. 24 november publicerade Franciskus ”Evangelii Gaudium”.
– Glädjens evangelium som av många bedömare betraktas som en programförklaring för hans pontifikat där han bland annat tar ställning i kampen mot osund kapitalism, penningbegär och råa helt oreglerade marknadskrafters förödande verkan på samhället. För detta ställningstagande har påven fått mycket sympatier men även blivit anklagad för ”marxism.”
Trots att Glädjens evangelium på många sätt lever upp till sin rubrik finns en plump i protokollet och det är en kort passage (nr 103-104) som är allt annat än glädjande – men som tyvärr kommit i skymundan – nämligen påvens syn på kvinnor. Ty när det gäller kvinnliga ämbetsbärare tar Franciskus otvetydig ställning och signalerar att ingen förändring är i sikte, när han utan omsvep förkunnar ”Att prästämbetet är förbehållet män som ett tecken på Kristus brudgummen som ger sig själv i eukaristin är inte öppet för diskussion, men det kan bli mycket söndrande om ”sakramental makt” för nära kopplas ihop med makt i största allmänhet. ”
”Prästämbetet innebär att vara ”anställd” av Jesus för att tjäna hans folk” säger Franciskus men påminner samtidigt om att det är viktigt att komma ihåg att ”vår främsta värdighet har sitt ursprung i dopet som är tillgängligt för alla .”
De gängse argumenten mot att kvinnor ska kunna vigas till ämbetsbärare på samma sätt som män har under 2000 år frenetiskt hållits vid liv av kyrkans män och successivt också gjort anspråk på att utgöra en kyrklig tradition och en skatt att vårda som till slut blivit en del av det som i katolsk marknadsföring går under benämningen Trons skatt.
Pressen på hierarkin ökar dock alltmer och för att gjuta olja på vågorna och muntra upp frustrerade kvinnor har manliga företrädare lagt sig till med att skriva lovprisningar till kvinnans ära och kvinnors obeskrivbara betydelse genom hela kyrkohistorien ända fram till våra dagar. Den panegyriska genren när det gäller kvinnor inom min kyrka når fn oanade höjder.
Det finns ingen hejd i manliga företrädares ambition att lyfta fram konkreta exempel på historiska kvinnor och deras avgörande insatser under sina liv som förebilder för vår tid.
Även Franciskus sällar sig till hyllningskören och skriver i Glädjens evangelium, ”Kyrkan erkänner det omistliga bidrag kvinnor gör i samhället genom sin känslighet, sin intuition och andra unika egenskaper som de mer än män tycks vara i besittning av.” Mot denna bakgrund framstår faktum desto märkligare att inte en enda kvinna existerar i beslutsfattande position i Vatikanen.
Katarina av Siena och Teresa av Avila har ansetts värda att utnämnas till kyrkolärare. Hildegard av Bingen och heliga Birgitta har gärna lyfts fram som goda förebilder. Starka, självständiga kvinnor är oerhört uppskattade av vår samtids påvar.
Bara de inte är livs levande.
Ty hur kommer det sig annars att påvar inte vill tillgodogöra sig starka , självständiga livs levande kvinnors alla unika egenskaper? Franciskus resonemang kring kyrklig makt, kvinnor, prästämbete och klerikalism utmärks av motsägelsefulla intrasslade tankar och utläggningar som inte går ihop. Sanningingsenliga resonemang brukar utmärkas av att vara motsägelsefria.
Å ena sidan försöker Franciskus slå knut på sig själv genom att bortförklara hierarkin mellan präster och lekmän med hänvisning till ett och samma dop men å andra sidan så räcker plötsligt dopet inte till för att utöva eukaristins sakrament utan måste först kompletteras med en vigning.
Antingen eller. Dopets roll i relation till prästämbetet tycks vara en springande punkt. Antingen räcker dopet som förutsättning för det allmänna prästadömet för såväl män som kvinnor och då kanske det inte behövs något extra ”prästeri” överhuvudtaget (dvs ytterligare vigningar kan slopas även för män).
Eller så förhåller det sig så att just eukaristin är ett sakrament som kräver kompletterande vigning och vad hindrar då att döpta katolska kvinnor inte skulle kunna komplettera sitt dop med en vigning utifrån just ett eukaristiskt ändamål? Därom lämnar Franciskus läsaren okunnig. Frågan om eventuellt kvinnliga kardinaler kommenterade Franciskus häromdagen: ”Jag vet inte varifrån denna idé kommer. Kvinnor i kyrkan måste uppskattas, inte klerikaliseras. Var och en som föreställer sig kvinnor som kardinaler lider en smula av klerikalism.”
När det kommer till kvinnliga ämbetsbärare så tycks Franciskus på samma sätt som tidigare påvar vara ett offer för 2000 års nedärvda patriarkala vanföreställningar och fördomar.
Katolska kyrkan vill gärna se sig som en stark kyrklig förespråkare för såväl samhällelig samvetsfrihet som religionsfrihet. Att mot denna bakgrund katolska kvinnor inom sin egen religion, sin egen kyrka saknar friheten att kunna få en eventuell kallelse till präst prövad på samma villkor som män kan inte annat än definieras som religionsofrihet.