Att ”bli frälst” görs ofta till en fråga om skarpa gränser, att vara innanför eller utanför. En bra början är att medge att vi alla är vilsna emellanåt. Att vi inte sitter inne med alla svar, skriver Are Kaspersen.
En tidig morgon passerar jag två killar i Liljeholmen som ser rätt vilsna ut. Jag stannar till för att se efter om de behöver hjälp med något. ”Känner du till Jesus Kristus?” frågar de. Lite överraskad utbrister jag: ”Oh ja! Honom tänker jag på nästan jämt.” De granskar mig skeptiskt uppifrån och ned. ”Jaha… Men är du frälst?”
I det lilla samhälle där jag växte upp var inte utbudet av aktiviteter om somrarna direkt hisnande, så när några skolkamrater berättade om ett läger, var jag snabb att anmäla mitt intresse. Att en karismatisk kyrka stod som arrangör bekymrade mig föga. Gud var jag ju redan bekant med. Vi paddlade kanot, lekte, badade och sjöng en massa fromma sånger som jag än idag har färskt i minnet. ”Kungen i djungeln” var en klar favorit, fastän jag hade svårt att få ihop Jesus med just djungeln… När jag en dag hörde talas om att man kunde bli frälst, så tyckte jag att det lät så vackert. Jag fick med mig en kompis och vi bokade in ett möte med pastorn, som visste precis hur man skulle gå tillväga. Dagarna avlöste varandra och lägret gick snabbt mot sitt slut. Fräknig och entusiastisk såg jag fram emot att förmedla den glada nyheten för mina föräldrar. Hemma vid middagsbordet tog jag sats: ”Vet ni, jag har blivit frälst!”
Reaktionen blev inte riktigt så som jag hade förväntat mig. Min mor såg ut som att hon hade svalt något vasst och hostade upp vattnet hon just tagit en stor klunk av. ”De har väl inte döpt om dig?!” utbrast hon bestört. Det hade de ju inte, men mamma svor och muttrade något om att det här var inte okej, tog fram telefonkatalogen och ringde upp pingstpastorn. Det blev inget läger för mig året därpå, men det var heller inget jag sörjde. Nya upplevelser hägrade och jag fick upp ögonen för djuren, naturen och rymden. Jag skaffade ett förstoringsglas, plöjde böcker och födde upp hamstrar.
Jag har genom åren, under resor runt jorden och i vimlet på stan, mött flera ivriga människor som velat rädda min själ. En del av dem har varit rätt trevliga, men de mest uppseendeväckande var nog missionärerna på Drottninggatan som konstaterade att jag måste vara besatt av demoner när det framkom att jag är gift med en man. Att jag berättade att jag är döpt och tillhör Svenska kyrkan tycktes inte hjälpa. Jag får ändå ge dem att de avbröt sin monolog en stund för att förhöra sig om vem jag kunde tänkas vara. Och språkbruket på deras apokalyptiska pamfletter fascinerade mig något oerhört. Men de verkade minst lika rädda för mig som angelägna om min räddning.
”Stanna i vattnet” uppmanade en kyrkofader de döpta, som han liknade vid små fiskar. Och här närmar vi oss mitt sätt att se på saken. En annan kristen metafor om vattnet är den om fisken som alltid blickade uppåt, i visshet om att vatten, det är dropparna som någon gång ibland faller över ytan däruppe. Till dess att fisken en dag inser att den lever, rör sig och är till i vatten.
Att leva i sitt dop, som jag ser det, är att mitt i vardagen låta sig påminnas om den ofattbara nåd som pulserar genom tillvaron. Att öva sig i att se det allra heligaste i det allra enklaste. Att ta emot livet som en gåva och på samma gång inte ta något för självklart. Där, i spänningsfältet mellan gudomligt och mänskligt, kan jag ana något av tillvarons ofattbara mysterium. Där sluter jag emellanåt mina ögon för att kunna se. Där är nästa människa jag möter inte ett oskrivet blad som jag måste övertyga och rädda, utan en lika bristfällig varelse som jag själv och samtidigt en Guds avbild med förmåga att vidga mina horisonter och kasta om mina perspektiv. Om jag stannar i vattnet. Och det är minsann inte alltid så lätt. Inte minst när jag möter rädda människor som vill rädda mig, eller vilsna pojkar som vill visa mig vägen.
I vimlet på Liljeholmens torg gapade jag först som en fisk när jag avkrävdes ett tydligt svar. Säkert framstod jag i killarnas ögon som minst lika vilsen som jag uppfattade dem, men så rör det sig också om våra mänskliga perspektiv. Jag tänker att en bra början är att medge att vi alla är vilsna emellanåt. Att vi inte sitter inne med alla svar. Frågan de ställde tycktes inte stämma med det svar jag ville ge. För det handlar ju om livet, som mycket sällan är vare sig svart-vitt eller tvärsäkert.
Inte minst handlar det om Gud, som alltid är större. Och däremellan vibrerar det spänningsfält, som är min tro. Däremellan genomlyser Guds nåd tillvaron och jag väljer att försöka svara på den istället. Ibland med hjälp av ord, ofta i form av en stilla bön. Men de här killarna fick nöja sig med ett hastigt leende, innan jag begav mig vidare genom folkvimlet ned i tunnelbanan.
