Paulus skrev om skapelsens våndor på ett sätt som är högst aktuellt idag. Alltför många bemöter klimathotet med ro, skriver Anders Jonåker.
Men vad är det vi tror skall hända då? Ett par grader till är väl bara skönt i den här kylslagna avkroken? Östersjön blir som Medelhavet med långa sandstränder, 25 grader i vattnet och nya turister. Fler grödor, örter och frukt. Bilar utan tak. Nu är det väl ändå vår tur!
Just här i ett närsynt resonemang ligger ett problem. De senaste veckornas katastrofbilder talar sitt tydliga språk. Visst skulle vi uthärda ett något varmare klimat i kalla nord. Fjälltopparna kommer säkert förse oss med snö under överskådlig tid och i söder byggs skidtunnlar. Men hur blir det på södra halvklotet? Kan det blåsa hårdare än 300 km/tim? Man undrar. Höjs temperaturen ytterligare så säger i alla fall en första enkel logik att, ja det kan bli värre.
Kanske drömmer vi om skandinaviska vingårdar och värmande badstränder. På Södermalm planeras Stockholm beach där brunbrända badgäster tänks välkomna resenärerna på Liljeholmsbron. Detta är något jag i och för sig välkomnar. Våra storstäder behöver utveckla fritids- och rekreationsområden. I Berlin är över 50 % av stadens yta grönområden. Varför skall våra städer vara sämre?
Idag vet vi att hotet mot skapelsen har globala dimensioner. Gröna ytor och stadsnära stränder välkomnas å det varmaste, men våra kortsiktiga bilder av ett varmare klimat får inte sudda ut medvetenheten om det större hot som hela världen står inför. Ett generellt varmare klimat med all det globala lidande det skulle innebära.
I söndags var det domsöndag. Det föranledde eftertanke och självrannsakan. Förr var detta något som begrundades ensam. Domen som förkunnades var individuell och många är de som bär svåra minnen av eldfängda predikningar och fördömanden. Berättelser om dessa predikningar som övergrepp är inte ovanliga. Förhoppningsvis kan detta överlämnas till historien. Men domsöndagen är inte inställd. Som sista dag i kyrkans år står den där den står. Varför då inte tala om en klimatsöndag, en kollektivt delad domsöndag? Synden är otvetydigt global. Vi har tillsammans inte tagit ansvar för skapelsen och med växande kunskap om klimathotet, stiger medvetenheten om att naturens vedergällning med lätthet kan tränga bakom nordiska sommardrömmar.
Det finns även forskare som talar om att när den globala temperaturen höjs och polernas isar smälter – kan strömmarnas riktning komma att ändras. Vad betyder det för oss? Jo om golfströmmen byter riktning blir scenariot med en gång det omvända. Istället för Medelhav kommer ishav. Dagens finanskris med drag av tidigt 1900-tal (det finns de som säger att den kan bli ännu värre) kommer vara en stilla västanfläkt mot de lidanden och kostnader som en utdragen naturkatastrof för med sig. I andra delar av världen är detta redan verklighet. Hoppet om en anpassning till ett mer ekologiskt hållbart sätt att leva är något som kan delas av fler.
Bland filosofer sägs det ibland att Paulus var det första europén. I hoppet är vi räddade skriver han i avsnittet om skapelsens våndor (Rom 8.18-27). Må detta hopp födas igen.
