De som gör den största insatsen är de som finns närmast. Ständigt surfar nyhetssajterna kring hjälpinsatser från när och fjärran. Det ska inte undervärderas. Varje insats är värdefull. Vi har ett ansvar, också i vårt land, för människor som lever långt ifrån oss. Vår solidaritet är inte begränsad till några geografiska gränser, skriver Martin Lind.

De som gör den största insatsen är de som finns närmast. Ofta talas det om pengar från väst eller nödvändig amerikansk hjälp – och det är inte oviktigt. Men de som bär det tyngsta ansvaret och den största bördan är de som lever allra närmast.

Tyfonen Haiyan i Filippinerna har drabbat miljontals människor, dödat, skövlat, förstört och skapat förtvivlan. För den som vistats en tid i Filippinerna är det lättare att förstå hur stor nöd som orsakats. Så många hus är sköra, så många byggen är alltför bräckliga att stå emot en vind med tyfonens styrka. Förödelsen är förutsägbar.

I nyhetsrapporteringen hör jag om Tacloban. En familj har drabbats hårt. En dotter har dött med sina två små barn. Familjen intervjuas och ger först en skildring av vad som skett. Men hur ser ni på framtiden? Intervjuaren undrar och svaret är inte självklart. Hur kan människor se framtid i den förödelse som ägt rum? Men familjen svarar entydigt: vi ska bo kvar. Vi ska fortsätta här. Vi vill bygga vår framtid bland skärvorna. Vi lämnar inte vår bygd.

Det är djupt berörande att höra och se dessa vittnesbörd. Människor är berövade allt. Ändå väljer de att stanna, att bygga vidare på de bristfälliga rester som återstår efter förödelsen.

För mig är dessa människor tecken på Guds stora händer som sträcker sig osynligt in i de mest osannolika områden. Men, hur kan vi tala om Guds händer i det förskräckande hemska? Inte är det Guds vilja att människors hem förstörs och deras liv ödeläggs?

Nej, det tror jag inte. Tyfonen är inte orsakad av människor. Vad vi vet har Haiyan inte blåst upp på grund av människors aktiviteter. Som jag ser det är det inte heller en del av Guds plan. För mig finns ingen Gud som önskar tusentals människors plötsliga död. Men vad är det som hänt? Hur förklarar vi det?

Den lutherske teologen Dietrich Bonhoeffer satt i fängelse i två år på fyrtiotalet innan han avrättades den 9 april 1945 på grund av sin antinazism. I ett av breven från fängelsetiden skriver han om det oförklarliga, det som vi inte begriper.

Under antiken fanns en tradition att gå till teatern och se kärleksdrama. Småningom utvecklades traditionen så att kärleksrelationerna blev komplicerade och oöverskådliga. Så många hade relationer till så många. Hur skulle allt kunna sluta på ett befriande sätt?

Då införde man ”Gud från maskinen”, en mask som hissades ner på teaterscenen, en ”Deus ex machina”. När Gud kom på scen blev allt frid och fröjd. Alla komplikationer upplöstes och alla problem syntes bortblåsta. Så kunde publiken gå hem och känna sig nöjda med en happy end.

En sådan gud känner inte de bibliska skrifterna, menar Bonhoeffer. Vi som hör till Jesu vänner kan inte åberopa en sådan gud som löser alla problem. Vår Gud är något fullständigt annorlunda. ”Bibeln visar människorna på Guds maktlöshet och lidande. Bara den lidande Guden kan hjälpa.” Och vidare säger Bonhoeffer i samma brev (16/7 1944): ”Gud vinner makt och utrymme i världen genom sin maktlöshet.”

Den kristna kyrkan har inte alltid stått i denna tradition som Bonhoeffer skildrar. Men jag tror att detta är kristen tro i sitt nakna tillstånd, detta är kärnan i vår tro. Den Gud som Jesus berättar om är inte den Gud som orsakar allting, inte den Gud gör allting utan i första hand den Gud som är med oss människor i allting. Gud är Emmanuel – Gud med oss.

I kyrkans historia har tyvärr gudsbilden ofta varit annorlunda. Man har talat om den allsmäktige Gud som ligger bakom allt och som haft en avsikt också med det fruktansvärda och olidliga. I människans svåraste stunder har en sådan gudsbild använts för att få människor att acceptera det alldeles outhärdliga.

Bonhoeffer pekar på en annan gudsbild. Vår Gud är maktlös och vanmäktig. I vanmakten möter vår Gud oss och är med oss.

I Filippinerna finns många kristtrogna. De svenska missionärerna Sara och Fredrik Olofsson som länge vistats i Filippinerna skriver en bön om de Kristustroende i Filippinerna och ber med dem för vatten och mat, för trygghet och för bistånd i förtvivlan. Sara och Fredrik känner villkoren. De har bott länge på plats. De vet. Men de känner också den Gud som lever med oss på det nedersta trappsteget.

De som gör den största insatsen är de som finns närmast. Ständigt surfar nyhetssajterna kring hjälpinsatser från när och fjärran. Det ska inte undervärderas. Varje insats är värdefull. Vi har ett ansvar, också i vårt land, för människor som lever långt ifrån oss. Vår solidaritet är inte begränsad till några geografiska gränser.

Men vi behöver påminnas om vem som gör jobbet. Vi bidrar, vi är med om att medel anslås. Men det handfasta dagliga slitet utför våra filippinska vänner. De kämpar och arbetar och bärs av en uthållighet.

De tror inte på en Gud som löser alla problem. Men många av dem tror på en Gud som är med dem – mitt i svetten, tröttheten, förtvivlan, eländigheterna och erbarmligheterna.