I flickrummet fick den kvinnliga erfarenheten stå i centrum för berättandet. Sedan tvingades den ut i periferin alltmer för varje år som gick.

På ständigt besök i mannens värld

Helena Hägglund 150x150I flickrummet fick den kvinnliga erfarenheten stå i centrum för berättandet. Sedan tvingades den ut i periferin alltmer för varje år som gick. Helena Hägglund skriver om svårigheten att finna det kvinnliga narrativet i ett samhälle som domineras av män.

Bechdel-testet är inte ett test på feminism, det är väldgt långt ifrån feminism, filmer som får en Bechdel-stämpel kan faktiskt mycket väl vara kontrafeministiska. Men Bechdel-testet behövs ändå. Som en faktiskt symbol eller stämpel, visst varför inte, men mest av allt behövs det som en påmnnelse om hur vi ska tolka populärkulturen. Vi måste påminna oss om vilkas berättelser som berättas, om vilkas röst som ekar genom historien och vilka som står vid sidan om för att bekräfta den rösten.

I mitt flickrum behövdes inget Bechdel-test. Jag lekte med andra flickor, jag lekte lekar där flickor/tjejer/kvinnor alltid var i centrum. Jag hade hundra barbiedockor och en Ken. Barbiedockorna hade röster som drev leken framåt, Ken var ett slags bihang som med konstigt mörk röst sa något ibland, men utan känsla och egentligen utan betydelse. Ken bekräftade mest det Barbiedockorna gjorde eller ville. Jag kollade på mangafilmer med animerade flickor som var ledsna, som var kära, som var glada, som hade kamratskap. De animerade flickorna mötte drömprinsar och drömde om vackra män med vackert hår.

Jag läste böcker om flickor, kavata modiga flickor i Lotta-böckerna och sen om flickor som mådde dåligt, som hade problem (Lilla Marie), som knarkade (Go ask Alice), som upplevde döden (Jag saknar dig, jag saknar dig). Rösten var flickornas röst, de upplevelser de hade var märkta av att de var flickor.

Jag lyssnade på pojkband, men inte så mycket för texterna som för kulturen runt dem. Vi lyssnade tillsammans jag och mina kompisar, det var vår röst som bestämde vilka de var, de var objekt för vår fantasi. Sen kom Spice Girls och jag blev feminist. Rösten var där, min röst, vår röst, och den användes än en gång till att bekräfta kamratskap, men även för att ha kul och sätta sig upp mot förväntningar, krav och normer. Girlpower.

Sen blev jag äldre. Bob Dylan började sjunga mina sånger, Oasis också. Jag gjorde deras röster till min. Jag läste Jack Kerouac och andra beatsförfattare, jag läste lite Marx och fick ord för hur världen var funtad. Jag påbörjade min kärlekshistoria till Eyvind Johnson. Jag försökte mig på Proust. Mina ord blev mäns ord, jag relaterade till mäns upplevelser.

Jag blev journalist. Jag fick skriva om politik där den händer där folk lever den. Jag läser miljoner artiklar och reportage och måste dagligen nypa mig i armen för att påminna mig om att det är mäns berättelser som hörs, ibland pratar kvinnor visserligen men det är med mäns ord, för politiken och det politiska berättandet tillhör män. Visst kan det vara feministiskt trots det, men det är skapat av män och vidmakthålls av män. Jag står i tårgas och berättar om män som kastar stenar mot män i uniformer för att det har blivit mitt språk också. Den politiska berättelsen sker på gatan, den politiska berättelsen upplevs och återberättas av kvinnor men berättelsen kommer från män. Jag sitter sällan i kök och pratar om revolutionen i kvinnors kroppar.

För när jag lämnade mitt flickrum lämnade jag det kvinnliga berättandet. Det hörde till barndomen och som vuxen och samhällsintresserad, deltagare i viktiga samhällsprocesser, finns ingen plats för kvinnors berättande. Vi måste prata om militär och parlament och polis och stenkastning, vi måste prata om offentligheten och i offentligheten råder bara männens språk, männens berättelse. Jag berättar den vidare och någonstans förleds vi att tro att det jag berättar är ett kvinnligt berättande.

Men den tid när rösten alltid tillhörde en flicka/kvinna, när det inte ens var en fråga, när inkvotering av kvinnors citat i en text var otänkbar, när det bara fanns kvinnors upplevelser, den tiden försvann när jag packade ner Barbiedockorna och fyllde min bokhylla med loppisinhandlade klassiker och studentlitteratur. Den tiden var inte direkt en tid av feminism, på många sätt var den alltigenom vita och heteronormativa Barbieleken säkert kontrafeministisk men det var i alla fall den kvinnliga upplevelsen som stod i centrum, berättad av en kvinnlig röst. Jack Kerouac gjorde om den rösten till en ansträngd Ken-röst, så som den fått förbli sedan dess.

Jag ser det då och då hur jag liksom dras till det oavkortat kvinnliga berättandet, som att jag törstar efter det. Jag tycker att filmen Bridesmaids är oerhört irriterande men jag behöver den liksom. Bara för att få känna självklarheten i den kvinnliga upplevelsen igen.

Helena Hägglund

1 kommentar på “På ständigt besök i mannens värld

  1. Ida skriver:

    Den behövs verkligen. Och texter som denna du skrivit. Tack för insikt, stöttning och påeldning av kämpakraften.