Utanförskapet kan både skava och värka. Vissa drabbas hårdare av det än andra.

Jag tillhör de avigas skara

Tomas Lindbom

Utanförskapet kan både skava och värka. Vissa drabbas hårdare av det än andra. Men det där lite aviga kan också fylla en viktig funktion i varje grupp och i samhället, skriver Tomas Lindbom.

För många år sedan var jag med om ett märkligt seminarium, arrangerat av ett organ inom Svenska kyrkan, över temat vi och dom. Det var under något av de åren när aids plågade människor som värst och frågan om homosexuellas ställning i samhället och i kyrkan var föremål för en rad viktiga men också förvirrande diskussioner.

En man föreläser om existentiellt utanförskap och delar in mänskligheten i två grupper, X och 0. En grupp, jag minns det som 0:orna, var i förkrossande majoritet. Det var alla de människor som uppfattade sig vara inkluderade i alla sina sociala sammanhang. En liten grupp, X:en, stod utanför. De kunde ha familj och vänner, vara populära på jobbet, delta i föreningsliv. Ändå kände de sig utanför. Helt enkelt ett djup existentiellt utanförskap. Så beskrev föreläsaren skillnaden mellan X och 0.

Förmodligen var den vetenskapliga grunden för hans påståenden bräcklig. Kanske han helt enkelt ljög ihop en teori som passade när de homosexuellas utsatta situation under dessa år skulle beskrivas. Jag blev i alla fall oerhört berörd när jag lyssnade. I pausen pratade jag med några av de andra seminariedeltagarna. De tyckte föreläsarens teori var skäligen ointressant. En ung kvinna konstaterade helt neutralt: ”Javisst, ibland kan man väl känna sig ensam. Ny på ett jobb, killen har gjort slut och så. Men snart hittar man en ny vän.” Så enkelt var det för henne. Jag klassade henne förstås omedelbart som en 0:a. Själv var jag ett X. Det var jag säker på. Jag förstod precis vad föreläsaren menade med sin uppdelning av mänskligheten i dessa två kategorier.

Jag läser Lena Einhorns bok Blekingegatan 32 och blir drabbad. Visserligen gör förlaget vad den kan i titel och baksidestext för att få den att framstå som en traditionell berättelse – om en vanlig flicka som förvandlas till stjärna. Från Gustafsson till Garbo. Men Lena Einhorn är ingen 0:a som skriver en biografi på ett förutsägbart sätt. Hon är ett X som riktar sökarljuset mot Gretas utanförskap i sitt möte med en annan studerande på Dramatens elevskola, Mimi Pollak. Bokens fokus är deras relation. När de möter varandra på skolan och på fester. Det bränner till när hon beskriver deras första kyss i den smala utdragssoffan i Gretas föräldrahem på fattiga Södermalm. Om Mimi som ”trycker sina läppar mot Gretas. Och aldrig fanns det något ljuvligare än det som ingen någonsin berättat fanns.”

Jag blir drabbad när jag läser dessa rader. Gråter hejdlöst. Jag känner utanförskapet så starkt. Jag tänker inte att det är så fint att även två kvinnor kan älska varandra. Tråkigt bara att det inte fanns registrerat partnerskap på 20-talet. Jag tänker inte heller att det är beklagligt att inte flickorna söker sig till en partner av motsatt kön. Det är ju det normala sättet att leva. Jag blir istället drabbad när jag som X hittar andra X. Tänk att vara utanför och veta att det finns andra som också är det.

Jag tror att många som dras till Seglora smedja är X. Inte konstigt att den då skaver i Svenska kyrkan och retar upp folk. Den vrider och vänder ständigt på de frågor som alla X lever med inombords. Om att vara undantaget vi i förhållandet till normaliteten dom. Om det individuella utanförskapet som är drivkraften att också bekämpa kollektiva orättvisor. Jag har aldrig någonsin gått i ett demonstrationståg men jag kan i artiklar beskriva hur viktiga de är för att driva opinion.

Ett ensamt X tolereras. Flera X samlade på samma ställe blir en provokation. Kanske är världen så vist ordnad att X:en sällan uppträder tillsammans. Ordning skulle då ersättas av kaos. Samtidigt är det bra att X:en finns och i perioder samlar sig i en lite större grupp och skaffar sig inflytande. För att granska, provocera, gå på tvärs. Vara kraften som säger ifrån när normaliteten blir kvävande eller rent av förtryckande. När X:en inte behövs lika mycket kan de göra sina piruetter var och en för sig – lite lagom i bakgrunden. I väntan på nästa uppdrag att störa och välta nya fördomar som vuxit sig för stora – än en gång rida till storms mot alla som vill lägga världen tillrätta.

Kommentarsfältet är stängt.