Frågorna hopade sig. Varför är det så tyst och öde? Varför finns det ingen kyrka? Var kan vi träffa andra människor? När flyktingarna kom till byn började vi invånare att se på vårt eget samhälle med nya ögon, skriver Brita Westerman.

Ett nedlagt Sverige möter flyktingarna

Brita Westerman

Frågorna hopade sig. Varför är det så tyst och öde? Varför finns det ingen kyrka? Var kan vi träffa andra människor? När flyktingarna kom till byn började vi invånare att se på vårt eget samhälle med nya ögon, skriver Brita Westerman.

För ett år sedan kom det flyktingar till en liten by som ligger någonstans vid norrlandskusten. Just det här samhället hade tidigare ett blomstrande bruk med en såg och en pappersmassafabrik. För bara några år sen var där en livlig aktivitet, människor hade jobb och i djuphamnen låg lastfartygen, tillfälligt förankrade innan sin fortsatta färd ut på Östersjön.

Men nu var verksamheten nedlagd. Många i byn hade blivit arbetslösa, flera var redan i Fas 3. Lyftkranar var i färd med att riva den sista biten av ett rangligt fabriksskelett. Mitt i samhället fanns ett gammalt folkets hus, som visserligen gått i konkurs, men som tagits över av ett studieförbund. I de vackra gamla lokalerna hade ett kultur- och föreningshus startats. Där pågick musik, dans, teater, studiecirklar, bibliotek, kafé och givetvis arbetslöshetsåtgärder.

Det blev känt för folk att Migrationsverket hade hyrt en massa tomma lägenheter i byn. Flyktingboenden skulle inrättas. Jag fick höra många arga röster, åsikter som vittnade om rädsla för hur det skulle bli när flyktingarna kom. Men jag hörde även många kloka åsikter, röster från människor som ville välkomna de nyanlända till sin by.

Snart började flyktingarna söka sig till det gemensamma kulturhuset, byns mittpunkt. Det var i början av november, ganska precis ett år sen. Allt var brunt, visset och förmultnat, men kvällarna var stjärnklara och ofta kom en dimma rullandes in från havet. De nyanlända drack kaffe i vårt kafé, frågade om bibliotek och annan service, lånade internet, letade efter kläder i Röda korsets butik. Vintern kom tidigt med snöoväder som härjade. De nyanlända frös och många byinvånare samlade in kläder till dem.

Ibland ställde flyktingarna frågor i stil med ”Var kan vi träffa andra människor? Varför är det så tomt här?” och ”Finns det ingen kyrka?”. Vi som arbetade i kulturhuset tyckte att vi hade en ganska livfull verksamhet, åtminstone för att vara i ett litet samhälle. Men långa stunder var det verkligen tyst och öde. Alla höll på med sitt, sånt man alltid hade gjort. Och kyrkan? Deras lokaler hade fått stänga igen för några år sen, det kom inte tillräckligt med folk.

Flyktingboenden inrättas ofta i små samhällen, i det som brukar kallas avfolkningsbygd. Vilken bild av sitt nya hemland får de när de kommer? Är det den av ett nedlagt Sverige? Eller är känslan av trygghet och lättnaden över att slippa vara förföljd det som är starkast? Eller kanske ovissheten? Får vi stanna?

Vi kan ju bara fråga de enskilda individerna, lyssna till deras berättelser.

I den lilla bruksorten var vi många som började se på tillvaron med de nyanländas ögon. De kom som en vitaminkick mitt i den mörka vintern. Tänk vad fantastiskt att det finns ett gemensamt hus mitt i byn, där alla kan samlas. Men varför ordnade vi inte fler sammankomster, öppna för alla? Tankar och idéer flödade hos både gamla och nya ortsbor. Strax innan jag lämnade byn för arbete på annat håll, fick jag veta att kyrkan var på väg tillbaka. De skulle börja ordna gudstjänster i kulturhuset. Snart skulle allt gemenskapsliv vara samlat under ett och samma tak, där ljusen ofta lyser till långt in på kvällarna.

Kommentarsfältet är stängt.