Trefaldigheten är en av de lutherska kyrkornas mest obrukade resurser, skriver Annika Sjöqvist Platzer.
Den 21 söndagen efter trefaldighet gjorde en ung man ett av sina sällsynta kyrkbesök i samband med en förrättning. En av kommentarerna efteråt gällde det enligt honom fantasilösa att söndagen hade detta namn. ”Har det inte hänt något sedan den 1:a söndagen i trefaldighet?”, undrade han.
Vad svarar man på det? Det är klart att det har hänt något, det händer hela tiden.
Om trefaldighetstiden, där detta kyrkoår två veckor återstår, har Mikael Mogren, stiftsadjunkt i Västerås stift, mycket tänkvärt att säga. Han gör det i en liten viktig bok som kom ut på Verbum i början av hösten med titeln ”Livets helighet”. Treenigheten är för Mogren ett grundflöde. Och eftersom den är både mångfacetterad och dynamisk undrar han om inte treenigheten borde lyftas fram på nytt, då en diskussion om den kanske skulle kunna bidra till ”att räkna med inbrytande liv och delande som teologiska väsentligheter”.
Trefaldighetstiden pågår mellan sommarens grönska och höstens skördearbete. En räcka av söndagar vars tema treenighet – treenighet och trefaldighet betyder samma sak- präglat vår kultur i form av trefaldighetskyrkor och trefaldighetskällor.
Men ”treenigheten – Gud som en i tre, Fadern, Sonen och Anden – är sannolikt de lutherska kyrkornas mest obrukade resurs”, skriver Mikael Mogren. Och gör läsaren uppmärksam på att det redan i det artonde kapitlet i Första Moseboken handlar om treenigheten på besök hos Abraham och Sara i Mamres lund. Vem som är vem av de tre och vem som talar framgår inte av bibeltexten men författaren utnämner det till hebreisk berättarkonst på hög nivå. Här ”sker ett delande inom ett vi, där man inte kan avgöra vem som är mottagare och vem som är sändare.”
Detta delande befriar människan från uppdelningar i jag och du, vi och dem. ”Treenigheten fungerar som tillvarons grundandning och andas i varje mänsklig relation.” När våra handlingar inte längre är ett jag -projekt har treenigheten fått bryta fram och bli synlig. Mikael Mogren talar om att ett framälskande pågår. Detta framälskande välsignar kyrkan genom att göra högtid av människors relationsförändringar. Det vill säga vid förrättningar som dop, konfirmation, vigsel och begravning.
Att det som skedde i Mamres lund tidigt tolkades som treenigheten på besök, ett ofta förekommande motiv för ikoner och hymner, visar på en självständighet i läsningen av månghundåriga texter, påpekar Mogren. Han skriver också om den konstnärliga tolkningen av inkarnationen – en ros som håller på att slå ut.
Intressant är att Maria är beskyddare av Västerås stift och att Västerås kommun manifesterar henne på sitt stadsvapen. På Vägverkets emaljerade skyltar vid infarten till staden ser man dels en Mariaros, dels ett monogram med bokstäverna AV – en förkortning av de ord, Ave Maria, som ängeln uttalar när Maria får vetskap om att hon är utvald att föda ett barn.
”Miljoner kristna runt hela jorden ber varje dag det bibelcitat som Västerås kommun har låtit emaljera: Ave Maria, så börjar Rosenkransbönen.”, konstaterar författaren.
