En av lutherdomens skatter är dess uppvärdering av det till synes enkla och vardagliga. Det är här gudsmötet sker, menade Luther. I mötet mellan människor, i det lilla, sker den egentliga gudstjänsten, skriver Are Kaspersen.

En av mina favoritmänniskor är en storögd liten filosof i färd med att upptäcka världen. Mellan lek med tåg, pirater och tecknade filmer kommer, när en minst anar det, existentiella frågor såsom: ”Vad händer efter döden?” eller ”Varför är Joakim von Anka så rik?”

Stora som små, alla brottas vi emellanåt med de stora frågorna och många av oss utvecklar genom livet en skepsis mot alltför entydiga svar. Det offentliga samtalet är angeläget, men blir lätt till ett svartvitt jämförande av olika ideal. Eller kritik av andras, med högt ställda krav på motpartens tydlighet. Det blir så mycket lättare att kategorisera och avfärda varandra då.

Den lille visade mig häromdagen sina skatter som han funnit och sparat i en låda på dagis. Vad som i mina (vuxna) ögon såg ut som pinnar, stenar och strån lades varsamt upp på en bänk i kapprummet. Jag fick välja vilket av fynden vi skulle ta med oss hem och fastnade för några vita snäckskal. ”Du får dem av mig”, sade han med allvarliga ögon. ”Åh, tack!” sade jag och blinkade bort en tår i ögonvrån.

En av lutherdomens skatter är dess uppvärdering av det till synes enkla och vardagliga. Det är här gudsmötet sker, menade Luther. I mötet mellan människor, i det lilla, sker den egentliga gudstjänsten. Vi är hänvisade till nuet för att få klarhet i varje situation och kan bli Guds händer om vi är uppmärksamma.

Vad Luther kallade för ”inre bön” är en nyckel. Det är den bön som vi ständigt återkommer till och utför i tysthet parallellt med allt det andra under dagen. Den är likt andningen inte ett aktivt görande från vår sida, utan Andens strömmande genom oss. När jag var liten visade min morfar mig en stor snäcka som stod i bokhyllan i hans och mormors sovrum.

Han höll den lena sidan mot mitt öra och bad mig lyssna noga. Så fick jag höra det stilla bruset. Ju mer stilla jag blev, desto bättre kunde jag höra det. Att vara människa är inte alltid så lätt. Mötet med våra egna och andras tillkortakommanden gör oss mindre idealistiska och säkra på vår sak. Smärtan och lidandet är ständigt närvarande, ibland mycket nära och påtagligt. Klagoropen stiger från jorden och ibland höjs volymen till en närmast outhärdlig nivå. Det är inte så konstigt om vi försöker stänga av, täppa till öronen och glömma.

Många gånger smög jag in till morfars snäcka för att andäktigt lyssna och en dag fick jag den i gåva. En äkta skatt att förvalta. Men i takt med mitt vuxenblivande kom annat i fokus och den blev till ett dekorativt föremål bland andra. När flyttlasset gick mot staden hamnade den i en låda, instuvad i ett förråd någonstans och glömdes bort.

Bönen som livshållning kan framstå som naiv i ljuset av vår nutid, men jag tänker att den är mycket angelägen. Att bli mer stilla och receptiv; mer kännande, hörande och seende är en längtan som många av oss bär på. Ur bönens perspektiv blir människan – om än för en stund – mer än ett objekt och vardagen heligförklaras. Gud är ett levande tilltal och snäckan är mer än bara en snäcka. Ett stilla brus går genom tillvaron.

I evangelierna uppmanas vi gång på gång att öppna våra ögon. Gud blir där en av oss och får se vad vi ser, höra vad vi hör och känna det som vi känner. Kärlek och längtan, smärta och förtvivlan. Samtidigt ser Gud mer än vad vi sett och går till ytterligheter för att försöka förmedla det. Utmanar de tvärsäkra och förenklande rösterna med hjälp av metaforer och bilder. Med själva sitt sätt att vara och göra.

Gud är inte likgiltig och distanserad, utan intim och nära. Mitt i vår ”vardag”. Stressad beger jag mig mot hållplatsen och gormar åt busschauffören som ser mig springa, men ändå kör förbi. Jag stannar upp och rafsar efter hörlurarna till min iPhone i jackfickan, när jag plötsligt känner något annat. Jag inser att jag glömt snäckskalen på byrån i hallen, men att någon har märkt det och pillat ned dem i min jacka. Hörlurarna får ligga kvar i fickan. Ett brus gör sig påmint för mitt inre öra och jag slår mig ned på bänken för att lyssna en stund.