2000 års kristen kyrkohistoria visar att det alltid i kristendomens historia funnits stridigheter och åsiktsmotsättningar. Därför är det ett tecken på en mycket gammal logik när Jesus ställs mot Muhammed, skriver Irène Nordgren.
Inte helt oväntat valdes 15 oktober biskop Antje Jackelén till Sveriges första kvinnliga ärkebiskop. Intressant att dessförinnan följa valprocessen som kunde upplevas som en kapprustning utifrån tvärkyrkliga positioneringar där även min katolska kyrka fick vind i seglen och gärna ville delta.
2000 års kristen kyrkohistoria visar att det alltid i kristendomens historia funnits stridigheter och åsiktsmotsättningar. Det har liksom varit inbyggt i kristendomen från allra första början.
I år 2013 har det hållits symposier och firats 1700 årsjubileum av kejsar Konstantins toleransedikt som medförde religionsfrihet inom det romerska riket och att Jesusrörelsen därigenom kunde upphöra att att vara en underground –rörelse, våga sig upp ur katakomberna och kunna fira gudstjänster i helgedomar för första gången byggda ovan jord.
Men – knappt var förföljelserna av Jesustroende från yttre hedniska makthavare avvärjd förrän kristna makthavare påbörjade egna inomkristna förföljelser. Presbytern Arius från Alexandria som under kejsar Diocletsianus förföljts för att tro på Jesus blev nu förföljd för att han trodde på Jesus på fel sätt. Bara 12 år efter toleransediktet i Milano stadfästes år 325 i Nicea det enda rätta sättet att tro på Jesus. Arius stämplades som kättare och hans böcker brändes på bål. Toleransedikt till trots – Arius sätt att tro tolererades inte.
Allt sedan dess är det en intressant fråga hur religionsfrihet och därtill hörande tanke-åsikts och yttrandefrihet hanteras inte bara utom-och mellankyrkligt utan även inomkyrkligt.
Dagens 2,1 miljarder Jesustroende finns utspridda över hela världen i vitt skilda religiösa , sociala, kulturella, ekonomiska och politiska kontexter. I kristendomens historia – liksom i judendomens och islams historia – ingår perioder av att vara ömsom förföljare ömsom förföljd, ömsom bödel ömsom offer. Miljontals Gudstroende inom alla de 3 Abrahamistiska religionerna har under historiens lopp fördrivits från sina hem eller mist livet på grund av att de antingen just varit döpta alternativt just inte varit döpta.
Liksom varje land som succesivt kristnats har sin egen historia att berätta så har Sverige sin. De första kristna 700 åren var Sverige ett ”katolskt kristet” land för att sedan efter reformationen på 1500-talet bli ett ”evangeliskt-lutherskt ” kristet land.
Katolicism förbjöds och utvisningar och dödsstraff för katoliker rådde fram tills ett nytt toleransedikt såg dagens ljus 1781. Denna gång utfärdat av Gustav III. Värt att notera är att så sent som 1624 hade borgmästaren Zackarias Anthelius och kunglige sekreteraren Göran Bähr / Ursinus avrättats för att ha konverterat till katolicismen. Först 1873 blev det helt riskfritt även för svenska medborgare att tillhöra katolska kyrkan. Inte förrän samma år fick även judar fullständiga medborgerliga rättigheter i Sverige. 1782 hade det sk judereglementet införts som gav judar rätt att under starka restriktioner vistas i Sverige och samtidigt behålla sin tro.
Inom katolska kyrkan har inkvisition och Troskongregation alltsedan reformationen värnat om att hålla den katolska läran ren och fri från evangelisk –luthersk och annan suspekt infiltration. Och svensk-evangelisk –lutherska kyrkan å sin sida har under århundradena efter reformationen värnat om att också hålla sin kyrkas lära ren från katolsk och allsköns frireligiös smitta. Till exempel genom det så kallade konventikelplakatet och husförhör i Luthers Lilla katekes som pågick till till slutet av 1800- talet då folkskolan tog över ansvaret och undervisade i obligatorisk katekesundervisning fram till 1919.
I takt med att också Sverige började bli mångkulturellt och mångreligiöst började 1969 undervisning i skolan ske i religionskunskap istället för kristendomskunskap. Här vill jag också lyfta fram det inom skolan konfliktförebyggande pedagogiska programmet som Abrahams Barn –grundat av Dorothea Rosenblad 1991 – på ett viktigt sätt genomför inom skolans alla stadier .
”Målsättningen är att sprida och fördjupa kunskap om kulturella traditioner i Sverige med hjälp av den s.k. IE-metoden (Identifikation skapar Empati). Denna utgår från berättelser och berättande och inbegriper bland annat identifikationsövningar i tal och skrift.”
Men för att återgå till ärkebiskopsvalet. Katoliker och frireligiösa utgör inte längre något hot mot svenska kyrkans rena lära. Idag är det inne med ekumenik och ingen blir längre skrämd av jesuiten – i det svenska nationaleposet Fältskärns berättelser – fader Hieronymos med sin dolk dold i ett silverkrucifix.
Idag är det inne med Ignatianska övningar som utövas lite varstans – också inom svenska kyrkan. I namn av ekumenik utgör katolska kyrkan en pålitlig stödtrupp för den grupp av systrar och bröder inom svenska kyrkan som delar ”klassisk kristen tro ”.
Tvärkyrkligt kristet samarbete mot hotfulla hedniska …. jag menar sekulära intressen inom samhället ses som en gemensam kristen dygd.
Idag är det Muhammed som i det alltmer mångreligösa Sverige upplevs som det främsta hotet mot svenska kyrkans – ja mot hela kristendomens ”innersta grundvalar.” Därför ansågs det högst berättigat att ställa en differentialdiagnostisk fråga om Jesus och Muhammed till de nominerade ärkebiskopskanditaterna.
”Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed gör?”
Ja eller nej?
Frågeställningen och de nominerades svar väckte följdfrågor på bloggar och i media. Frågan blev om det är självklart att muslimer och och kristna ber tll samma Gud ? Så verkade inte vara fallet.
Men om det inte är självklart att muslimer och kristna ber till samma Gud. Till vilken Gud ber i så fall muslimer… finns det flera gudar? Och hur förhåller sig i så fall dessa gudar till varandra? Är den kristne guden vän med den muslimske guden? Och hur är det med judarnas Gud? Är han vän med muslimernas Gud? Är det polyteism vi talar om?
Frågorna hopar sig också runt det här med Jesus som enda vägen till Fadern. Vad blir i så fall konsekvensen för Gudstroende muslimer och judar? Vart är de på väg? Till vem leder deras väg?
OSA
Iréne Nordgren,
Du avslutar Din långa text – som lätt kan tolkas som en relativisering av skuldfrågan gällande det allt värre våldet mot kristna i flera stater – med några frågor.
Utan att själv svara på dem. Det är inte likt katoliker att sväva på målet gällande den aktuella frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed gör. Det vore bra om Du vill besvara den och även de andra frågor som ställs. Om samma spörsmål ställs till en muslim tror jag mig veta vilket svaret blir – snabbt och utan minsta tvekan.
Är Du lika snabb?
Vi i Sv.Kyrkan behöver inte bekymra oss om
muslimernas och judarnas gud. Låt dem ha sin
religion ifred för oss! Men vi är bundna av våra bekännelseskrifter i vår lutherska kyrka
Dem behöver inte katoliker, muslimer eller judar bekymra sig om. Dock måste vi kunna tro, att vår främste ledare helt anammar dem!
Med risk för svartmålning från red. eller andra dristar jag mig att ge mitt svar, även om OSA troligen är riktat till de med betydligt mer förståndsgåvor än mig.
Om Jesus säger ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig”, så blir naturligt den på Kristus troende människans uppgift att visa på Jesus som vägen till Fadern.
Vad som händer dem som inte är på ”den vägen” så kan jag antingen säga ”det ligger i Guds händer” eller ”det händer säkert inget farligt.” Det ena påståendet har visst stöd i Bibeln, det andra inget stöd alls.
Nu är förstås ingen tvungen att tro på Bibelns budskap, men om ordet ”kristen” ska ha någon betydelse alls så borde Bibeln vara svår att bortse ifrån.
Dock är det viktigt att inse att alla människor är skapade till Guds avbild, oavsett hudfärg eller -form, kromosomer, tro, politisk uppfattning eller grad av intellekt (eller vilka skillnader man nu kan tänka sig) och därmed inte skall ses ned på.
Men att ifrågasätta sanningsanspråken i en trosuppfattning är väl ändå inte nedsättande? I så fall blir ju all teologisk eller religiös diskussion omöjlig och det vore väl tråkigt, i vart fall för Seglora som då fick lägga ned helt och hållet.
Vänligen
Bo Rydén
[…] ”Den rena läran” är en historia om blodspillan […]
Iréne Nordgren,
Glömde Du att svara på frågorna? Svar från Dig som katolik är ju lika väsentliga här som de är intressanta!
Bengt Olof Dike
”Det är inte likt katoliker att sväva på målet gällande den aktuella frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed gör.”
Jag tror att det skulle berika debatten om vi ALLA ansträngde oss att undvika kategoriseringar så långt det är möjligt. Dvs det går inte att skära ALLA katoliker över en kam.
Lika lite som detta låter sig göras med protestanter, judar, muslimer , svenskar, araber – you name it.
Det är det ena.
Om du är specifikt intresserad av vad just jag som katolik har för åsikt om din fråga så är den följande.
En Gudstroende människa är en människa som tror på Gud.
MEN
I den definitionen ingår inte per automatik att tro på Jesus som Guds son.
Denna tro –att Jesus är Guds son – är en specifik kristen tro.
Om du som kristen därför ställer en fråga till en annan kristen (tex mig) om vem av Jesus eller Muhamamned som ger en sannare bild av Gud – så blir det för mig i första hand en fråga om JÄV.
http://sv.wikipedia.org/wiki/J%C3%A4v
I ditt svar på frågan om bilden av Gud är du som kristen JÄVIG. I alla dina svar om Gud är du som kristen JÄVIG i relation till muslimen (eller juden.
Så av vilket värde är ett sådant svar ?
Av vilket värde är partiska svar ?
Finns opartiska svar när det gäller frågor om Gud ?
// Irène
Íréne Nordgren,
Detta är ett av de märkligaste och undfallande svar som jag har sett i något kommentarsfält. Jävig? Partisk? Alltså kan en ärligt bekännande kristen inte öppet redovisa sin tro på Jesus, därför att han eller hon är jävig i förhållande till sina medmänniskor med annan trosinriktning. Jag kan inte se svaret att jävsförklara två miljarder människor som annat än den feges förhinder att inte vilja rak i ryggen stå upp för sin tro. Detta givetvis med full respekt för andra trosinriktningar och för religionsfriheten.
Jag tror att Du är tämligen ensam bland världens katoliker – och lutheraner – att huka Dig på detta för mig obegripliga svar.
Och då blir ju ännu en fråga logisk: tror Du att en muslim också ser sig som ”jävig”, om man ber denne öppet bekänna sin tro?
Bengt Olof Dike
”Och då blir ju ännu en fråga logisk: tror Du att en muslim också ser sig som ”jävig”, om man ber denne öppet bekänna sin tro”
Återigen måste jag be dig att inte kategorisera dvs inte dra alla muslimer, judar, kristna, katoliker och protestanter över en kam.
Om du och jag fritt får välja varsin muslim som ska besvara din fråga så är jag övertygad om att vi får olika svar.
Då följer nästa fråga. Vem av dig eller mig väljer den mest representativa muslimen ?
Och ytterligare en fråga. Hur och av vem ska representanter för olika trosåskådningar väljas ?
Eller ta en grupp kristna från olika kyrkor och samfund, män och kvinnor i olika åldrar från olika geografiska -sociala -kulturella kontexter och be dem ge varsin bild av Gud.
Hur ska svaren bedömas? Finns det en rätt eller fel bild ? Finns ett facit ? Och vem är i så fall behörig att säga Jag sitter inne med facit ?
Mitt blogginlägg syftade till att visa hur olika det sett under historiens lopp med synen på ”den rena läran” eller varför inte på vem som har mandat att påstå sig ha den sannaste bilden av Gud.
”Alltså kan en ärligt bekännande kristen inte öppet redovisa sin tro på Jesus”
En slutsats som jag inte förstår hur du kan dra från mitt resonemang.
Självklart kan, får och ska en ärligt bekännande kristen öppet redovisa sin tro på Jesus.
Och självklart kan, får och ska en ärligt bekännande muslim eller jude öppet redovisa sin tro på Gud.
Sverige är inte längre ett religiöst homogent land. Sverige har blivit ett mångreligiöst land.
Det krävs övning och färdighet från oss alla att lära oss leva tillsammans utan att trampa varandra på tårna, utan att kränka varandra, utan att förtrycka varandra men inse att vi i religiös bemärkelse ofta lever i olika sfärer trots att vi trampar samma gator, handlar i samma affärer, åker i samma T-bana etc
Den sfär (kristen-muslimsk –judisk ) i vilken vi gör våra tidigaste religiösa erfarenheter i livet blir oftast den mest avgörande den mest ”riktiga” för oss som vuxna.
Inget fel i det- helt naturligt.
Som vuxna upptäcker vi dock oavsett om vi är kristna/ muslimer / judar successivt att kristendom/ islam/ judendom inte bara skiljer sig åt mellan religionerna utan även inom religionerna…..
// Irène
Iréne Nordgren,
Fortfarande inget svar på frågorna, trots den långa texten. Det gör mig besviken. Är Du rädd för att bekänna Din tro öppet?
BENGT OLOF