De senaste dagarnas händelser har handlat mycket om ansvar. Men de har också handlat om frihet, särskilt för alla de som väljer att gå ut och berätta, ta diskussionen, leva i samtiden. Tack alla ni människor som fortsatt berättar trots riskerna, handlar efter övertygelse mitt i det brännande och lever ett liv i sann frihet, skriver Anders Jonåker, i en meditation utifrån teologen Dietrich Bonhoeffers sista tid, i fängelse i nazityskland.
Människans självständighet sträcker sig så långt som hon också är beredd att göra det självklara. Det är en av många iakttagelser om samtiden som prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer gör i sin teologi. På vad sätt kan vi då säga att vi är självständiga människor? Handlar utifrån en ståndpunkt sann för oss själva? När säger vi ifrån då vi inte kan annat? När säger vi att det räcker? Att vi inte är med? När lever vi efter vår övertygelse? Inte som en plikt eller moral utan som en tillgång, något som mera väller fram och inte kan hindras men aldrig framtvingas.
Frågorna hopar sig efter senaste tidens nyhetsrapportering. Det är inte utan att jag känner mig en smula handlingsförlamad. Det kom för mycket på en gång. När terrordåd och etniska listor reser sig över alla breddar, varför kan jag inte bara få läsa om en brandman som tar ned en katt högt uppe i ett träd och gör alla glada igen? Därför: all credit till alla ni som orkar stå i vägen, orkar resa er och har förmågan att berätta. Friheten till detta är en gåva att vårda och något att verkligen kämpa för.
Tanken på självständigt handlande växer fram under tiden i fängelset i slutet av andra världskriget och återspeglar Bonhoeffers egna erfarenheter som inte ligger särskilt långt tillbaka i tiden. Han sitter fängslad och anklagad för medverkan i det politiska motståndet mot Hitler vilket bland annat kom att leda till mordförsöket vid vad som kallats för 20 juli-attentatet 1944. Han menade sig äga ett visst mått av denna självständighet. Men bara om det också leder till ansvar. Till största del gäller det tillfällen som oförberett möter honom genom livets dagar, men det kan också handla om engagemang på sikt.
Att leva med frihet under ansvar är ett annat sätt att beskriva det, men fångar inte riktigt den fulla meningen. Att vara självständig, det är att stå själv utifrån den man är i förhållande till sig själv, sin historia och det sammanhang man kommer ur. Men också genomlever, drabbas av, uthärdar, gläds med och delar med andra. Det är en historisk tillblivelse i tiden med det förgångna som samtidigt oväntat växer fram och blir aktuellt och nutida. En ryggradsreflex. Det är något som byggts under längre tid, och skall inte förväxlas med den omedelbara frihet man kan känna vissa dagar i tillfälligheters spel.
Det är inte sommarens sand mellan tårna eller hög skogsluft full av mossiga dofter. Inte heller den plötsliga ledigheten eller möjligheten att alltför sent skriva en kort krönika… Det är också frihet, men aldrig självständighet. Det är framför allt inte den frihet som är beroende av vad andra tycker, tänker och beslutar. Det är det märkliga, att i fängelset så växte oväntat en frihet starkare än något han tidigare mött.
Självständighet är en bildningsfråga men inte något man utbildar sig i. Det är inget snabbt och lättvunnet utan växer fram, av sig själv genom erfarenhet och möda. Det är en hållning till livets omständigheter som vinnlägger det okomplicerade och enkla utan överrumpling eller påträngande. Det är att säga och leva sin mening. Tack alla ni människor som fortsatt berättar trots riskerna, handlar efter övertygelse mitt i det brännande och lever ett liv i sann frihet.
