7 september utlyste påve Franciskus en världsvid dag för fasta och bön för fred i Syrien. Också i Sverige hörsammades påvens appell på olika håll och kyrkofamiljer. Det är nu inte första gången vädjan om fred kommer från påvedömet. Påven Paulus VI är känd bland annat för att i samband med en dag för världsfred 1972 ha sagt ” If you want peace work for justice.”

Budskapet var detsamma som redan 1963 ropades ut över hela världen av Martin Luther King i hans berömda tal ”I have a dream”. Att rättvisa snarare än våld är den säkra vägen mot hållbar fred verkar för påvar i våra dagar vara en okontroversiell sanning. Så har dock genomgående inte alltid varit fallet under påvedömets 2000-åriga historia . Ideologier som stödjer så kallade rättmätiga krig har haft sina företrädare också bland påvar typ Gregorius VII och Urban II.

Men våld innebär inte enbart militärt våld och dödande. Till våld ska räknas allt som psykologiskt, kulturellt, religiöst, ekonomiskt eller socialt inom varje maktstruktur avhumaniserar, förtrycker, diskriminerar och avpersonaliserar människan. Till våld ska således räknas allt som aktivt eller passivt, direkt eller indirekt, synligt eller osynligt, privat, offentligt eller institutionellt skadar människan och kränker hennes integritet. Till våld räknas därför också rasism och sexism.

Frånvaro av våld som vägen mot varaktig fred innebär följaktligen något utöver frånvaro av väpnade konflikter, stridsflygplan i luften och stridsvagnar på gatorna. ”If you want peace work for justice.” Paulus VI borde ha lagt till ”And if you want justice, work for democracy”. Rättvisa som förutsättning för varaktig fred på jorden måste som oundviklig konsekvens innebära global samsyn på rättvisa mellan fattiga och rika, mellan troende av olika religioner och otroende, mellan människor av olika kulör, etnicitet, kön och sexuell läggning .

Det sorgesamma är dock att ännu efter 2000 år har tyvärr ingen påve förstått att det är demokrati som är förutsättningen för rättvisa. Katolska kyrkan med sina idag 1,2 miljarder medlemmar utgör inget undantag för denna förutsättning. Katolska kyrkans hierarki har tvärtom tyvärr hittills satt en ära i att inte ge efter för moderniteter som demokrati och följaktligen har demokrati aldrig varit på förslag som valmöjlighet och alternativ till en absolut monarki. Härav följer att rättvisa hittills aldrig har kunnat implementeras inom katolska kyrkans egen maktstruktur. 

Katoliker blir ofta imponerade av alla vackra portalformuleringar som påvar i sina encyklikor lyckas få till och av alla goda idéer för mänsklig samvaro som påvar i alla tider varit generösa att dela med sig av till sin omgivning. Alltså omgivning utanför de egna beslutsleden. Subsidiaritetsprincipen – grundprincipen för hela EU – har sina rötter i katolska kyrkans sociallära. Varken den eller sociallärans andra principer om delaktighet , solidaritet och respekt för person har dock varit vägledande inom den egna kyrkliga maktstrukturen och det egna maktutövandet.

Påvens roll som suverän maktutövare i hybriden kyrka / stat har hittills kunnat inrangeras bland andra centralstyrda absoluta monarkier typ Brunei, Förenade Arabemiraten, Oman , Qatar, Saudiarabien och Swaziland. Påven som synes den ende kristne makthavaren i den uppräknade skaran.

Det senaste och mest flagranta individuella exemplet när det gäller Vatikanens bristande respekt för personprincipen är behandlingen av prästen och fredsaktivisten Roy Bourgeois som deltog och predikade vid en katolsk kvinnas illegala prästvigning. En 75-årig präst som dessutom gjort sig känd som fredsaktivist avkragas, exkommuniceras och utesluts ur sin orden efter 40 år medlemskap.

Detta oproportionerliga straff bör också sätts i relation till att pedofilpräster aldrig exkommunicerats eller avkragats av hierakin. Kan det bli mer uppenbart vilka värderingar som hittills varit rådande bland celibatära Vatikanmän? Kvinnor är förbjudna att bli ämbetsbärare inom katolska kyrkan och homosexuella män är inte välkomna att bli präster men tvingas ändå till livslångt obligatoriskt celibat utifrån att detta gäller generellt för alla homosexuella.

Heterosexuella katolska präster tvingas sedan 1000 år tillbaka till obligatoriskt celibat. Påven Benedikt upprepade ofta att celibat är en försakelse med gudomliga förtecken dvs ”gudomlig gåva”. Homosexuella män ansåg han därför oförenliga med prästämbetet utifrån hårresande argument. ”Ty annars skulle celibatet förlora sin mening av försakelse. Det vore extremt farligt om celibat blev en slags förevändning för någon som ändå inte vill gifta sig att bli präst” (intervjuboken Världens ljus av Peter Seewald ).

Frågan om kvinnliga ämbetsbärare anses inte som något problem för katolsk hierarki då Gud inte kallar kvinnor till att bli präster. Att det de facto finns katolska kvinnor som har djärvheten att påstå motsatsen är ett problem för kvinnor men inte för Vatikanen som gång på gång låtit Gudsfolket förstå att mot Guds vilja har tyvärr inte ens påven något att säga till om.

Utifrån att celibatskrav inte gäller diakoner talar Vatikanens årsbok för 2013 sitt tydliga språk. Uppgången för diakonvigningar är 40 % under det senaste decenniet. Europa och USA står för den största ökningen. I Europa från 9000 diakoner 2001 till 14.000 2011. I USA var motsvarande ökning 19.100 2001 till mer än 26.000 2011. Prästvigningar på nedgående med -9 % senaste decenniet i Europa som dock balanseras med uppåtgående antal prästvigningar i Asien och Afrika.

Påve Franciskus har efter ett halvårs väntan nu utnämnt en ny statssekreterare i ärkebiskop Pietro Parolin fn Nuncie i Venezuela som tillträder sin nya tjänst 15 oktober och som redan hörts sägas att obligatoriskt celibat ”inte är en dogm och därför är öppet för diskussion.” Att så borde varit fallet redan för länge sedan och inte bara i teorin utan även i praktiken har inomkatolska reformrörelser framfört i åratal utan att ha fått respons från Vatikanen, som ihärdigt hållit fast vid att inte ifrågasätta ”Guds gåva”. Jag får därför som katolik svårt att motstå en undran om det nu kan vara frågan om Gud plötsligt ändrat sig och förbereder att ta tillbaka sin unika ”gåva” med obligatoriskt celibat till specifikt utvalda katolska präster.

I så fall kan resultatet bli att även katolska män med prästkallelse tvingas till frivilligt celibat…

19 september på halvårsdagen av sitt påveämbete har Franciskus nu gett en exklusiv intervju för publikation i olika jesuittidningar som redan betraktas som ett paradigmskifte för en påve att kommunicera med sin omvärld på. Mer direkt, mer öppenhjärtigt, mer vardagligt, mer nära. Ett helt nytt grepp. I intervjun där Franciskus på frågan vem han är svarar ”en syndare ” framkommer formuleringar kring homosexualitet, abort, kvinnor, skilda och omgifta, kollegialitet och decentralisering som pekar mot möjliga öppningar åt olika håll. Franciskus har också utsett ett 8-mannaråd av kardinaler från alla kontinenter som kommer att sammanträda första gången i början på oktober. Den kommande statsministern Parolin har hört sägas formuleringar som ”demokratisk anda inom kyrkan. ”

Vatikansk vår? Glasnost och perestrojka även i katolska kyrkan?
Förbereder den ”svarte påven” klädd i vitt en ”Extreme makeover” av Vatikanen ?