I sin replik på professor Stefan Jonssons debattartikel i Dagens Nyheter tar Folkpartiets riksdagskandidat Robert Hannah till flera retoriska knep för att vinna den infekterade hedersdebatten. Men i förlängningen riskerar hans ohederliga knep att kväva debatten och missgynna offer för våld och förtryck i hederns namn. Det skriver Mehrtab Motavvas och Shahin Shirazi i Feministiskt initiativ.

Guilt by association- argumentet

Redan i ingressens första mening anklagar Robert Hannah professorn i etnicitet, Stefan Jonsson, för att vara en ”hedersvåldsförnekare” som nu ”medger i sitt senaste inlägg om hederskultur (DN 2/9) att förtryck mot kvinnor och hbtq-personer existerar.” Det framgår inte på vilket sätt Jonsson tidigare skulle ha förnekat fenomenets existens, men redan i DN 12/8 skriver han explicit att bara för att ”man är kritisk till metoderna som polisen använder mot hedersförtryck innebär ju inte att man är kritisk mot ändamålet, än mindre att man förnekar förtryckets existens.”

Hannah borde således vara medveten om att Jonsson inte på något sätt förnekar fenomenet i sig – våld och förtryck i hederns namn – utan att han kritiserar de medel med vilka målet ska uppnås, nämligen att man i sin strävan att hjälpa brottsoffren förstärka och sprida etniska stereotyper som ”spelar rasistiska grupper i händerna.” Trots detta slänger Hannah en guilt by association rakt i ansiktet på professorn: han hävdar på fullaste allvar att Jonsson är ”den värsta sortens medförtryckare”, typen som ”kallar alla kritiker för rasister.” Enligt honom är Jonsson ”blind för att samma könsapartheid som tidigare funnits i Sverige fortfarande är förhärskande bland vissa invandrargrupper.”

Detta är inget ovanligt retoriskt knep i den infekterade hedersdebatten. I brist på argument anklagar en del ”kulturalistiska” feminister, alltså feminister som likt Hannah förklarar våld och förtryck i namn av heder inom ramen för kultur, sina antirasistiska motståndare för att förneka, och kanske till och med försvara, hedersförtryckare. Carina Hägg skrev exempelvis i en debattartikel att hon ”Anklagar Schyman för att svika kvinnor med invandrarbakgrund” eftersom ”även förnekarna bär skuld” (och inte bara ansvar). Hannah och Hägg placerar alltså implicit en mördare som Fadimes far och engagerade människorättsförsvarare som Jonsson och Gudrun Schyman i samma skamvrå. Vad är det om inte en guilt by association?

Vilka är för övrigt dessa himla ”invandrargrupper”? Och vilka undersökningar baserar Hannah sin analys av så kallade ”hederskulturer” på? Precis som doktoranden Linnéa Bruno belyser i sin debattartikel i Feministiskt perspektiv visar aktuell forskning på att hedersdebatten rör sig bort från polariseringen mellan de som förklarar våld och förtryck i namn av heder inom ramarna för ”hederskulturer” och de som hävdar en ensidig ”könsmaktsordning”. Alltfler forskare går numera i riktning mot ett intersektionellt perspektiv, enligt vilket våld och förtryck bör förstås i sin kontext, det vill säga i relation till ekonomiska resurser och social position, rasifiering, kön, ålder med mera. Brottsoffrets möjligheter att bryta sig fri från våldet och förtrycket begränsas till exempel av att vara ekonomiskt beroende av förövaren, inte känna till sina mänskliga fri- och rättigheter eller relevant lagstiftning och samtidigt drabbas av rasism i kontakt med myndigheter och andra samhällsinstanser. Detta perspektiv förespråkas av bland andra Nationellt Centrum för Kvinnofrid.

Auktoritetsargumentet

I debattartikeln ”Hedersvåldsdebatten och identitetspolitik” 30/8 synliggör Reza Chitsaz det faktum att mordet på Fadime har banat iväg för en rad debattörer ”som gärna tar fram ’blattekortet’ när de saknar argument.” Chitsaz kritiserar Lidija Praizovic för att omöjliggöra hedersdebatten, dels genom att åberopa sina egna personliga erfarenheter av våld och förtryck i namn av heder och dels genom att referera till Jonssons etniska tillhörighet.

Praizovic anser att en ”vit medelklassprofessor” som Jonsson inte borde uttala sig i hedersdebatten eftersom det är ”invandrartjejer” som hon som har erfarenheter av fenomenet. Hon försöker alltså få akademiska kunskaper att framstå som en bisak och oförtjänta egenskaper såsom hudfärg och kön att framstå som en huvudsak. Detta är en mycket effektiv debatteknik för att skrämma motståndaren till tystnad. För hur i hela friden skulle Jonsson kunna ägna sig åt rationell argumentering när han, som Chitsaz påpekar, tvingas ”tävla med Lidija Praizovic i icke vithet [och kvinnlighet] utan att vara dömd per definition?” Hur kan han undgå att klassas som en ”vit kränkt man” i en debatt mot någon som besitter en auktoritetsposition vad gäller hudfärg och kön?

Och Praizovics argumentum ad hominem lyser med sin närvaro även i Hannahs resonemang. ”Vem är Jonsson att förneka det hedersförtryck jag utsatts för?” frågar han sig redan i artikelrubriken. Också han använder sina personliga erfarenheter och sin etniska tillhörighet som slagträ mot professorn. Det relevanta tycks vara vem Jonsson är, inte vad han säger. I varje fall är det så Hannah försöker att plocka hem billiga poäng i debatten genom att utnämna sig själv och ”höga assyriska företrädare” till auktoriteter i frågan. Ännu en gång kvävs alltså en debatt med hänvisning till gruppidentiteter.

Skam och skuld- argumentet

Hannahs hävdar att ”hederskulturer existerat även bland etniska svenskar”, men vi har ”genomgått en frigörelserevolution som kastat ut hederskulturen.” Bovarna i dramat är ”vissa invandrargrupper”, de som bär skammen och skulden. ”Utan ett synliggörande av hederskulturen bland våra invandrargrupper kan vi inte få till en revolution i folks medvetande även för dessa grupper”, enligt honom. Hannah tar alltså än en gång till en härskarteknik – pekar ut samtliga nysvenskar som potentiella hedersförtryckare – för att palla högerpopulistiska poäng i debatten.

Vad är det förresten för ”hederskulturer” som Hannah hävdar att ”vissa invandrargrupper” drivs av? Eftersom han aldrig definierar begreppet är det svårt att veta vad han menar med det. Men om han menar något i stil med att ett kollektiv förtrycker en individ som skymfar gruppens ”heder” genom sitt sexuella beteende, så har han bara till en bråkdel rätt.

Det är förvisso sant att den svenska staten ger kvinnor samma formella fri- och rättigheter som män, men staten garanterar kvinnor långtifrån samma reella fri- och rättigheter som män. På så vis må Sverige vara relativt jämställt, åtminstone om konkurrenterna är regimer som till exempel den iranska och ryska. Men det är fortfarande ett ljusår kvar tills jämställdheten är uppnådd även i vårt samhälle. Det patriarkala våldet, som mestadels utövas av män, utgör än idag ett stort hot mot kvinnors hälsa och till och med liv. Ett studiebesök i några av Sveriges otaligt många och överfulla kvinnojourer vore kanske en nyttig ögonöppnare för Hannah?

Vidare är hbtq-personers liv i Sverige långtifrån så förtryckbefriade som Hannah vill ge sken av. Fram tills bara i år har transsexuella tvingats till sterilisering för att få den många gånger livsavgörande könskorrigerande vården. Feministiskt initiativs talesperson, Sissela Nordling Blanco, uttrycker problemet på ett utmärkt sätt i sin artikel ”Regeringen är skyldig att ge skadestånd till transsexuella” i SVT Debatt. ”Men att villkora transpersoners rätt till vård med sterilisering handlar också om utpressning, och bygger på samma logik som när Sverige steriliserat etniska minoriteter, funktionshindrade, homosexuella, prostituerade och så kallade asociala kvinnor”, skriver hon.

Blanco menar på att ”[v]i lever i ett samhälle som utgår ifrån att det bara finns två kön; kvinnor och män” och ”[d]e som inte passar in riskerar att utsättas för hatbrott, diskrimineras på arbetsmarknaden, trakasseras i skolan, förtryckas av sin familj och tvingas in i en vårdapparat som är rent skadligt. Det här får förödande konsekvenser för transpersoners psykiska hälsa. Det är talande att så mycket som var femte ung transperson har försökt ta sitt liv.” Hur förklarar Hannah detta faktum? Med att Sverige är ett jämställt land där hbtq-hat inte existerar bland ”etniska svenskar”, utan bara bland ”vissa invandrargrupper”?

Hannah skulle givetvis kunna gardera sig med att han talar om det ”kulturspecifika” fenomenet våld och förtryck i namn av heder som importeras av ”vissa invandrargrupper”. I så fall undrar vi hur han förklarar följande fall bland så kallade ”etniska svenskar”: våldtäkterna i Bjästa där offret ”horstämplades” av omgivningen medan förövaren hyllades såväl på skolan som i kyrkan och på Facebook, den 15-åriga flickan som slängde sig framför ett tåg av rädsla för att en 45-årig man skulle hänga ut hennes nakenbilder om hon inte underkastade sig hans sexuella krav, den svenska pappan som misshandlade sin gravida dotter tills hon fick missfall för att barnets far var ”neger”, alla de flickor som hellre fortsatte att sexuellt utnyttjas/våldtas av Alexandramannen än att deras omgivning skulle få reda på vilka ”horor” de har varit som visat sina nakna kroppar via webbkameran, alla fall där hbtq-personer hemlighåller sina sexuella/könsidentiteter för att inte drabbas av omgivningens sanktioner och så vidare?

Vi menar på att det är oerhört viktigt att tänka två tankar samtidigt: å ena sidan våld och förtryck i hederns namn och å andra sidan rasistiska stereotyper. Våld i nära relation, däribland våld och förtryck i namn av heder, är ett patriarkalt och heteronormativt våld som existerar på global basis. Vad som skiljer våldet åt är dess olika former och grader. Därför bör den som på allvar vill bekämpa våldet fokusera mer på konkreta åtgärder för att minska brottsoffrens utsatthet och mindre på att utpeka hela folkgrupper som potentiella förövare. Framförallt bör den seriösa kämpen inte kväva hedersdebatten genom ohederliga debattknep, för det missgynnar i förlängningen brottsoffren. Alla välvilliga krafter behövs för att bekämpa våldet!

Mehrtab Motavvas
Feministiskt initiativ

Shahin Shirazi
Feministiskt initiativ