Gud kallar oss till ett liv i glädje. Men i vår tid är glädje också ett yttre krav, en pålagd förväntning. Kanske krävs ett litet mått av vansinne för att vi ska kunna le, också vår tids trasighet, skriver Are Kaspersen.

”Why you always smile?”
”What? Me?”
”Yeah, you. Happy? Happy all the time?”
”No… No, I´m not.”
”So why you smile?”

Damen tittar på mig med plirande blick från andra sidan disken. Frågan gör mig lite osäker, eftersom jag inte riktigt förstår vad hon pratar om. Är det inte hon som sitter där och skiner när jag frågar henne om tiden för utcheckning? Men jo, jag ler faktiskt jag också.

Ett leende kan rymma och kommunicera så mycket. Ett brett leende i tillkämpad käckhet kan skrämma mig. Ett ursäktande, bedjande leende kan ge mig en oönskad maktposition. Ett hånfullt leende kan göra mig osäker och illa till mods. Ett inre leende kan göra mig avspänd och ett varmt leende kan påminna mig om vem jag vill vara. Samtidigt säger alla dessa olika tolkningar (minst) lika mycket om mig själv som om den jag betraktar. Är jag rädd för min nästa kan det allra mest välmenande upplevas som hotfullt. Om min nästa är rädd för mig kan min glädje slå över i genans när hon undrar vad jag vill ha av henne. ”Är du frireligiös, eller?”, är jag försäljare eller kanske bara ute efter att ragga?

En bekant till mig arbetar i en liten affär som säljer kristaller och ädelstenar. En gång när jag besökte henne kom en kvinna in i butiken och bad om att få köpa en sten som kunde skydda henne mot ”energitjuvar”. Jag plockade lite bland radbanden under tiden hon fick hjälp och funderade över vad hon menade med det? Det lät jobbigt, ja energikrävande, att orientera sig utifrån ett behov av skydd mot andra människor.

Samtidigt kan nog många av oss relatera till vad hon (kanske) kände. Vi är inte trygga i alla möten. Gränser överskrids, makt snedfördelas, skam påläggs och människor objektifieras hela tiden. Alla vi möter vill oss inte alltid väl. Men kan vi, egentligen, skydda oss mot andra människor? Och gör inte en sådan hållning till livet oss mer rädda än trygga? Vi befinner oss alla i ett ständigt meningsskapande. De berättelser vi berättar och alla tolkningar vi gör av vår tillvaro och av andra människors beteende formar i hög grad hur och vad vi dagligen upplever. Men det här är inte en krönika om vikten av att tänka positivt.

Nathan Söderblom har skildrat hur Martin Luther, då han i kyrkobrytningens begynnelse satt i den anklagades bänk – med sin tids mäktigaste maktcentrum emot sig – hade tagit med sig en bukett blommor in i salen. I de stunder då anklagaren dundrade som värst, lyfte han sin lilla bukett mot ansiktet och andades in doften med ett stilla leende. Var blommorna ett skydd mot den hotande makten? Var de ett sätt att driva gäck med den? Eller var de kanske en påminnelse, i stundens hetta, om det allra viktigaste?

Gud vill att vi ska vara glada, ansåg Luther. Och så är det nog, men jag tror att begreppet ”glädje”, liksom så många andra ord – inte minst av religiös art – har kommit att bli mycket belastat och kravfyllt. Det kan bli smärtsamt för oss när vi förväntar oss, rentav kräver, glädje och leenden av oss själva och av vår omgivning. För många är kanske julfirandet med tjocka släkten det allra tydligaste exemplet. Men liksom med Andens närvaro i våra liv, tror jag att glädjen infinner sig, inte för att vi väntar oss det, eller för att vi har gjort allt det där som man ska. Anden är förvisso evigt närvarande – allting genomsyrande – men det krävs en öppenhet för att erfara det. Med risk för anakronism tror jag att vad Martin Luther ville säga är att Gud kallar – eller lockar – oss till liv genomsyrat av glädje.

Glädjen ger sig mest uppenbart tillkänna i det stora; vid tillfällen då vi inte kan värja oss mot den. Ett nytt liv i dina armar, försoningen med din pappa, ett fredsfördrag eller en avklarad skolexamen. Men det mesta av livet sker ju i det lilla, i den så kallade ”vardagen”, som kanske ter sig grå, monoton och förutsägbar. Men öppningarna finns överallt runtomkring dig. Tunna ställen i tillvaron, som kan vara nog så svåra att uppmärksamma. Glimten i kassörens öga när du glömde ta en kasse och han bjuder på den, det förunderliga i att världen finns till överhuvudtaget, hunden som lägger sig på din mage när du är ledsen, en oväntad flirt i vimlet på gatan, att du vaknat ännu en morgon. Men glädjen i de ”små” tingen kommer sig inte av dina prestationer – som ett förväntat resultat, utan av nyfiken uppmärksamhet, av att du låter den infinna sig.

Det handlar inte om försköning, utan om förundran. Om att jag låter mig påminnas om att inget i min vardag är normalt, färdigt eller förutsägbart. Om att evigheten ryms i nuet, om att nästa människa jag möter kan komma att förändra mig på sätt jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Det kanske till och med känns som en liten död när det händer mig, men får senare mening när jag är mottaglig för den. Eller så kommer jag fram till att det faktiskt är helt meningslöst, och jag accepterar det inte, men jag lever vidare. Och jag betraktar min nästa i vetskapen om att hon delar min smärta. Och jag inser att jag inte kan skydda mig, vare sig mot livet, mot döden eller mot andra människor. Och att jag delar detta faktum med allt som lever och andas.

”So why you smile?”
”Oh, I dont know… Because it’s a crazy world?”
”Crazy?”
”Yeah… You know, upside down. Cruel, beautiful, unpredictable…”
”Maybe you is a little bit crazy?”
”Maybe I am.”

Att varje liten blick, varje gest och varje litet leende kan betyda allt för någon annan – här och nu – kan i det stora kännas som ett svindlande, fruktansvärt och förlamande ansvar. Och livet i all sin storhet har kanske inte en mening du kan greppa med ditt förstånd, eller förmår bära. Men kanske kan livet, i det lilla – igen och igen få bli djupt meningsfullt, bortom allt förstånd. Kanske anar du plötsligt i din litenhet vad nåd innebär. Och i den stunden inser du att du ler.

”But what about you? You are smiling too.”
”Crazy. Maybe me too is a little bit crazy…”