På huk i hallonlandet är semesterns undantagstillstånd som mest drabbande. Men också semestern har en vardag. Och det är stor skillnad på den vanlighet som är att betrakta nykläckta grodor i bäcken, och den som möter oss i solsemesterns konstruerade landskap, skriver Annika Sjöqvist Platzer.
Säkert har det med åldern att göra – att tycka att det vanliga är bra, kanske till och med bäst. En av favoriterna på området, essäisten och författaren Carl-Erik af Geijerstam, kunde som ingen annan stanna inför och beskriva det vanliga och ofta självklara.
När andra intellektuella väljer bort det jordiska för att än mer kunna ägna sig åt läsning och skrivning stannar af Geijerstam inför en stretande skalbagge, ett träds skugga eller en sömntung fluga. Han tycks befinna sig i stilla rum var han än är.
En bok får titeln ”Strimmor av vanlighet”, en annan ”Befintlighet i dagen”. I den senare står följande: ”Vi har en benägenhet att vända oss bort från den stilla ström som är vårt egentliga liv, att söka något utanför den enformiga stunden. Ändå kan dessa stunder, då ingenting händer, vara en stillsam inbjudan, en möjlighet att inte längre förstrött gå förbi allt.”
På huk intill en ettåring tillbringade jag nyligen en god stund i ett hallonland. Med fumlig hand plockade den lille de mogna röda bären, stoppade dem i munnen och njöt. Jag följde hans exempel. Sedan satte vi oss framför en lavendelrabatt och iakttog surrande humlors arbete i blommorna. För att en annan dag, när äntligen regn hade fallit, finna att stigen i den doftande skogen var full av små bruna grodor. Åter ner på huk. ”O” sa den lille, vilket i avvaktan på ett mer varierat språk är ett uttryck för förundran och glädje.
Njutit av hallon och iakttaget djur har jag naturligtvis gjort under livets somrar den lille förutan. Men i hans sällskap blir tempot ett annat och närvaron större. Befintlighet är en passande sammanfattning.
Ett bra för att inte säga nödvändigt sätt att tillämpa uppmärksamhet, att befinna sig, utgör segling. Man kan då inte nog önska att vinden ska vara ens vän och inte för ombytlig. Sjörapportens ord i participform om ”vridande mot” eller ”ökande till” skärper sinnena för att inte tala om ”lokalt dålig sikt”. Seglar man i Stockholms norra skärgård handlar det till och från också om att hålla uppsikt på färjorna i trafik i österled. Dessa enorma och fula så kallade fartyg där det mesta som erbjuds passagerarna handlar om att inte påminna om själva seglandet. Men däremellan får seglaren sin lön – lediga stunder till havs då allt bara stämmer.
Om lediga stunder och semester skrev Maria Schottenius en kolumn i DN när sommaren var som varmast. Man fick skärpa sig lite extra där i hängmattan för här handlade det om begrepp som utopi, dystopi och vad den franske filosofen Michel Foucault kallar heterotopier.
När man tar ledigt från sitt vanliga liv och har semester är det ingen utopi hur mycket en plats än beskrivs som ett semesterparadis. Semestern är verklig, den existerar. Den är heller inte en dystopi, inte någon negativ samhällsvision. Utan semesterplatsen är en heterotopi, en annan plats än den vanliga där man lever i ett undantagstillstånd med andra vanor under en begränsad tid.
Schottenius redogör för Foucaults tankar om heterotopier, sammanblandad erfarenhet är ett nyckelbegrepp. Kyrkogården är ett exempel på en heterotopi. Tidigare centralt placerad intill en kyrka mitt i byn flyttades den på 1800-talet bort från centrum utifrån synsättet att de döda ansågs föra med sig olycka över dem som ännu levde. Från att ha haft en funktion i samhällets centrum blev kyrkogården nu en annan plats. Heterotopin har två funktioner när den relaterar till en befintlig plats. Den ena är illusorisk och belyser verkligheten, den andra är kompensatorisk och skapar en annorlunda verklig plats.
Kanske hänger jag inte riktigt med där i min hängmatta med läser ändå vidare att en brittisk sociolog vidareutvecklat Foucaults idéer. Turistindustrins konstruerande av autentiska platser utifrån fiktiva miljöer innebär att människan med sin dröm och längtan ska lockas till andra platser som bara är verkliga till en viss del.
Som turister och på semester söker vi uppenbarligen något utanför det som af Geijerstam kallar den enformiga stunden. När vi går ombord på en Finlandsfärja är det inte primärt för att njuta hav och vind. Med stora förväntningar går vi för en tid in i ett undantagstillstånd och tillämpar andra vanor med tonvikt på dryck och mat och musik och skattefritt handlande. Orkestern spelar upp, Östersjön blir ett enda stort nöjeskvarter.
