Snowden sade: ”Jag vill inte leva i en värld där allt jag gör och säger spelas in” och erinrar om Luther: ”Här står jag och kan inte annat.” Opposition är nödvändigt och det är en välsignelse för mänskligheten så fort någon reser sig för att säga sin mening. För en del kostar detta samvete mer än för andra, skriver Anders Jonåker.
Är Snowden den moderna Luther? Om detta skriver Antje Vollmer, pastor och författare i Evangeliska kyrkan i Tyskland på internetsiten evangelisch.de.
Den tidigare CIA-anställde Edward Snowden kunde inte leva med samvetet att delta i ett allt mer oöverskådligt övervakningsprojekt. Därför har han som whistleblower läckt topphemliga dokument om en verksamhet som i ett moderniserat kontrollsamhälle tycks ha nått obegränsad storlek. Sedan dess är han tvingad till flykt undan det amerikanska rättsväsendet. Dokumenten visar på företeelser som är ojämförliga i vår tid. Man får gå tillbaka till kalla krigets dagar och sovjetunionens hårdföra kontrollaparat för att finna något liknande.
På 1970-talet reste min far i Europa för olika myndighetsärenden. Särskilt minns jag nu när jag läser om Snowden, ett stort hotell mitt i Moskva. Pappa berättade att det var en våning mitt i hotellet där hissen inte kunde stanna. Övervakningen var magnifik och eventuella telefonsamtal bler därefter. Korta och stela. Senare skulle det visa sig att även svenska ambassaden var avlyssnad. För en 10-åring vad det nog så spännande att höra berättelserna och alltid lika skönt när resorna var över. Det fanns betydligt värre historier om landet i öst och hur kontrollen drabbade enskilda som vågade protestera.
Pastor Vollmer ser också likheter. Dessa går dock något längre tillbaka i tiden. ”När en enskild ställer sig mot en supermakt erinrar det om Martin Luthers kamp mot en maktfullkomlig kyrka.” Hon ser olika paralleller där både Snowden och Luther mitt i sina karriärer är fångade i ett system allt svårare att hantera.
Luther hängav sig i unga år ett undandraget och hemlighetsfullt liv som munk, och studerade teologi, den då finaste och högsta utbildning som kunde tänkas. Snowden anlitades tidigt i livet av en i dunkelhet och av filmmagi draperad organisation CIA, med en teknisk intelligens som påminner om Luthers ”teologiska brilians.”
Jämförelsen visar att båda befann sig i centrum av sin tids största offentliga makt. Parallellen fortsätter i Vollmers iakttagelser. Båda ville förändra systemen inifrån och genomskådade utifrån insideinformation förhållanden som ledde till en allt större och mer ohållbar konflikt. Men inte nog med det. Båda drevs starkt av sitt samvete och ville göra något mot vad de såg som en ohållbar orättfärdighet.
De vände sig till sin tids möjligheter och såg en enorm potential i det nya sättet att kommunicera. ”Båda levde på höjdpunkten av ett teknologisk tidsskifte. För Luther var det boktryckarkonsten. För Snowden internet.”
När jag läser slås jag av hur etablerad en kontrollerande mentalitet är i vår tid. Då Berlinmuren föll rådde frihetseufori i Europa. I alla fall under några år. Många anade genom denna allt mer etablerade frihetsmetafor, en fortsatt spridning av öppenhet och flexibilitet. Men händelserna kring Snowden säger något annat. Kontroll är i ökande, något som även drar spår i vardagslivet.
När ”public management” gjort intrång på arbetsplatser, stressar otaliga formulär sönder lärare och offentligt anställda, vilket binder tid som annars var tänkt för kärnverksamheten: undervisning. Program av kvalitetssäkringar och personalpolicys tynger både näringsliv och offentlig sektor. Mycket av detta är nödvändigt, för vem vill äta häst? Nu gör vi det ändå och jag kan inte komma ifrån hur mycket både Luther och Snowden faktiskt påminner, inte bara om vad som händer i hemlighet bakom underrättelsetjänsters tangentbord utan också i var och ens vardag. Protesten är allmänmänsklig. Nyliberalismen tycks inte heller den, bita på det allt mer inrutade och för att tala med Luther, det ”lagiska” i livet. Så var finns friheten?
Opposition är nödvändigt och det är en välsignelse för mänskligheten så fort någon reser sig för att säga sin mening. På jobbet så väl som i större stater. För en del kostar detta samvete mer än för andra. Luther såg ett syniskt maktmissbruk i Rom och orättfärdigheten i avlaterna. Ett i forna dagar kyrkligt imperium hade för länge sedan lämnat bergspredikans generösa givmildhet och enkelhet. Smalspårighet och kontrollapparat väntade på motstånd. Det Vollmer hör hos Snowden: ”Jag vill inte leva i en värld där allt jag gör och säger spelas in” erinrar om Luther: ”Här står jag och kan inte annat.” Ofta är dessa protester för det godas bästa. Luther ville inget hellre än att hålla ihop kyrkan. Det var protestantismen och inte reformationen som blev dess fall. Snowden vill ett bättre USA.
Den forna stormakten i öst har börjat dra öronen åt sig. Kanske vis av erfarenhet, sägs det att Kreml köpt in 500 skrivmaskiner. Hur det är med den okända hotellvåningen har jag ingen aning om. Kanske är den kvar. Sammantaget påminns vi om att det går en gräns för vad människan mäktar med i fråga om kontroller. Jag har inga illusioner om åldrande skrivmaskiners möjligheter och gamla hederliga pling.
Tekniskt finns ingen återvändo. Men är det ändå inte en metafor som berättar om en kvarlämnad frihet? Öppenheten för den långsammare men också mognare eftertanken innan tangenten tillslut trycks ned. Ett nyskrivet papper i min hand som ännu ingen läst. Meningar jag efter ett tag delar i förtroende. Ord som söker tillit och möjligheter. Frågan måste tillslut ställas: Var börjar vår tids befriande evangelium?