Det har stormat ordentligt om den internationella skeptikerrörelsen den senaste tiden. Det började med en berättelse om sexuella trakasserier i en hiss för två år sedan, och har sedan dess vuxit i omfattning. Många kvinnor vittnar om en misogyn och trakasserande kultur. Responsen som dessa berättelser har väckt ger en bild av en skeptikerrörelse som riskerar att gå vilse i sina principer. Istället för självkritik och empati har krav på de drabbade att prestera solida bevis framförts.
Fastän det naturligtvis är en sund princip att ingen ska dömas utan bevis vittnar skeptikerrörelsens förhållningssätt om en blindhet inför ett faktum som många andra rörelser blivit varse för länge sedan. Sexuella trakasserier är inte något extraordinärt i en stor organisation, utan snarare närmast oundvikligt. Det vet vi som kyrka ofta betydligt mer om än vi vill kännas vid.
En ”rörelse” har den fördelen att den knappast kan definieras i termer av organisationer eller strukturer. Till själva namnet hör att det rör sig om individer som av olika skäl råkar välja att ingå i samma rörelse, strömma i ungefär samma riktning, i vissa specifika sakfrågor.
Men just därför kan en rörelse inte heller vara ett helt fritt flytande fenomen. Då skulle den helt tappa sin struktur. Det måste finnas en riktning, kulturskapare som är starka nog att sätta en kultur för rörelsen, ett sammanfogande kitt. I fallet med den sekularistiska och ateistiska rörelsen har den riktningen gjorts tydlig av sådana profiler som Christopher Hitchens, Richard Dawkins, Sam Harris och Daniel Dennett. De är alla nära associerade med denna rörelse, som på Wikipedia kallas ”nyateismen”. Många inom skeptikerrörelsen föredrar att slippa prefixet ny- och bara kort och gott kallas skeptiker, ateister eller sekularister.
En enastående styrka i att kallas för just ”rörelse” är också att den gör det lätt att reducera all kritik till någon form av ”guilt by association”. Generella invändningar mot vad som händer i en del av rörelsen kan (och bör) inte klistras på andra delar, i andra organisationer. Problemet uppstår när självkritiken går i stå. Och för varje rörelse som argumenterar hårt är självkritik en svår fråga att lufta utåt. Alltid finns det någon meningsmotståndare som får luft under vingarna.
Ett problem för skeptikerrörelsen är hur förträffligt det inträffade hakar i just deras belackares berättelse om Skeptikern: En självgod man som kräver absolut bevisning på allt och som inte förmår se sina egna fel och brister. Det är inte på långa vägar en rättvis bild av den typiska skeptikern. Men det är en bild som rörelsen själv får allt svårare att parera när precis samma anklagelser nu väcks också inom organisationen.
Sedan har vi fallet Dawkins. Han har tappat greppet. Som en av de ledande företrädarna för skeptikerrörelsen och en kultursättare vars betydelse är svår att uppskatta har han för många kommit att bli skeptikern (och hens fel och brister) personifierad. Dawkins har den senaste tiden spottat ur sig allehanda direkt islamofoba citat, och har under en längre tid hyllat islamofoben Pat Condell som bland annat stöttar gatuvåldsorganisationen English Defence League. I sitt försvar för Condell har Dawkins bland annat skrivit, ”I think it is well arguable that Islam is the greatest man-made force for evil in the world today.”
Det är förhoppningsvis dags för ett vägval inom skeptikerrörelsen. Det är dags för föryngring och förnyelse, om den ska förbli den organiserade trons viktigaste och intressantaste motpart. Patriarkernas tid är förbi. Det finns sannerligen ingen rörelse som är utan problem. Eftermälet sätts av hur problemen hanteras. Det är dags att tacka gubbarna för deras gärning, lämna dem därhän och bli ett jämställt och antirasistiskt föredöme, även för oss i kyrkan att ta efter.
Mattias Irving:
”I sitt försvar för Condell har Dawkins bland annat skrivit, ”I think it is well arguable that Islam is the greatest man-made force for evil in the world today.””
En fråga i all enkelhet: Vad menar du är problemet med detta uttalande? Alltså, är det utpekandet av just islam som den ”största mänskligt konstruerade kraften för ondska” som är problemet, eller är det att han alls försöker peka ut någon ideologi, religion, eller annat tanke- och värdesystem som ”det mest onda”, som stör dig? Kort sagt: är problemet att han pekar ut ”fel” system, eller att han försöker peka ut något system överhuvudtaget? Jag ställer frågan, eftersom det ibland heter att ”ingen kultur eller religion är bättre eller sämre än någon annan” (vilket jag själv inte tror är sant).
Och om det nu inte är Dawkins försök att peka ut en speciell rörelse eller ideologi som ”den mest onda”, utan just att han utpekar islam, som är problemet; har du då själv något förslag på någon ideologi, religion eller tank- och värdesystem, som förtjänar att etiketteras som ”the greatest man-made force for evil in the world today”?
Jag är inte förvånad en sekund.
Detta kunde förutspås redan från första början. Men det som är mer och mer tydligt när man läser alla spännande åsikter också från skeptiker, det är att det finns ett farligt människoförakt hos många i rörelsen. Att sen dessa kritiserar religiösa för människoförakt blir i relief med detta bara löjligt. Detta förakt drabbar kallt flera grupper inte bara kvinnor utan främst egenskaper man ligger utanför en sfär bestämd av ett fåtal män. Att vara ateist är helt enkelt något macho. ( ~ en röd porsche; en fotbollsmatch, och då ska kvinnor, muslimer och religiösa hålla sig undan eftersom dessa har förmåga att kritisera machoidealet)
Jag tycker att exakt samma människoföraktande tendenser är tydliga även i den svenska rörelsen av humanister/skeptiker/sekularister och ju hårdare de förnekar detta, (för så fort man påpekar att detta förakt visar sig, så förnekas det kategoriskt) desto tydligare blir det.
Tack, Mattias nu är det uppenbarat att man även inom skeptiker-rörelsen är skeptiska mot människoföraktet oavsett det riktar sig mot muslimer, kristna, religiösa i stort, kritiker eller kvinnor inom den egna rörelsen. Nu ska det bli kul att se hur de svenska debattörerna (ex på Humanistbloggen)kommer att kommentera detta inlägg i Dagens Seglora. Troligen utan kommentarer här, utan allt krut kommer läggas på Humanistbloggen, i en redan existerande tråd i frågan.
Förmodligen kommer de t o m försöka förtiga detta inlägg, för att slippa erkänna att det faktiskt rör dem. men hur de än väljer att handskas med frågan kommer de vara tvungna att förr eller senare kommentera Dawkins malörer.
(ps Mest förvånad är jag att ingen nämnt hur islamofob Sam Harris är)
Hej Görel!
Jag har ju haft mina duster med svenska sekularister, företrädesvis från Humanisterna, i det förflutna. Jag är nog lite mer optimistisk än vad du är vad gäller den svenska arenan. Bloggen SkepChick.se är både skarp och vettig, och på Humanistbloggen har de åtminstone skrivit en tydlig avsiktsförklaring att de inte vill veta av dylika jargonger i den svenska humaniströrelsen som det som uppdagats inom den internationella skeptikerrörelsen.
Tidigare har ju kritik på just detta område riktats mot Unga Humanister. Men jag tror och hoppas att jämställdhetsarbetet och medvetenheten i Sverige öppnar för ett mer konstruktivt samtal. Men jag har inte direkt insyn i de svenska organisationerna så jag får gå på det som deras medlemmar uttrycker.
”så jag får gå på det som deras medlemmar uttrycker.”
Det är precis det jag gör när jag tror att det står illa till i Sverige. Kanske läser jag bättre mellan raderna eller läser jag bara mer pessimistiskt, men som sagt: Dina nyheter förvånade mig inte en sekund, särskilt inte som jag också haft mina duster på olika ställen, bla Humanistbloggen.
Jag kritiserar organiserad skepticism från ett annat håll på min blogg.
Jag är däremot förvånad över brösttonerna. Det här är vardagsmat över hela världen. Oavsett det gäller trons företrädare som tex katolska präster eller talibaner, polisens företrädare, som kapten klänning, presidenter i USA, politiker i Sverige, Svenne Svensson, män i allmänhet pga den olikhet och laddning som förekommer mellan honor och hanar av olika djursläkter. Inget nytt under solen alltså. Att sedan allmänt generalisera ur den utgångspunkten är övermaga och särdeles populistiskt.
Vi kan enas om att det finns bra män, både religiösa och ateister och det finns dåliga män, både religiösa och ateister. Och det kommer alltid att vara så.
Att försöka plocka poäng ur enskilda sammanhang, är bara ett tecken på osedvanligt dålig fattningsförmåga eller brist på argument. Vi har inte fängelser för ro skull, inte heller försöker vi behandla psykiskt vanartiga efter bästa förmåga. Bland 7 miljarder människor blir det en hel del ruttna sådana, både bland män och kvinnor.
Hej Mattias,
Tycker det är väntat att ”hårdnackade” skeptiker går vilse i sina principer i denna fråga. Det behövs mer än skeptisism för att hamna rätt, typ empati, som du skriver, och att värdesätta det som är etiskt rätt. (Detta tog de som initierade Atheism+ för ett år sedan fasta på.)
Jag får jobba hårdare på att lyfta fram kvinnor, så att ”rörelserna” blir mer jämställda och även kvinnor blir seniora aukoriteter.
Mattias Irving,
Som medlem i Humanisterna och självidentifierad skeptiker vill jag tacka för denna artikel, som jag helt och hållet håller med om. Rörelsen har växtverk, och det var förr eller senare ofrånkomligt att det skulle bli spänningar mellan olika personer som inte har så värst mycket gemensamt förutom vetenskaplig skepsis och icke-tro på gudar.
Och vad gäller Richard Dawkins, jag håller med ateistbloggaren Adam Lee om att någon seriöst borde sätta sig ned och .
Görtel,
”Detta förakt drabbar kallt flera grupper inte bara kvinnor utan främst egenskaper man ligger utanför en sfär bestämd av ett fåtal män. Att vara ateist är helt enkelt något macho. ( ~ en röd porsche; en fotbollsmatch, och då ska kvinnor, muslimer och religiösa hålla sig undan eftersom dessa har förmåga att kritisera machoidealet)”
Så… du talar först om skeptikerrörelsens människoförakt och därefter skriver du svepande, föraktfulla åsikter som ovanstående citat?
(ps Mest förvånad är jag att ingen nämnt hur islamofob Sam Harris är)
Tja, *någon* har kanske nämnt något om det (huruvida det är *tillräckligt* eller ej är en annan och ganska mycket krångligare fråga): http://humanistbloggen.blogspot.se/2012/05/harris-tveksamma-tankar.html
Förmodligen kommer de t o m försöka förtiga detta inlägg, för att slippa erkänna att det faktiskt rör dem.
Det var via Humanistbloggens artikel om detta inlägg som jag först hittade hit: http://humanistbloggen.blogspot.se/2013/08/seglora-levererar-pricksaker-och.html
Görel
Vi har pratat om det förr. Att vara skeptisk är inte detsamma som att vara elak, kallhamrad, omoralisk, oempatisk eller dum. Dessa egenskaper frågar inte efter livsåskådning överhuvudtaget. Det finns lika många av dem bland de oskeptiska.
Att vara skeptisk är att inte köpa en begagnad bil, som enligt nasaren ägts av en präst som bara kört den på söndagarna…utan att köpa en bil först då man sett serviceboken, km-ställningen och bilen, samt provkört den. Det behöver man inte vara syndig/okänslig eller oempatisk för. Bara klok.
Att därför mekaniskt överföra egenskaper på människor med en livsåskådning olika ens egen, är inte bara felaktigt, utan direkt dumt, innan man lärt känna individen ifråga.
Tyvärr ser jag oftare religiösa människor (tex talibaner) göra denna blunder än oreligiösa, men det kan ju bero på att även jag är partisk.
Mattias, lång kommentar nedan.
Detta är vad några av de personer säger, som du refererar till i din kritik mot Dawkins:
”It might be true that Islam is holding back scientific and other achievement among Muslims. I actually wouldn’t be surprised if it were.”
http://blogs.telegraph.co.uk/news/tomchiversscience/100230250/please-be-quiet-richard-dawkins-im-begging-as-a-fan/
”To be fair, I don’t think Richard Dawkins actually meant to defend a bigoted conclusion. What I think he probably meant to argue is that, in the modern world, Islamic fundamentalism has mutated into a form that’s especially hostile and detrimental to scientific inquiry, and that this is evidenced by the low rate of scientific productivity in countries governed by Islamic law. That’s a fair argument, and I’d probably even agree with it myself if it were phrased in those terms.”
http://www.patheos.com/blogs/daylightatheism/2013/08/can-we-have-an-intervention-for-richard-dawkins/
”I’m an atheist and a secularist. Within the context of a broader critique of religion, I have no problem saying the architecture of public space, as a prerequisite for democracy and human rights, must be secular; that it’s absurd to think violent, inhumane ancient texts provide superior moral guidance to everyone else’s; that if you claim religious morality based on those texts should be enforced in the public sphere, you deserve to have their contents thrown at you; that the God idea is a bad idea; that Islamism is a regressive, oppressive political movement; that non-Islamist, non-fundamentalist, mainstream Islamic beliefs deserve as much scrutiny and criticism as any others; that they can and should be indicted for promoting sexual ethics based on the whims of an imagined being; that Mehdi Hasan deserved evisceration, not praise, for his article on homosexuality; that cutting apart infants’ genitals is violence and abuse; that subjecting animals to drawn-out, agonising slaughter is unspeakably cruel and religion no excuse; that going eighteen hours in July without eating or drinking is more likely to endanger your health than bring spiritual enrichment; that blasphemy is a victimless crime, and public prohibitions of it antediluvian. I am not ‘soft on religion’; I am not softer on Islam than any other.”
http://heresyclub.com/2013/08/yes-richard-dawkins-your-statements-on-islam-are-racist/
I en av referenserna, där Richard Dawkins citeras, säger han att han tänkt vara än mer provokativ på twitter:
”I thought about comparing the numbers of Nobel Prizes won by Jews (more than 120) and Muslims (ten if you count Peace Prizes, half that if you don’t). This astonishing discrepancy is rendered the more dramatic when you consider the small size of the world’s Jewish population.”
http://www.huffingtonpost.com/2013/08/09/richard-dawkins-anti-muslim-tweets_n_3732678.html
Själv använder jag inte twitter, bland annat eftersom jag brukar vilja föra något längre resonemang än vad twitter tillåter. Men finns det inte något i detta format, som i sig själv frammanar en önskan om att skapa ”one-liners” och andra former av ”punch-lines”, tämligen förenklade och kategoriska satser, som kanske inte är lämpade att djupanalysera alldeles för intensivt? Ingen bra ”ursäkt” kanske, men man kan väl ta med det i de värderingar man gör av vad som publiceras där?
Det kan naturligtvis finnas tusen skäl till att muslimer inte vunnit lika många nobelpriser, som till exempel judar eller forskare på ”Trinity College, Cambridge”, och att utmåla muslimer som ett större hot än människor av annan religiös tro, eller avsaknad av tro, vore antagligen både missvisande och orättvist. Men islam måste väl ändå kunna diskuteras och värderas, jämte dess påverkan på de människor som ansluter sig till den, utan att man därför ska behöva kallas ”islamofob”, ”rasist”, eller bli förknippad med andra stigmatiserande omdömen?
I en annan aktuell diskussion på denna sida, Dagens Seglora, brukar det ju ibland heta att man vill bekämpa ”patriarkatet”, men att detta inte ska tolkas som att man vill bekämpa alla män, eller att man tycker att alla män är ”onda” och ”förtryckare”. Tvärtom ses de feministiska föreställningarna om förekomsten av ett patriarkat, att ”män som grupp är överordnad kvinnor som grupp” och att ”män är förtryckare och kvinnor är offer” etc, som nödvändiga för att ”befria männen” från sin så kallat privilegierade och förtryckande samhällsställning. (Ja, visst har somliga män mycket mera makt än många andra, men många män saknar också sådant inflytande och verkar vara mera utsatta för social utslagning i olika former och tar oftare livet av sig, än kvinnor – ett faktum som inte nödvändigtvis förklaras med någon större precision, av den feministiska föreställningen om att ”män är överordnade”.)
Alltså: kritiserar man islam och dess föreställningar och vill verka för rationalitet och ”upplysning”, då anklagas man för att vara ”islamofob” och ”rasist”, men kritiserar man ”patriarkatet” och utmålar män som överordnade och förtryckare, då har man bara kvinnors och mäns frigörelse och deras bästa, för ögonen? Och man är alls inte nedvärderande eller hatisk mot män, nej då…, när man har benämt ”problemet” i en manligt associerad term (patriarkat) och ”lösningen” i en kvinnligt associerad dito (feminism). Visar inte det här, att det används olika ”standarder” för att bedöma olika ideologier och människor, eller grupper av människor?
Om Richard Dawkins skulle säga (vilket han väl i stora drag gör), att han inte hatar eller föraktar religiösa människor, eller ”ens” muslimer, men trots det vill underlätta deras befrielse från sina respektive religiösa vanföreställningar, för att de (och de som befinner sig i deras närhet…) skall få chansen att leva rikare och lyckligare liv – gör han då inte bara samma sak som många feminister påstår sig vilja göra relativt ”patriarkatet” och ”för” män? Alltså, när man ”kritiserar strukturerna, men inte männen”, så kritiserar Dawkins ”islam, men inte muslimerna”? Och om det nu är fel att dra alla muslimer över en kam, som Dawkins anklagas för att göra genom sin karaktärisering av islam, då kanske det också är fel att dra alla män över en kam, genom att associera dem till ett ont förtryckande patriarkat? Kanske är Dawkins karaktärisering av islam som ”the greatest man-made force for evil in the world today”, till slut bara lika oprecis och klumpig, som feministernas kollektiva skuldbeläggning av alla män, genom den könsassocierande och stigmatiserande terminologi man lagt sig till med i sin kamp? Kanske finns anledning till självrannsakan i båda dessa läger?
1) Erik M.
Att snacka om ”röd porsche” som en bild för uppförstorat sexualiserat manligt ego kan väl knappast sägas vara så förargelseväckande, speciellt inte när debatten handlar om just detta. Precis som Kristian G. skriver:
”Vi kan enas om att det finns bra män, både religiösa och ateister och det finns dåliga män, både religiösa och ateister. Och det kommer alltid att vara så.”
I detta fall hånade jag ateister/skeptiker/humanister, men det kunde lika gärna ha varit männen i min egen kyrka.
Eller är det värre att håna den diffusa skeptikerrörelsen, än att håna eller hänga ut namngivna religiösa personer, vilket faktiskt skett från humanist-/skeptiker-/ateist-sammanhang.
När nu Mattias skrev mycket klokt:
”Ett problem för skeptikerrörelsen är hur förträffligt det inträffade hakar i just deras belackares berättelse om Skeptikern: En självgod man som kräver absolut bevisning på allt och som inte förmår se sina egna fel och brister. Det är inte på långa vägar en rättvis bild av den typiska skeptikern. Men det är en bild som rörelsen själv får allt svårare att parera när precis samma anklagelser nu väcks också inom organisationen.”
Så är det kanske inte så konstruktivt att klaga på andra som ”gör en Ricky Gervais” över vad som kan ligga bakom att det är så oerhört många fler män inom ateist-/skeptiker-/humaniströrelsen och så många fler kvinnor bland de religiösa. Jag tänker fortsätta att ”Mock and ridicule” när det finns grund, men jag kan lova mig att inte sjunka till personangrepp.
2) Kristian G.
Skilj på att vara skeptisk och att vara skeptiker! Jag blir förvånad att du glider så fatalt på begreppen. Skeptisk är precis som du säger alldeles utmärkt att vara, skeptiker är däremot inte så självklart bra, om man gör sin kunskapssyn till en dogm som man vill köra ner i halsen på folk, vilket tyvärr ofta sker, när ex VoF kräver en sammanläggningsavhandling som täcker fyra års tid för att personligen få hävda att man känner sig hjälpt av nyponte vid förkylning, eller en magnet vid trötthet. Att kräva att alla har samma vardagsskepticism är osunt.
Görel.
Jag förstår inte den olikhet du vill framföra med skeptisk och skeptiker. Skeptiker är alldeles tydligt en mental halmgubbe Du själv har gett Din egen betydelse åt. Skall vi vara noga, och det skall vi, så är en skeptiker bara en skeptisk person. Din överförda betydelse av en syndfull, dogmatisk, halnedkörande människa existerar inte någon annanstans än i Ditt huvud.
En halmgubbe är, ifall Du inte är medveten om det, en visualisering av förutfattade meningar, en slags idealfiende, vilken får agera måltavla för alla ens frustrationer. Problemet uppstår när halmgubben får ersätta den person man debatterar med.
Motsatsen kallas Positiv halmgubbe och är tex Jesus, Mållgan eller Mohammed, en idealvän, men precis lika efemär och personlig.
Kristian,
det som diskuteras är i min förståelse inte ”skeptiker” i bemärkelsen ordboksdefinitionen ”person som är skeptisk” utan ”någon som deltar i skeptikerrörelsen”. Som jag nämner i min text är det viktigt att inte dra folk över en kam, men en rörelse skulle knappast bli koherent om den inte hade någon form av intern kultur eller riktning. En viktig sådan riktning har varit Dawkins et al, och deras roll som kulturskapare kan ifrågasättas – liksom den bild de har förmedlat av skeptikern. Det är en delvis annan frågeställning, och visst blir det tämligen diffust att prata om en ”rörelse” med en ”kultur”. Jag skulle akta mig för att dra alltför långtgående slutsatser, men vi får inte heller landa i den situationen att det inte längre går att säga någonting alls om denna världsvida rörelse, för att alla i den skulle representera blott och enbart sig själva.
Kristian G.
Jag har svårt att tänka mig att du inte skulle förstå skillnaden mellan begreppen, och nu vrider du på dig igen, genom att skriva mer om vad halmgubbe är, än att diskutera problemet med att det finns människor som kräver att andra tycker som de gör dit hör såväl religiösa som icke-religiösa. Om det finns en grupp av personer som förespråkar ett skeptiskt förhållningssätt till tillvaron, kan dessa mycket väl kallas för skeptiker eller medlemmar i en skeptikerrörelse.
Det är nog bara i Sverige som man fastnat i att ord bara kan betyda en sak samt att skeptiker och ateister inte vill låtsas om att de tillhör en rörelse, vilket de ju gör.
I den engelskspråkiga delen av världen finns det givetvis ateister som förespråkar ateism, utan att skämmas. folk som skrattar när svenskar säger ”ateister har inte mer gemensamt än icke-te-drickare”. Jo i andra länder är man gärna ateist i grupp. eller skeptiker i grupp.