Så är ramadan över för det här året. Nu följer fest – Eid al-fitr – på fasta, något som är väl unnat alla som under en månad avhållit sig från mat och dryck från soluppgång till solnedgång. En alldeles särskild prövning under den nordiska sommaren. Och en nordisk, svensk, tradition har ramadan blivit. Den första islamska församlingen bildades för snart 65 år sedan. I dag har omkring en halv miljon svenskar muslimsk bakgrund och även för många som annars inte är särskilt praktiserande, det vill säga flertalet, är fastemånaden viktig. Handlarna har också börjat upptäcka ramadans betydelse; förra året omsatte ramadanhandeln mer än en miljard kronor.
Det finns alltså likheter mellan jultiden och ramadan. I hyreshuset där jag bor har det också blivit så att vi tänder ljusslingor på balkongerna under båda högtiderna. Ramadan har fått en självklar plats i det offentliga rummet, i alla fall där hemma på gården. Tänk om det kunde få större spridning, om också kommuner och handlare kunde haka på. Det skulle få fler svenskar att känna sig erkända, skapa mer av ett inkluderande vi, något som så väl behövs. Samma gäller möjligheten att vara ledig på Eid al-fitr och sättet festhögtiden uppmärksammas – eller inte uppmärksammas – i skolorna (när ramadan infaller under terminstid). Varför inte en nationell helgdag? I Jordanien, som har omkring tre procent kristna, är juldagen det. Likaså i Indonesien, landet med världens största muslimska befolkning.
Krister Stendahl brukade tala om hur viktigt det är att se skönheten i andra religiösa traditioner, att odla en ”helig avund”. För mig som kristen finns det mycket i ramadan att vara heligt avundsjuk på, inte minst detta att en hel månad får präglas av ett annat tempo, en annan livsrytm, som inbjuder till fördjupning. Att fastetiden också handlar om att vara omsorgsfull i vad man tänker, hur man talar, hur man umgås med andra. Att generositet, solidaritet och delande ska prägla fastetiden. Som den kväll då vår valp smet och tog sig in till ramadanfirande grannar våningen ovanför, en djupt troende familj med ursprung i Gaza. Vild kalabalik utbröt när barnen där – det var fullt hus med vänner på besök – och valpen blev lika rädda. Nästa morgon ringde det på dörren. Lille Ahmed hade med sig ett fat med rester från måltiden kvällen som han överlämnade: ”Kött till hunden, varsågod!” Det är kärlek. Det är ramadan. Glad Eid!
Fastetidens intentioner, att avstå för att ge, har ju kristna och muslimer gemensamt, vi gör det bara på olika tidpunkter under året.
Vad vi kristna behöver, är lite mer frimodighet, att ta vår tro på allvar och att våga dela med oss av den.
Religiösa övningar behagar inte Gud. Det är hjärtats tro det är frågan om. Då behövs inga späkningar för Jesus har försonat oss med Gud redan. ”Den Sonen gör fri är verkligen fri”. Då ska vi inte hålla på med att rena utsidan när insidan ändå är full av de dödas ben. Tro på Herren Jesu så blir du frälst!
Det finns fler religioner i Sverige då bör även deras dagar bli helgdagar i jämlikhetens namn! De ortodoxt kristna vars kyrkokalender följer julianska kalendern, hinduer och sikher som firar Diwali i november, buddisternas Vesak, Noruz på vårdagjämningen som firas av kurder, iranier, afghaner och i många delar av Centralasien, kinesiska nyåret i februari osv osv. Listan kommer att bli lång och i princip varje månad är det nån som firar nåt. Som arbetstagare vore det förstås trevligt med helgdagar jämnt men knappast ekonomiskt och praktiskt försvarbart. Muslimernas högtider följer månkalendern så att tidpunkten flyttas varje år, ska vi ha då en flytande helgdag som ändras varje år??
Ser personligen inte skillnaden på att Eid al-fitr och att andra religösa dagar skulle bli helgdagar som hinduisk, buddistisk, Thaillandsk, vietnamesisk osv.
De har lika mycket kultur och rätt att deras religioner också ska bli helgdagar då de är en lika stor del av svensk kultur som Eid al-fitr
När man beslutade sig för att göra den 6 juni till helgdag tog man bort annandag pingst som heldag. Sverige behöver knappast fler lediga dagar så om vi ska införa Eid al Fitr måste ju någon ”svensk” helgdag tas bort. Vilken då?
Sen är det ju så att Eid al Fitr är endast EN av två eid-festivaler som firas av muslimer. Eid al Fitr är den ”lilla” eiden. Den som betraktas som den ”stora” är Eid Al-Adha vilken infaller på den 10:de dagen i månaden av Dhul Hijja enligt den islamiska månkalendern. Festligheterna pågår i två eller tre dagar beroende på land.
Och om muslimer ska få en helgdag, bör inte andra grupper också få ”sina” dagar? Eller är det antalet anhängare som styr tilldelningen dvs buddhister göre sig icke besvär? Och samerna har ingen rätt alls till en kulturell helgdag?
Ett mycket ogenomtänkt förslag från PL Roos!
Förslaget att göra Eid al-fitr till nationell högtid är inte huvudpoängen i min ledare, det är helt enkelt att önska Glad Eid. Men det är ingen orimlig tanke att ge högtiden den statusen, menar jag. Det är en riktigt stor högtid för många i Sverige i dag, också för många som inte ser sig som särskilt religiösa (ungefär som när det gäller julen). Att ge Eid al-fitr mer av ett offentligt erkännande skulle stärka ett Sverige med mer av lika rättigheter, värde och värdighet för alla; ett mer inkluderande Sverige. Kanske ligger framtidens lösning, som tidigare föreslagits i debatten, att växla in några av dagens svenska helgdagar till en personlig helgdagsbank av ett par dagar. Det skulle göra det möjligt för var och en att fira de viktigaste festerna, utifrån sin tro eller annan tradition.
Att som kristen kunna respektera och uppskatta andra fromhetsuttryck borde inte vara något kontroversiellt. Dialog och möten leder till fördjupning av den egna tron, det är den erfarenhet som delas av många kristna. Insikter från exempelvis ramadan kan fördjupa kristen fasta, som tyvärr i mycket fallit i glömska. Blott i det öppna har vi en möjlighet.
En ”helgdagsbank” lika för alla är nog det enda rimliga i en konsekvent sekulär och demokratisk stat. Även den som räknar sig som ateist kan säkert fina egna ”heliga” dagar. Att vi fortfarande har obligatoriska kristna helgdagar får nog räknas som en anakronism.