”Ett kristet manifest”, så kallar Isak Gerson den lilla boken Det stundande upproret, som gav upphov till rabalder i Frankrike för sin radikala kritik av individualismen och marknadssamhället. Brödet vi delar påminner oss om vår kroppslighet, den som vi delar med alla som gått före oss, menar han.
”I AM WHAT I AM” [en reklamslogan från Reebok] är inte bara en lögn, en simpel reklamkampanj, utan en militär kampanj, ett stridsrop mot allt som finns mellan varanden, mot allt diffust som är i omlopp, allt som osynligt länkar samman, alltid som förhindrar den totala avskärmingen. Mot allt som får oss att existera och förhindrar att hela världen inte överallt känns och ser ut som en motorväg, en nöjespark, eller som den nya staden: uttråkad, utan passion. ett välordnat, tomt, fruset rum, där ingen rör sig utom registrerade kroppar, molekylära samlingar och rena varor.
/…/
Jaget är inte någon sak inuti oss som är i konstant kris; det är formen som de vill tvinga in oss i. De vill göra våra Jag till något klart definierat, separat, kontrollerbart, bedömbart i termer av kvaliteter, när det faktiskt är så att vi är varelser bland varelser, singulariteter bland likheter, levande kött sammanvävt med världens kött.
Det första kapitlet av det “helsnurriga franska upprorsmanifestet” Det stundande upproret handlar om Jaget, om individualiteten, hur den konstrueras socialt och vad som händer med oss när vi lär oss att vara autonoma individer. Som kristen var det helspännande att läsa den, för varje gång jag läst boken har jag känt hur relevant nattvarden blivit i just första kapitlet.
“Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd”. Marken är vår gemensamt. De frön vi planterar kommer från vår natur. Vi brukar marken gemensamt och vi bakar brödet gemensamt efter en tradition som vandrat med oss i många tusen år. När vi äter brödet äter vi samma sak som judarna som i tåg med Moses lämnade Egypten. Vi äter samma sak som Jesus och dennes följeslagare åt, vid den sista måltiden och i många andra berättelser i bibeln. Vi äter samma sak som våra förfäder och deras förfäder.
Det är enkelt, men det uppenbarar en historisk och en social sanning för oss, vår likhet. Vi är samma sköra, materiella person som vår nästa. Vi är samma som de som kommit innan oss, och de som kommer efter oss kommer också att äta bröd. Det visar också att vi delar samma kultur. Även om brödet kommer i fler variationer än kulturer är det likt nästan överallt. En grund av mjöl och vatten, och ofta jäst. Grädda i ugn.
Men trots sin enkelhet är det ett radikalt budskap, och det är just därför Det stundande upproret väljer att lägga hela första kapitlet på just att kritisera individualitetsbegreppet. För det är vad som krävs för att föra en politik som på ett radikalt sätt kritiserar kapitalismen.
Ett samhälle med individer är ett samhälle med individuella problem, med individuellt orsakad sjukdom, individuellt orsakad arbetslöshet.
Det är ett samhälle där individer har gjort individuella val som gör att de antingen blir städerskor eller chefer. Individer har valt att leva utan papper eller stanna i sitt hemland. Ingen är att skylla för att vårt ekonomiska system skapar lidande. För som konsumenter och producenter har vi själva valt vår position.
“”VAD ÄR JAG” då? Sedan barndomen har jag varit involverad i flödet av mjölk, lukter, historier, ljud, känslor, barnvisor, substanser, gester, idéer, intryck, blickar, sånger och mat. Vad är Jag? På varje sätt bunden till platser, smärtor, förfäder, vänner, älskare, händelser, språk, minnen, till alla sorters ting som uppenbarligen inte är jag.” (från samma kapitel i Det stundande upproret)
Nattvarden är första steget i att bygga en radikal kristen identitet mot individualismen. Kristna värderingar (som delar med många religioner) som barmhärtighet, gästfrihet, givmildhet, solidaritet och empati är alla egenskaper som motar tillbaka idéer om individualitet, om den kalla, beräknande individen, om egoism och andra värderingar som skiljer oss ifrån varandra och splittrar oss.
På det sättet kan vi bli en genom Kristi kropp. Men först när vi jämnat det samhälle som splittrar oss till marken och bygger ett nytt samhälle ovanpå det.
Personligen tycker jag att det här ”kristna” motståndet mot individualismen är djupt problematiskt och till och med motbjudande, och mitt främsta argument är Jesu egna ”livsexempel”, med sitt mycket medvetna, frivilliga och individuella val av livsväg. Vill man bereda vägen för ett totalitärt samhälle, ska man naturligtvis angripa individen till förmån för kollektivet, men är det verkligen det som Jesu exempel och liv uttrycker? Är det inte just Jesu personliga bemötande av var och en som kom i hans väg och hans totala integritet i de val han gör, som är så tilldragande och löftesrikt för oss, vid sidan av hans ”lära” och strävan att samla människor kring sig i en gemenskap?
Som så ofta annars, handlar det enligt min mening inte om antingen-eller i detta fall, utan om både-och. Både individualismen och kollektivismen inrymmer rimligen både inneboende risker och inneboende förtjänster, men att på ett så ensidigt sätt, som i denna artikel, bara tala för förtjänsterna i den ena änden av spektrumet och mot riskerna i den andra delen av detsamma, upplever jag som sagt som både problematiskt och motbjudande. Dessvärre är det ett mönster som känns igen, även från andra debatter på den här sidan.
Hej John Nilsson! Jag tror att vi framför allt är oense om två saker här. För det första. Vad innebär det att kritisera individualismen? Innebär det att förespråka likhet och likriktning? Det tror jag inte. Som psalm 61 säger: grenarna är många, men trädet är ett. Det finns ingen motsättning mellan ett samhälle av individuellt starka och kritiska medborgare som värderar olikheter och är kritiska mot makten, och ett samhälle av kollektivister. Det visste redan makarna Myrdal när de skrev om skolans uppfostringsmål (där de kritiserade både att skolan uppfostrade barn till att vara lydiga och likriktade, och till att vara individualister). Jesus själv var ju, trots sina kamper och uppoffringar för det stora kollektivet mänskligheten, troligen en av sin tids mest kritiska och udda personer. Det finns inga tvivel om att Jesus hade attityd och ryggrad.
För det andra, det totalitära samhället. Som jag sa tror jag att det är fullt möjligt och på alla sätt önskvärt med ett samhälle av kritiska och färgstarka kollektivister, precis som många anser det möjligt att ha ett samhälle av kritiska och färgstarka individualister. Men jag tror också att kollektivismen är viktig för att hålla totalitarismen vid dörren. När män misshandlar muslimska kvinnor på öppen gata enkom för att de bär slöja, vad lär då individualismen mig som kristen? Vad lär kollektivismen mig? Endast genom att tänka på min förtryckta nästa som just min nästa som förtjänar vänskap och solidaritet som jag har jag motiv att kämpa vid hennes sida. Det har, bland annat, Jesus lärt oss.