Pilgrimsvandring är som att be, men med fötterna, skriver Annika Sjöqvist Platzer i en krönika om sin egen vandring. Det händer något när man går. Inte minst får man syn på dem som gått före oss.

Högsäsong för pilgrimsvandrare, skriver Stockholms stift i sin gudstjänstannons. För nu råder ”skir grönska, fågelsång, ljumma vindar och värmande sol”. Och då ”är det dags att fatta vandringsstaven, snöra på kängorna och ge sig ut på pilgrimsvandring”.

Stiftet har sitt pilgrimscentrum i Tyresö i den vackra gamla kyrkan och det intilliggande nya församlingshemmet. Från detta centrum utgår fyra vandringsleder av olika längd och svårighetsgrad. Den kortaste är knappt 3 km och baserar sig på Frälsarkransens pärlor, det radband som biskop emeritus Martin Lönnebo en gång skapade. I Tyresö vilar pärlorna på granitpelare som står i den engelska parken som hör till Tyresö slott.

Den längsta vandringen kallas nyckelvandringen och är 11,5 km. Den utgår från pilgrimens sju nyckelord frihet, enkelhet, långsamhet, tystnad, bekymmerslöshet, delande och andlighet. Dessutom finns munkvandringen, cirka 4 km lång, där Franciskus tankar om fred och frid står i fokus. Och så drottning Kristinas pilgrimsled som antingen kan vara starten för en vandring till Nidaros eller Vadstena. Eller utomlands liggande pilgrimsmål som Assisi, Rom eller Santiago de Compostela. Sitt namn har leden efter vår svenska drottning Kristina som hade anknytning till Tyresö i form av Gabriel Oxenstierna, hennes förmyndare, som var slottsherre där.

Det händer något när man går. Krönikekollegan Olle Sahlström, pilgrim och långvandrare, säger intervjuad i Kyrkans Tidning att minnen då väcks till liv. Minnen som man kan betrakta, bearbeta och om så behövs läka. Och Kyrkans Tidning, som nu har en artikelserie i inte mindre än tio avsnitt om pilgrimsvandring som man kallar en folkrörelse, uppmärksammar hans läsvärda lilla bok Gå hem. En bok som skildrar vandringar från sydvästra Frankrike via Pyrenéerna och sedan till Santiago de Compostela längs den väg som kallas den franska vägen.

Men det finns flera vägar till Santiago de Compostela och den helige Jakobs grav där. En av vägarna, El Camino Inglés – den engelska vägen, utgår från hamnstaden Ferrol. Hit kom medeltida pilgrimer seglande som bland annat utgick från England och Skandinavien.

Från Ferrol var vi också några nutida pilgrimer från Sverige som utgick för att under sex dagar gå de drygt 11 milen till Santiago. Att få ett intyg som bekräftade gåendet lockade naturligtvis. Men främst gick vi för att reflektera kring vad pilgrimsvandrandet gjort och gör med dem som går den väg där så många gått före.

Startdagen var det frisk vind med regn hängande i luften. Staden Ferrol har skeppsvarv och utmed deras stängsel var slitna blåställ upphängda. Ett anslag angav att 955 varvsarbetare blivit uppsagda. En stark symbolik i ett ekonomiskt pressat land. Vi passerade ett kapell där mässa pågick och blev välsignade av prästen. Så kom vi förbi ett minnesmärke med en borttagen skylt som visade sig vara ett tidigare Francomonument som neutraliserats. Ferrol var general Francos födelseort.

En nutida vandrare kan ha olika skäl för sitt gående: allt ifrån en form av välmåendets turism till vandrandet i sig, känslan av att finna sin kropp, utsätta sig, strukturera tillvaron, fatta ett livsavgörande beslut. Kort sagt en förändring. Pilgrimsvandrandet kan beskrivas som ett sätt att be med fötterna.

Pilgrimsleden till Santiago har skyltar där en gul snäcka syns mot en blå botten. Oftast är de väl synliga. Man vandrar genom det galiciska landskapet, tuppar gal och hundar skäller. Blicken skärps för detaljer, det finns en närvaro i ögonblicket. Tankarna går fram och tillbaka. Till den heliga Birgitta som, oftast till fots, vallfärdade till Santiago de Compostela. Och Gustav Vasa som fann sig föranledd att förbjuda pilgrimsfärder i Sverige i mitten av 1500-talet.

Så visar det sig att man gått 8 km i fel riktning. Det är då, i hällregn och inte en bil eller människa i sikte, som jag förvånas över den tillit jag känner. Allt kommer att ordna sig. På morgonen hade vi firat vi en enkel pilgrimsmässa. Orden i psalm 183, ”Så prisa din Gud, du min kropp, i dag för vägens och bördornas skull”, hade fått en särskild betydelse. Ur kalken, gjord av olivträ, blev vi delaktiga av det förbund som blir utgjutet för många. Efteråt satt vi länge i tystnad.

Vi vandrar vidare genom de trakter där, enligt legenden, aposteln Jakob d ä verkade. Han som begett sig från Galiléen till Spanien för att förkunna. Men som sedan återvände och dödades av Herodes Agrippa. Då fördes hans kvarlevor båtvägen tillbaka för att efter martyrdöden begravas i spansk jord. Och så hände inget på 700 år.

Kanske var det en tillfällighet att hans grav upptäcktes i inledningsskeendet av den spanska återerövringen av Iberiska halvön. Den som intagits av morerna som gjort Cordoba till sin huvudstad och Andalusien till sitt emirat. Jakob proklamerades i alla fall som Spaniens skyddshelgon, Santiago, och stället där graven hittades fick namnet Campus stellae, Stjärnfältet. Och platsen, Santiago de Compostela, blev en viktig pilgrimsort.

Men muslimerna fördrevs när Sankt Jakob, fortfarande enligt legenden, vid ett slag år 844 i Clavijo uppenbarade sig på en vit häst med svärd i hand för att bistå de kristna soldaterna. Av de stolta segrarna fick han epitetet Matamoros, muslimdödaren. Detta kallas Reconquistan, ett svärdskors är symbol, och det firas än i dag.

Jakob Matamoros blir en krigisk påminnelse om fördrivning och dödande. Och samtidigt en berättelse som ligger till grund för ett av kristenhetens största pilgrimsmål. Här finns en fördrivningens teologi som man bör uppmärksammas. Liksom hur platser laddas med olika innehåll utifrån det budskap som ska gälla.

Staden Santiago har över 30 kommuniteter. Dess katedral, målet för de flestas pilgrimsvandring, är full av vandrare och turister. Klockan 12 börjar den dagliga mässan då pilgrimer från världens alla hörn välkomnas. För många är kommunionen höjdpunkten men för lika många mässans avslutande välsignelse. Då svingas det enorma rökelsekaret, Botafumeiro, i sitt kraftiga rep från korsarmens norra till dess södra sida. Samtidigt följer hundratals kameraförsedda händer dess rörelse. Även en av concelebranterna som står bakom altaret i sin röda skrud filmar förloppet.

Om jag själv då är pilgrim eller turist vet jag inte. Men fötterna, som jag har bett med i 11 mil, är ömma.