Det är friskt att kritisera felaktigheter och felsteg. Särskilt när det drabbar många människor.

Medicin mot människoförakt

Martin Lind

Det är friskt att kritisera felaktigheter och felsteg. Särskilt när det drabbar många människor. Men om vi fokuserar på andras fel begår vi ett misstag. Vi förändras till människor som lever i föraktet, snart i förhållningssättet av nedlåtande mot dem som begår misstagen, handlar felaktigt, skriver Martin Lind.

Förakt för människor hör till det värsta för våra samhällen. Breder föraktet ut sig breder också det godtyckliga våldet ut sig och småningom acceptansen av en ledare med alldeles för mycket makt. Så menade den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer, antinazisten och motståndsmannen. Hitler tog livet av Bonhoeffer måndagen den 9 april 1945, bara några veckor före krigsslutet. Den verkliga anledningen är höljd i dunkel men sannolikt gällde det Bonhoeffers förbindelse med dem som förberedde och genomförde tjugonde juli attentatet mot Hitler 1944.

Hitler hade själv förespråkat förakt för svaghet. Hela tillvaron är utsatt för en pågående kamp mellan starkt och svagt, enligt Hitlers övertygelse så som den framställs i hans bok Mein Kampf. Det starka vinner alltid. Så är det i djurens värld. De starkare äter upp de svagare. Liknande regler gäller bland människorna, menade Hitler. Hans politiska uppdrag och hela det nationalsocialistiska partiets uppdrag var att påskynda den ”naturliga” processen. Därför ansåg han att kriget var nödvändigt – där avslöjas brutalt vem som är stark och vem som är svag. Den som förlorar kriget har förverkat sin rätt att leva vidare. Själv tog han konsekvensen av sitt tänkande och begick självmord siste april 1945.

Bonhoeffer menade att ”det naturliga” är precis motsatsen mot Hitlers tanke: det är naturligt att bistå någon som är svag eller sjuk, det är onaturligt och omänskligt att strunta i den svage.

Men förakt för människor poppar upp där man minst anar det. Ingen av oss går fri.

Nu tänker jag på de starka känslor som väller fram i kritiken mot Svenska kyrkans nya struktur. Goda medarbetare i kyrkan står upp och använder kraftfulla ord för att ta avstånd från beslutade eller föreslagna ordningar. Det handlar både om anställda och förtroendevalda, både om chefer och medarbetare lika mycket som kyrkfolk utan vare sig anställning eller kyrkopolitiskt mandat.

Det kan finnas skäl till kritik. Men jag minns i min ungdom äldre vänner som grät öppet när 1962 års pastoratsreglering skulle genomföras. Då fick församlingar som funnits sedan medeltiden maka åt sig och gå samman med andra församlingar. Man skrek och grät och menade att kyrkan skulle gå under. Så skedde inte. Förändringarna var nödvändiga även om inte alla var lika begåvade och genomtänkta.

Så är det sannolikt nu också. Förändringarna idag har i huvudsak ekonomiska grunder. Svenska kyrkan genomför en gigantisk samordning då en rad församlingar läggs samman till större enheter. Den 1 januari 2014 är dagen för de flesta förändringarna.

Några gillar läget, andra klandrar förändringarna, åter andra döljer nödtorftigt besvikelser.
I enskilda fall handlar det inte sällan om chefer som nu blir underställda andra chefer. En nog så smärtsam process.

”Jag hör till dem som tycker att Svenska kyrkan har ett väldigt gott utgångsläge. Jag ser inte en kyrka i kris utan en kyrka som aldrig haft bättre framtidsutsikter.” Så talar en nyprästvigd. Och det är inte vem som helst. Han heter Dag Tuvelius med ett gediget CV i kyrkan.

Ett sådant uttalande vittnar om andlig mognad – här talar någon som avstår från kverulans och förakt och samtidigt markerar distans till eufori och illusion.

Bonhoeffer skrev en gång i sin Etik – den bästa bok han författat enligt egen utsago och jag är beredd att hålla med – att människan ständigt frestas att förakta sig själv. Det handlar både om tendensen att göra sig själv mindre och att göra sig själv större. Det är som om människan ofta flyr från det faktiska läget. Den kristna tron vill lära oss att avstå från föraktet och komma hem till det som verkligen är. Vi behöver inte drömma oss bort från det som är vare sig till det överdrivet negativa eller det överdrivet positiva.

Det kusliga är att föraktet förstör oss själva. Vare sig föraktet gäller kyrkans struktur eller medmänniskor hotar föraktet våra egna liv. Det finns ett gammalt svenskt talesätt: den som bara söker andras fel ser snart ingenting annat. Det talesättet vill varna för just detta att bara kritisera och kritisera så mycket att man själv fräts sönder invärtes. En sådan kritik är släkt med förakt.

Det är friskt att kritisera felaktigheter och felsteg. Särskilt när det drabbar många människor. Men om vi fokuserar på andras fel begår vi ett misstag. Vi förändras till människor som lever i föraktet, snart i förhållningssättet av nedlåtande mot dem som begår misstagen, handlar felaktigt.

Den kristna tron ger oss ett friskt motdrag, en medicin mot människoförakt. Det påminner inte minst Bonhoeffer om när han skildrar tron på Jesus Kristus som en tro som för oss till oss själva, till vår egen verklighet. Vår kristna tro leder oss inte bort från verkligheten utan rakt in i den med alla brister och skröpligheter. Det är denna sköra, bristfulla verklighet som Gud har älskat så mycket att han sände sin egen Son till vår jord.

”Var och en som vill vara en kristen utanför denna världen, förnekar Kristus som föddes in i denna världen”, skriver Bonhoeffer i sin bok Etik.

Det är denna värld vi får älska, lära oss leva med, avstå från att förakta.
Kritik kan vi och ska vi ge, men i kärlek till den värld Gud älskar.

2 kommentarer på “Medicin mot människoförakt

  1. Mats Jonsson skriver:

    Hån och förakt gentemot andra är ett drag som utmärker människor, som lider av mindervärdeskomplex och låg självkänsla. Sådana människor är svåra att hantera, särskilt om man själv blir föremål för spydigheter och insinuationer från deras sida. I annat fall får man ju försöka stärka deras självkänsla.

    En fräsch kritik av felaktigheter är en annan sak. Den motiveras av optimism och goda intentioner att förbättra. Då skiljer man också mellan sak och person.

  2. Andreas Holmberg skriver:

    Intressant Mats; så här under Kierkegaard-året kan man ju fundera på om hans världsberömda angrepp på folkkyrkorna är en ”fräsch kritik av felaktigheter” som ”motiveras av optimism och goda intentioner att förbättra.” Läs http://www.efsidag.blogspot.se/2013/06/soren-kierkegaard-200-ar-detta-skall.html

    Jag tror precis som Martin att människoföraktet ligger på lur och utgör ett andligt hot, även för Kierkegaard (och det var han medveten om). Vare sej vi är liberalteologer (som undrar hur lång tid de mossiga konservativa ska behöva för att fatta) eller ortodoxa lutheraner (som undrar när liberalteologerna ska ge upp sitt försök att anpassa tron till det för dagen gångbara).

    Själv är jag mest frustrerad över den pågående queerrevolutionen och de mer än lovligt enfaldiga (om inte illvilliga) övertalningsdefinitioner som florerar även inom kyrkan. Män som föder barn och folk som vill tvångssterilisera dem – ja ni vet. Jag frestas ofta förakta just Martin Lind och andra s.k. biskopar som inte kunnat hålla emot (eller rent av drivit på!) och därmed komprometterat de vettiga delarna av kyrkans jämställdhets- och hbt-arbete – och misskrediterat oss som satt vår heder i pant på att det ena inte skulle leda till det andra (vilket det tydligen gjort).

    Däremot är jag, måste jag säga, rätt resignerad inför pastoratsregleringarna. Har vi inga människor som går i kyrkan eller vill sitta i beslutande församlingar, är det väl så det måste gå till slut. En dag måste ju Svenska kyrkan t.o.m. lägga ner helt och hållet (jfr hur det gick med kyrkan i Turkiet) om inte den kristna tron och det personliga engagemanget kommer tillbaka.