Romanen Du sköna nya värld beskriver en tid som drunknar i information, viktig som oviktig. Idag är vi nästan där, och vi tar själv aktiv del av informationsflödet. Annika Sjöqvist Platzer skriver om hur vår självbild och vår interaktion med andra är stadd i förvandling.

Tänker att det hänger ihop med turistandet att ständigt fotografera det som man ser framför sig. Vid besök i Versailles för några år sedan tycktes alla som trängdes i de praktfulla slottssalarna bara ha detta för ögonen – föreviga ögonblicket. Komna till den grandiosa spegelsalen – enligt uppgift 73 meter lång, 10,5 meter bred och 12,3 meter hög – kulminerade fotograferandet. Kameraförsedda händer lyftes och sträcktes mot de 357 speglarna.

När våren var som mest i sin början och ännu inte kommit här hemma var vi en grupp som med öppna sinnen åkte i den slottstäta Loiredalen. Syftet var att studera några av de arkitektoniskt och historiskt intressanta franska slotten med tillhörande trädgårdar. En av de sista dagarna kom vi till Chenonceau sydost om staden Tour, efter Versailles det mest besökta av Frankrikes alla slott. 1500-talsslottets nutidshistoria är också intressant, under första världskriget användes det som sjukhus och under andra världskriget blev det en tillflykt för dem som flytt från den ockuperade zonen av Frankrike. Ena änden av slottet låg i den naziockuperade zonen medan den andra låg i den fria Vichyzonen.

Om vi tidigare med lätthet hade kunnat bese och röra oss inne i dessa Loiredalens slott, var vi nu långt ifrån ensamma. Horder av besökare från världens alla hörn anlände till Chenonceau med bil och buss, några även per cykel. Att fäder sedan uppmanande sina barn att stå still och män sina kvinnor att gå mer åt höger för att slottet skulle komma med på bild var helt följdriktigt. Det var för övrigt fler män än kvinnor som höll i och använde kameror och mobiltelefoner.

Men sedan trädde självet i förgrunden. Väl inne i slottsbyggnaden var det inte bara att fotografera något rum eller föremål. Nej nu skulle besökaren och rummet eller föremålet vara med på samma bild. Således instruerade en rysktalande dam sin medföljande man att ta ett foto av henne framför en stor målning av någon kung i ett av sovrummen, där annars bevarade tak och gobelänger var det mest iögonfallande. Damen i fråga, i hatt och uppseendeväckande klänning, intog några olika positioner – än var det bakåtlutat huvud hit, än sträcktes halsen dit.

Utanför slottet i en av de välskötta trädgårdarna dök två unga kvinnor upp i så där korta shorts som kräver mycket av bärarens ben, en klädsel som inte var den gängse bland publiken i övrigt. Nu var det inte bara huvudkast utan regelrätt och vulgärt poserande som gällde. Stående och till och med liggande på gräsmattorna, som ej fick beträdas, och bland rabatterna fotograferade de oblygt varandra. Inte en utan hur många gånger som helst. Om hur dessa foton sedan skulle användas vet jag inget, men konstaterade hur flickornas agerande utgjorde ett mycket udda inslag i slottsträdgården.

Åter i den svenska verkligheten. I det så kallade Instagram-målet, där åtal väckts denna månad och rättegång sker i juni, ska inte mindre än 45 målsägande höras. Två flickor, 15 och 16 år, är misstänkta för att ligga bakom ett konto på fototjänsten Instagram och för att där sexistiskt och rasistiskt i ord och bild ha kränkt ungdomar. Vilket ledde till att näthat övergick i gatuhat med oroligheter i Göteborg i fjol.

“Upptäck Instagram. It’s a fast, beautiful and fun way to share your photos with friends and family”, skriver fototjänsten på sin hemsida. Och fortsätter ”Ta en bild, välj ett filter för att förändra utseende och känsla och skicka den sedan till Instagram. Dela bilden på Facebook, Twitter och Tumblr – lätt som en plätt. Fotodelning på ett nytt sätt. Vi glömde kanske säga att det är gratis? Hundra miljoner användare älskar Instagram! Du kan förvandla vardagliga stunder till riktiga konstverk och dela dem med släkt och vänner.”

Lätt som en plätt och vardagen blir ett konstverk. Med mobilernas hjälp övervakar vi omgivningen och oss själva. Allt, våra rörelser och beteenden, kan registreras för att delas. För ett halvår sedan hade SvD ett stort reportage om automatisk inspelning av hela livet genom en liten kamera som man bär på sig hela tiden, en lifeloggingkamera. Den i IT-världen välkände Martin Källström, grundare av bloggportalen Twingly, står bakom den svenskutvecklade kameran som fäst på ett klädesplagg automatiskt fotograferar två gånger i minuten. Vilket är ungefär 60 000 bilder i veckan.

Men redan har lifelogging blivit en del av våra delade liv genom appar som Facebook, Twitter, Instagram, Runkeeper och Foursquare. Solnedgångar, katter och måltider, barn och platser vi besökt – inget ämne lämnas åt slumpen utan redovisas och blir ett digitalt spår över våra liv.

I SvD-artikeln berättas också om psykologer som kombinerar ny teknologi och psykologiska forskningsrön. Ansvarig för sociala medier i detta sammanhang är Niklas Laninge som experimenterat med ett träningsarmband vilket registrerar användarens rörelser och ger besked om när man närmar sig sitt mål för rörelserna. Intervjuad i DN häromdagen återkommer han och berättar att han samlar data kring det mesta i sin tillvaro. Hans telefon är kopplad till en våg och blodtrycksmätare, ett rörelsearmband är på hela hans vakna tid och kreativitet i form av mejlflöde och bloggposter för han statistik över. Nu har det hela fullbordats med en samlingstjänst som sammanställer dessa data i ett diagram.

En annan, mer och mer förekommande, variant är att fotografera sig själv med sin mobiltelefon. Det kallas selfie och Facebook och Twitter har hur mycket som helst av sådana självporträtt. I en krönika i DN nyligen, med rubriken ”Kanske har vi nått den digitala nynarcissismens ändhållplats?”, skrev Andreas Nordström att över 500 000 bilder har hashtaggen jag. Men finns inte en risk att man delar med sig av för mycket? Att det som borde stanna vid att vara personligt blir privat. Att beteende och anseende naggas i kanten. Mark Zuckerberg, Facebooks grundare, har konstaterat att vi delar ungefär dubbelt så mycket nu som för ett år sedan och vi kommer att dela ytterligare dubbelt så mycket om ett år. Är då alla dessa foton, uppdateringar, kommentarer och likes – till ett antal av åtta miljarder om Zuckerbergs beräkningar stämmer – möjliga att överblicka? Knappast.

I en tidigare krönika uppehöll jag mig vid Narcissos och han platsar även i denna. Självupptagenhet, självförhärligande och överdriven tro på det egna jaget leder inte till att man som den vackre grekiske ynglingen förvandlas till en pingstlilja vid namn narciss. Men är det en skön ny värld vi får när beteenden och känslor mäts och registreras och egen blick och iakttagelse försvinner. Och vad är det vi mäter?