Martin Lind minns sin barndoms Malmö och kontrasterna med dagens. Problemen finns, men likaså finns möjligheterna och initiativen. Inte minst Svenska kyrkan spelar en viktig roll i det nya Malmös framtid och utveckling.

Det är femtio år sedan jag tog studenten. Det skulle firas. Mina gamla klasskamrater i Malmö hade förberett ett firande i dagarna tre. För länge sedan lärde jag mig att det bara finns två faktorer i tillvaron som jag inte kan lura: Gud och gamla klasskamrater.

Nu sitter jag där med arton vänner som mött upp i Malmö. Äntligen inser jag. Dessa gamla vänner vet mer om mig än jag riktigt vill erkänna. Det är bara så. De har minnen som jag för länge sedan förträngt. ”Minns du inte, Martin?” frågar de pockande. Berättelse efter berättelse och jag bara lyssnar förvånat. Vad det verkligen så? Snart förstår jag att jag försökt glömma det som inte passade in i bilden. Deras minnesbilder är sannolikt riktiga fast jag själv ingenting minns.

Malmö har förändrats. Det är en annan stad. Vid vårt jubileum har någon bokat en ansedd representant för kommunen som guidar oss runt i staden. Vi ser det gamla Malmö, välkänt sedan länge. Men vi ser också något alldeles nytt: Västra Hamnen, Turning Torso, det gamla Kockums-varvet. Vi inser plötsligt hur mycket som radikalt förändrats.

Malmö är känt för ett misslyckande med integrationen. Sannolikt är det sant. En av klasskamraterna säger: ”Malmö är en härlig stad. Allt det där med skjutande och mördande, det är bara sådant som tidningarna skriver.” Trots att det är en god kvinna som säger detta tvingas jag tillägga: ”Kanske kommunen ändå brustit i integrationsfrågorna.” Och hon instämmer motvilligt. Så är det.

Vid vår rundtur i Malmö ser vi inte bara misslyckanden. Vi ser verkligen också en framsynt politik som medfört en rad spektakulära vinster. Det gamla industriområdet vid Kockums var i min ungdom stängt för allmänheten. Nu är det öppet. Nu väntar nya initiativ. Västra Hamnen har blivit ett område öppet för allmänheten med promenader och bad och matställen.

Ju mer jag hör berättas om Malmö desto mer förundras jag. I en mening är Malmö en skrattspegel för hela Sverige. I Malmö lever invandrare i områden där kriminalitet och droger fortfarande dominerar. Zlatan är naturligtvis helgonförklarad. Han klarade sig. Men många, alltför många, sitter kvar och kommer inte vidare. Malmö stad bevittnar och gör sannolikt för litet.

Vännen Torbjörn Flygt har initierat skrivit om Malmö på ett sätt som jag själv kan känna igen mig i. Han beskriver utsatthet och ensamhet tydligt och konkret. I några böcker avslöjas klasskillnaderna tydligt. Malmö blir en stad med spänningar mellan ”the have’s and the have-nots”.

Hjärtskärande är att skillnaderna kvarstår men med andra förtecken. De som en gång ingenting hade har kommit upp sig och fått inflytande. Nu är det andra som ingenting har och knappt kan göra sig hörda. De har knappast ens ett språk att använda.
I Malmö har några spännande initiativ tagits. Kommunen har gjort en del. Man försöker finna vägar där människor med olika bakgrund kan mötas och gemensamt gå vidare.

Mitt gamla Malmö var annorlunda, tänker jag plötsligt. Och samtidigt tvingas jag erkänna att jag sannolikt levde inne i en ostkupa. Min barndom och min ungdom i Malmö låg inne i en skyddad miljö där jag konfronterades ganska sparsamt med det övriga Malmö.
Som tonåring fick jag i uppdrag av min far, kyrkoherden, att dela ut församlingsblad i kvarteret. Vi bodde i kvarteret Kråkan, inte långt från kvarteret Korpen, som Bo Widerberg skickligt filmatiserat. Det blev en ögonöppnare för mig. Vårt kvarter hade en framsida där vi själva bodde. Men jag skulle gå runt hela kvarteret. På baksidan, andra sidan, av kvarteret var miljön annorlunda. Där fanns torrdass som gav omisskännliga dofter, särskilt under sommarhalvåret. När jag väl kommit över stanken från den öppna gården återstod trapporna där stekos från stekt sill och annat stack i näsan.

Ibland möts jag av utsagor om den harmoniska tillvaron i Malmö på 1950-talet. Då kan jag inte hålla inne med mina minnen. Det var inte bättre förr. Malmö för femtio år sedan var ganska förskräckligt. Det må vara segregerat idag också. Men det kan inte förhärliga ett tidigare skede.

Antje Jackelén, biskop i Lunds stift, har tagit initiativ till ett integrationsarbete i Malmö. Det kallas Social Cohesion. Bakom projektet står inte bara Svenska kyrkan med Lunds stift utan också Region Skåne och Malmö stad. Det är bara att lyckönska. Säkert kommer något gott ur detta. Varje försök att integrera är värt att uppmuntra.

Malmö är en fantastisk stad – det är en ganska värdeladdad utsaga. För mig är det sant. Min bakgrund spelar med. Men Malmö rymmer verkligen hela spännvidden av människobejakelse och människoförakt.

Våra studentjubileer slutar alltid i kyrkan. Vår skola hade ingen aula så vi samlades under skoltiden varje morgon i Johanneskyrkan. Den kyrkan hör till minnesbilderna. Nu är jubileumsmåltiden slut och vi sitter i kyrkan på nytt. Det är sent, långt över midnatt. Och jag får improvisera på en orgel med över femtio stämmor och tre manualer. Det är en bättre orgel än i min ungdom. Den är ombyggd och återställd och förbättrad.

Tänk om våra liv också kunde byggas om, återställas och förbättras. Malmö stad har sannolikt börjat den resan. Frågan är om jag har det.