En av barockens främsta konstnärer upplever en renässans genom sofistikerade tekniska analyser av hans målningar. Annika Sjöqvist Platzer beskriver Caravaggios konstnärskap, som fått betydelse för alla fält, från psykologer och samhällsvetare till teologer.

Det finns en italiensk barockkonstnär som med sina målningar förhöjer livsavgörande ögonblick. Under senare tid har hans konstnärskap stått i fokus vid ett antal seminarier i Uppsala. Konstvetenskapliga institutionen, Institutionen för moderna språk och Newmaninstitutet har alla valt att satsa på Michelangelo de Merisi da Caravaggio som levde mellan 1571 och 1610. Hans konst, tid och livsmiljö har belysts under rubriken ”Speglingar och djup”.

Utgångspunkten för seminarierna är ny dokumentation som italienska forskare funnit liksom sofistikerade tekniska analyser av Caravaggios målningar. Därför talas nu i termer av en ny Caravaggio när svenska och italienska forskare möts tillsammans med filosofer, genusforskare, historiker, kulturvetare, litteraturvetare, musei- och kulturarvsforskare, musikvetare, psykologer, samhällsvetare och teologer.

Att Caravaggio är en konstnär som berör och väcker reaktioner är uppenbart. Han gjorde det i sin samtid genom det sätt på vilket han skildrade det allmänmänskliga och genom att använda sig av vardagliga människor som han mötte på gatan som modeller. Och han gör det i dag när betraktaren dras in i hans målningar och inte kan undgå att fascineras. Ofta är det motiv som chockerar; det är mörkt och naket, rått och våldsamt. Kort sagt naturalism. Och som sagt mycket mänskligt.

Caravaggio föddes i Lombardiet nära Bergamo. Men det var framför allt i Rom han kom att verka bland inflytelserika uppdragsgivare, en av dem var kardinal Francesco del Monte. Denne beställde en serie målningar till en av Roms många kyrkor, San Luigi dei Francesi, och kapellet Contarelli. Här valde Caravaggio att framställa evangelisten Matteus – hans kallelse, hans möte med ängeln och hans martyrium. En framställning som väckte uppmärksamhet bland både prästerskap och allmänhet som ansåg framför allt Matteus och ängeln för utmanande. Så där blev det till att måla om.

I en annan av Roms kyrkor, Basilica di Sant’Agostino, finns en gripande Mariabild som skiljer sig från de flesta. Pilgrimernas madonna eller Madonna di Loreto kallas denna rörande skildring av två äldre människors tillbedjan av den heliga madonnan. En Maria som Caravaggio valt att avbilda som en ung stolt mor som ömt och beskyddande håller sin, ovanligt store, son på höften. Platsen är en husport på en gata i Rom, Maria lutar sig lätt mot dörrposten och nedanför henne knäböjer ödmjukt ett äldre par. De båda pilgrimernas innerlighet och glädje tillsammans med Marias stillhet och begrundande ansiktsuttryck fryser bilden och ger den ett upphöjt lugn. Till detta bidrar också Caravaggios karaktäristiska användande av skugga, mörker och ljus, chiaroscuro.

Caravaggios Narcissus (1594-96)

Ett annat utmärkande drag hos Caravaggio är hans sätt att oväntat använda och fokusera på en enda kroppsdel. I Madonna di Loreto dras blicken till målningens nedre högra hörn där den manlige pilgrimens nakna smutsiga fötter tydligt framträder.

I en målning av Narcissus, som finns i Palazzo Barberini i Rom, upptar visserligen den i vattnet självspeglande vackre ynglingen hela målningen, men det är hans knäskål i den dunkla tavlans mitt som fångar ögat. I andra målningar kan det vara en hand som förstärker symboliken.

Caravaggio gick sin egen väg och bröt mot både tradition, förväntningar och jämnåriga kollegor. En sådan var den franske barockmålaren Nicolas Poussin som även han tillbringade mycket av sin tid i Rom.

”Caravaggio har kommit till världen för att förstöra måleriet”, dundrade Poussin i ett ofta citerat uttalande.

Med det avsåg han sättet att handskas med måleriets möjligheter. Man kan säga att de båda konstnärerna målade mot varandra. Båda valde för övrigt en gång samma motiv, det ovan nämnda Narcissus. En jämförelse över hur de båda konstnärerna hanterade detta ämne kan den intresserade finna i en essäsamling av Carl-Johan Malmberg, Sår – I myt, kult, bild och dikt, som rekommenderas.

Den som intresserar sig för Caravaggio läser lämpligen också Eva Ström – av Magnus Ringgren i Aftonbladet kallad ”en teologiskt bildad författare vars försvunna tro bör tas på största allvar” – och hennes nya diktsamling Utskuret ur ett större träd. En bok där tidens sekularisering står i centrum och på vars omslag vi möter Caravaggios Narcissus igen och i vilken det finns en dikt om målningen eller snarare om knäet: ”Det är inte ansiktet, inte kroppen/som är vackrast på Caravaggios Narcissus/utan det böjda knät, silkeslent och perfekt/skimrande som skallen på ett nyfött spädbarn…”. Och vi konstaterar att konstvetarna i Uppsala spanade rätt när de satsade på seglingar och djup och plockade upp den nye Caravaggio.