För fem jular sedan flyttade vi från en mer etablerad del av Uppsala till Stenhagen. Vi behövde en större hyreslägenhet, och där fanns det.

En kärleksförklaring till förorten

Peter Lööv Roos

För fem jular sedan flyttade vi från en mer etablerad del av Uppsala till Stenhagen. Vi behövde en större hyreslägenhet, och där fanns det. Flyttkartongerna stod fortfarande ouppackade när det ringde på dörren. En pojke räckte fram en stor påse godis: ”God jul!”. För första gången i Uppsala fick vi en julhälsning från grannar – och det från en from, praktiserande muslimsk familj med ursprung från Gaza. Tala om att vi kände oss välkomna till vårt nya hem!

Vi fick lära känna grannar med ursprung i lika många länder som trappuppgången hade lägenheter. Men hur mycket säger det? Vi fick upptäcka att där bodde disputerade akademiker (båda kvinnor), en nybliven läkare (också kvinna), en hängiven fotbollstränare för ungdomar, en exilförfattare… Och så naturligtvis paret från Gaza och deras sex översvallande hjälpsamma pojkar, nu även stolta storebröder till lilla Sara.

Det var lätt att lära känna grannarna, i trappuppgången och i kvarteret. Som Ali, som lever uttrycket ”Det krävs en by för att uppfostra ett barn”. Två kvällar i veckan, termin efter termin, år efter år, finns han där i hyresgästföreningens lokal och hjälper barn med läxorna. Som högutbildad, bördig från Somalia och med egna barn vet Ali hur mycket det betyder.

Att tvättstugan skulle vara en särskilt konfliktdrabbad plats har vi aldrig förstått på Stenrösvägen. En kvarglömd, vackert handbroderad sjal låg prydligt hopvikt på mangeln när vi upptäckte den en vecka senare. Vi har aldrig råkat på en berusad person i området. Jo, det är sant. Trots att många – även högutbildade – har det tufft, på olika sätt. 13 procent av barnfamiljerna har försörjningsstöd. I grannområdena Berthåga och Kvarnbo är det 0 procent. Uppsala är en segregerad stad.

Journalisten Johanna Langhorsts nyutkomna bok Förortshat är skriven utifrån erfarenheter från en annan segregerad stad, Stockholm. Faktiskt en av de mest segregerade städerna i Europa. Boken är en kärleksförklaring till förorten, till Tensta, och en anklagelse mot det välmående, vita medelklassamhälle som stigmatiserar den. Som inte kan förstå förorten eftersom den förblir främmade för de allra flesta som har den faktiska makten.

Av sextioen chefer i Tenstas stadsdelsförvaltning bodde en (1) i Tensta 2009. Av sjuttio socialsekreterare bodde ingen (0) där. Antalet politiker och journalister som bor i Tensta är i det närmaste obefintligt. Läs Johanna Langhorsts viktiga debattbok. Diskutera den. Fundera på hur det ser ut bland anställda och förtroendevalda i Svenska kyrkan. Och välkommen till förorten, välkommen att bo här!

3 kommentarer på “En kärleksförklaring till förorten

  1. Magnus Wallin skriver:

    Att cheferna i Tensta inte bor där beror nog på samma orsak som gjorde att Langhorst drog därifrån, eller att de inte trivs där. De har råd och väljer därmed helt enkelt en för dem bättre plats att bo på. Konstigare än så är det inte.
    Journalister vill absolut inte bo i förorter med hög invandring, varför kan man ju undra -där prickar nog Lööv Roos helt rätt.

  2. […] Även ordföranden Peter Lööv Roos skriver texter i eget namn, bland annat här på bloggen Dagens Seglora: http://dagensseglora.se/2013/04/26/en-karleksforklaring-till-fororten/ […]

  3. […] Även ordföranden Peter Lööv Roos skriver texter i eget namn, bland annat här på bloggen Dagens Seglora: http://dagensseglora.se/2013/04/26/en-karleksforklaring-till-fororten/ […]