I dag höll Seglora smedja festhögmässa i Sofia kyrka tillsammans med kyrkomusikerna Henrik Arlestrand och Arne Johansson med anledning av orgelsfestivalen som började i helgen. Den nyrenoverade orgeln invigdes med underbar musik till stor orkester och många körer. Helle Klein höll sin avskedspredikan och möttes av varma applåder. Domprost Hans Ulfvebrand och Seglora smedjas Ewa Lindqvist Hotz höll liksom tf kyrkoherde Anette Westergren Järnkrantz tal och tackade Helle för de tre år hon verkat i Sofia församling.
Vi publicerar här Helle Kleins predikan på Fjärde söndagen i Påsktid. Temat är Vägen till livet och dagens evangelietext är hämtad ur Joh. 14:1-14.
- Tomas Tranströmers: Allegro
Under 1:a världskriget med alla de fasor som drog över Europa drabbades av Selma Lagerlöf av skrivkramp – orden förlorade plötsligt sin mening. Det var som om en sorts Långfredagens instängdhet tog henne i besittning. Hon kunde inte längre skriva.
Men när kriget var slut skrev hon romanen Bannlyst – en bok om dödens krafter och om livets krafter. Huvudfrågan gällde: inrättar vi oss som om döden och våldet är heliga eller finns det något annat att bygga våra liv på?
”Och nu när vi lider under Dödens hårda tyranni, nu börjar vi fråga oss: finns det verkligen inte på jorden något, som är mäktigt nog att ta opp kampen mot döden?”, undrade Lagerlöf. Och hon svarar i samma andetag:
”Och på jorden, det vet vi, finns det endast en enda, som vill stå Döden emot och som är hans ständiga och trogna fiende, och dess namn är livet!”
Någon ropar på oss och vårt liv är att svara. Livets Gud kallar oss till tjänst.
Dagens tema är Vägen till Livet och i dagens evangelietext samtalar Jesus med sina lärjungar. Texten inleder det som brukar kallas Avskedstalet. Lärjungarna är förstämda, de vet att Jesus är på väg att lämna dem. Den som de trott på och hängivet satsat sina liv på kommer att dö. Känslan av övergivenhet och sorg och tomheten är påtaglig.
– Känn igen oro. Tro på Gud och tro på mig. I min faders hus finns många rum, tröstar Jesus.
Tomrummet som ni nu känner kommer att fyllas av en ny närvaro.
Just tomheten, övergivenheten, meningslösheten är nog det som vi alla räds mest för. Inget är vi väl så skrämmande som tanken att bli lämnad ensam i den stora tomheten.
I våra liv är just avskedet det svårast, om det så är inför en älskad människas död eller en kärleksrelation som slocknat eller till kollegor på ett jobb som man antingen frivilligt lämnar eller tvingas bort ifrån i arbetslöshetens tid, eller när man måste lämna ett sammanhang man älskar – alla avsked gör ont. För det innebär att mänskliga relationer löses upp. Och rädslan för tomheten finns där.
Jesus som är en fantastisk psykolog känner lärjungarnas ångest och evangelietexten, ja hela Avskedstalet i Johannesevangeliet, är en sorts tröstetext, där skapas en vänskapens teologi som springer ur relationen mellan Jesus och hans lärjungar. Det är ömsint och trösterikt. Tomheten fylls av Kärlekens närvaro. Även om de mänskliga relationerna kommer att upplösas finns löftet om en djupare relation .
Så ljuder evangeliet in i vår egen rädslas fångenskap: Känn ingen oro – du är aldrig övergiven även om det kan kännas så ibland. Kärleksrelationens credo lyder genom mörker, genom död och meningslöshet: Jag har varit med om dig, jag kan inte förlora dig.
Vägen till Livet är relation.
Tomrummet är i nästan all religiös mystik den plats där det egentliga gudsmötet sker. Gudserfarenheten av att mitt i mörkret, mitt i det svåraste svåra, i känslan av tomhet, går livet trots allt vidare. I sprickorna när tillvaron gått sönder växer skaparkraftens trotsiga små blommor – efter en tid av lång, seg vinter kommer trots allt våren.
I gudserfarenheten växer insikten att bokstavstron och fundamentalismen, som inte lämnar något utrymme för mellanrum är en omöjlighet. Fundamentalism och dogmatism är inte relation, det är ordergivning, där den levande Guden dör eller som den kristna mystikern Mäster Eckhart sa: Gud befria mig från Gud!
För varje benämning är också en begränsning – i vår iver att beskriva Gud, ja kanske rentav äga Gud, förminskas Gud.
I både den judiska och muslimska traditionen finns därför förbudet att avbilda Gud – Gud får inte förvandlas till ett föremål, ett objekt för Gud är relation.
KG Hammar skriver i en årsbok för Kristen humanism och samhällssyn:
– Kanske är det just ur tomrummen, ur det som jag inte har kontroll över som jag hämtar förståelsen av vem jag djupast sett är, hämtar min tillit och min styrka, skriver KG Hammar i årsboken för Kristen humanism och samhällssyn.
Och han fortsätter: ”Kanske är jag som ett musikstycke, där det är pauserna mellan tonerna som ger innebörden, skapar helheten, infogar mig i det som är större?”
Jesus utmanar just vår vilja att fånga allt i färdiga formler och trosdogmer, när Tomas i dagens text frågar: Herre hur kan vi då känna vägen? Han vill ha den utstakade planen, han vill ha det färdiga programmet.
Jesus svarar: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.
Vi bjuds in till en vandring, en livsvandring tillsammans med Jesus. Vi går med honom på vårt eget sätt, vi går våra egna vägar och – de kan se mycket olika ut och somliga av oss går då och då vilse.
Det är märkligt att just detta Jesusord: Jag är vägen, sanningen och livet, ingen kommer till Fadern utom genom mig – används av kristna trospoliser för att stänga dörrarna mot andra – den som inte tror på Jesus kommer inte till Gud, brukar inskränkthetens teologer hävda.
Medan detta Jesusord i själva verket uttalas in i tröstens sammanhang. Det är till för att öppna upp och förvandla rädslan till skapande liv och tillit. Det handlar inte om gränsdragning utan om gränsöverskridande – det är ju själva hjärtpunkten av mysteriet som senare i kyrkohistorien skulle benämnas Treenigheten – förhållandet mellan Fadern och Sonen och Anden – en relationens teologi.
Ord måste tolkas i sitt sammanhang – att lyfta ut denna fras ur ett synnerligen intimt och ömsint samtal mellan Jesus och den allra innersta kretsen lärjungar inför ett förestående avsked och påstå att det svarar på frågan om kristendomens förhållande till andra religioner är mycket märkligt.
Förra stockholmsbiskopen Krister Stendahl talade ofta om att trons språk måste vara pluralis. Han påminde en gång om att ur Guds perspektiv är vi alla minoriteter. Viktigt att tänka på i vårt mångkulturella samhälle, där religionsdialog och diapraxis borde bli allt viktigare. Och göra som den här församlingen gör på Fryshuset – driva ungdomsprojektet Tillsammans för Sverige tillsammans där präster och imamer arbetar tillsammans för fred och försoning.
Krister Stendahl skrev i en artikel:
”Vad är det första som Gud frågar efter då Gud kommer till kontoret på morgonen? Är det utskriften av den senaste frälsningsstatistiken från de kristna kyrkorna? Eller ställer kanske Gud en fråga som denna: Har Guds rike gått framåt – och har de kristna varit till hjälp eller hinder?”(Journal of religious pluralism 1993:2)
– I min Faders hus finns många rum, säger Jesus också till lärjungarna. Här formulerar han just mångfaldens teologi. Det finns olika rum, olika vägar och olika språk för vår gudserfarenhet men alla får vi rum hos Gud.
”Människans villkor är mångfald”, hävdade filosofen Hannah Arendt. Mångfalden kan bara komma till uttryck i en offentlighet där vi odlar ömsesidigheten – mötet med Den Andre.
Arendt försökte begripa det obegripligt djävulska i nazismens judeutrotning och Förintelsen. Hur kunde fascismens och nazismens idéer gripa ett helt Europa?
Arendt, skribent på tidningen New Yorker, får i uppdrag att bevaka Eichmann-rättegången i Jerusalem efter kriget – SS-officerern Adolf Eichmann som var en av arkitekterna bakom Förintelsen och som sände miljoner människor i döden. Arendt hade förväntat sig att se en Djävul, en bestialisk människa men det hon fick se var en liten snustorr byråkrat som dessutom var mycket förkyld.
Då skrev hon sin berömda bok ”Den banala Ondskan”. Det är inte Djävlar utan vanliga människor som vi som kan göra sig själva till ondskans hantlangare. Det är när vi upphört att tänka – när vi bara lyder order eller handlar utan reflektion över vad det är att vara människa, medmänniska, när vi upphört att känna med den Andre som ondskan blir möjlig.
Arendt betonade vikten av att vi odlar vår empati och vår fantasi och aldrig upphör att tänka – dvs. inte låter oss styras av fördomar och stereotyper.
Hennes maning behövs mer än någonsin i dag när vi åter ser hur fascismen går fram i land efter land och det auktoritära utgör en lockelse i massarbetslöshetens och den sociala orons tid. När islamofobi och antisemitism återigen marscherar gatorna eller intar tidningsspalterna. Eller när polisens REVA-projekt utgår från rasismens idé om vem som får höra till och vem som ska slängas ut.
Demoniseringen av människor är livsfarig – när den Andre inte längre ses som en hel och riktigt människa då blir våldet och hatet möjligt. Jesus kallar oss att vandra med honom och i hans efterföljd måste vi alltid stå upp för människovärdet och ifrågasätta stereotypen som säger att sån är muslimen, sån är juden, sån är den homosexuella, sån är kvinnan osv.
Arendt betonade vikten av att tänka, reflektera över Nästans situation – hennes judiska bakgrund spelade nog roll för i judendomen hör tänkande samman med handlande.
I grunden handlar det om synen på sanning. Här är Jesu ord i dagens text oerhört intressanta: Jag är Sanningen – och detta begrepp omsluts av begrepp som Vägen och Livet – sanningen är inte statisk, den är relation för Livets skull.
I den grekiska/platonska tankevärlden är sanning något man antingen har eller inte har.
I den hebreiska traditionen är sanning snarare ett etiskt begrepp. Det är hur du är mot din nästa som säger om du har mött Gud eller inte. Sanningen är ett verb snarare än ett substantiv.
För Jesus och profeterna är sanningen relationell och dess etiska bas är Kärleken till nästan – sanningen är en riktning, en livshållning, en väg som alltid går i riktning mot Gud och mot Den Andre.
”Att lyssna till den gudomliga rösten är att leva mänskligt”, sa teologen Gustaf Wingren.
Jesus kallar oss ut ur vår egen inkrökthets mörker till att leva våra liv för andra.
Och som Olov Hartman, en älskad teolog och psalmdiktare som för övrigt ofta medverkade på Aftonbladets kultursidor, har uttryckt det: Blicken är riktad mot Honom, inte mot dem som hyllar honom. Vi bekänner inte bekännelsen utan Kristus.
Namnet är Kristus, inte kristen. (Ur boken ”Såsom i en spegel”)
”I min Faders hus finns många rum”, säger Jesus – på grekiska betyder det ord som i vår bibel översatts med ”rum” snarare ”rastplats”, ”övernattningsställe”. Evangelietexten pendlar mellan de två begreppen ”gå” och ”komma”. Så är trons relation. Den är en kärleksrelation och i all riktig kärlek finns både beroende och oberoende, både tillhörighet och frihet. Jesus binder ingen vid sig utan vi är fria att gå och komma, gå och komma.
Kärleken är att ge en annan människa livskraft – att frigöra den förstenade, så att man får lov att se den andras fotsulor dansa också om de dansar iväg från en själv (Göran Tunström).
Så är Jesus hållning mot sina medmänniskor – den är anti-auktoritär – den vill befrielse, aldrig ägande. Jesus upprättar men lämnar sedan åt den upprättade att gå sin egen väg men med löftet att Gud alltid finns med henne.
Journalisten Bang, som skrev om världens olika konflikter och krig och många gånger nästan riskerade sitt eget liv svarade en gång på frågan om varför hon ville vara journalist: För att öka kärlekens makt på jorden.
Så uttrycker Bang, som sedermera kom att bli en varmt troende kristen, vår kristna kallelse.
Också i en tid när världens toner går i moll finns den spröda, men envisa gudstonen, som ljuder och säger: Du är älskad och du är kallad att älska och att ställa dig på Livets sida.
Helle Klein
OK. Men nu till sanningsfrågan: ”Det finns ingen död som ej bytes i glädje” stod det på Kyrkans Tidnings begravningsmagasin häromåret (framsidan). Är det sant? (Hurra i så fall!). Och om vi inte är säkra på att det är sant, hur beskriver vi i Svenska kyrkan vägen till Livet? Gör tron på Jesus någon skillnad över huvud taget? Kommer jag helt säkert till Gud/himlen även om jag in i det sista öppet förnekar att han är Guds Son som har burit mina synder i sin kropp upp på korsets trä? Har vi något annat svar eller löfte att ge sökande människor än ”Tro på Herren Jesus, så blir du räddad, du och din familj”? Tröstens kontext utesluter inte allvaret från den som ”talar stundom varning, stundom tröst”. (Nä, vi ska inte döma enskilda människor utan lämna den yttersta domen åt Gud, men om den brännande frågan gäller mej själv då? – vilket den faktiskt gjort och gör).
I förlängningen: behövs Kyrkan, Skriften, gudstjänst och predikan, evangelisation och mission o.s.v. över huvud taget – religiösa och hyggliga kan vi väl bli ändå, utan ”inskränkthetens fanatiska teologer” som Jesus, Petrus, Johannes och Paulus? Jo, läs vad de faktiskt skriver, evangelierna och breven i deras HELHET. (1 Petr, 1 Joh. eller Hebr. kan gärna användas som predikan någon gång). Skriften måste, som avskedspredikanten så riktigt skriver, tolkas i sitt sammanhang.
Det handlar inte om att jag själv på egna höga hästar fördömer ateister, muslimer och buddhister, när jag konstaterar att uppdraget otvetydigt gäller att göra alla till Jesus´ lärjungar – utan svärdsmission – och lära dem hålla ALLT Jesus befallt (inkl. läran om äktenskapet) – se Matt. 28 – och att omvändelse och syndernas förlåtelse (sic!) skulle förkunnas för alla folk med början i Jerusalem – se Luk. 24. Där har vi uppdraget. Resten får vi lämna åt Gud.
Varmt tack till Andreas Holmberg! Efter att ha läst denna avskedspredikan, är jag så glad och tacksam att jag i går kunde fira högmässa i Viby!
[…] Helle Kleins predikan i Sofia kyrka på Fjärde påsksöndagen hade temat Vägen till livet och utgick från Joh 14:1-14. […]
Tack Helle för en predikan som gav mig behagliga rysningar när jag satt i Sofia Kyrka och lyssnade på dina ord som gick rakt in i mitt hjärta. Gud är relation.
Tack Andreas för en god analys. Tolkningen av texten är viktig huruvida man behöver Jesus eller ej. Jesus gör ett tydligt uttalande och Paulus kompletterar i Rom 10:9. Jag tillhör ”inskränkthetens teologer”, men det är jag stolt över. Jag får inte ihop kristen tro om det inte är Vägen, Sanningen och Livet.
Instämmer med dig, Håkan, tack för dina ord!
Vägen till livet är relation. Livet är anknytning, intoning,
ömsesidihet. ”Det är när vi upphört att känna med den Andre som ondskan blir möjlig” som Hannah Arendt sa och som sas i denna vackra värdiga predikan. Tack Helle för att du lyfter orden, tanken, insikten. Att du kan formulera det som är svårt att klä i ord. Att du ökar kärlekens makt på jorden! Limmar ihop och helar det som är trasigt, avskilt, splittrat och förstenat. Att du står på Livets sida. Vi behöver dig.
Tack för dessa ord. Sonen sjöng i Sofia kammarkör men jag kunde tyvärr inte närvara. Närvarande är däremot dina ord om det enda möjliga: en öppen kärleksfull inkluderande kristen tro där orden inte blir stränga staket utan fylls med djup bredd symbolik medkänsla och hopp.
Må Sofia och andra kyrkor få fortsätta vara Stiftsgårdens i Rättvik utpost i Stockholm, en kärleksfulll plats där endast himlen utgör taket.
Till Andreas, Karin och Håkan: Teologi är tolkning. Vi har uppenbart olika tolkningar.
Till Lars, Marie och Elisabet: Tack för era reaktioner på min predikan och er uppmuntran. Det värmer!
Visst skall det tolkas, men vi har vissa nycklar i den kristna tron. Det är bl.a. andra bibelböcker och bekännelseskrifterna, där finns vägledning. Har vi inte nycklar är det ju upp till varje person enbart. Uttrycket ”inskränkthetens teologer” nedvärderar stora delar av de stora teologerna genom historien.
Tack Helle! Hoppas du får en bra ”predikstol” även på Dagens Arbete. När jag hör dig, KG och andra som du brukar citera, tänker jag ofta att det är tron på Vetenskapen som har gjort att vi tappat bort tron som Efterföljelse.
Antingen menar Jesus, lärjungarna och apostlarna det de säger eller så gör de det inte. Jesu utsagor om sig själv, menar han dem eller inte? Och Johannes Döparens ord om Jesus som Guds Lamm, hur ska Dagensseglora bortförklara dem? Sankt Paulus skriver att Jesus Kristus är den sanna grunden för vår tro, och om Jesus kroppsliga uppståndelse att om det inte skett, är all vår tro förgäves. Det är inte vi som ska behandla Bibeln utan tvärtom! Skriften ska läsas med vördnad, kärlek och i frälsningssyfte.
Var i Helles predikan förnekas Jesus? Var förnekas tron på honom? Var förnekas uppståndelsen? Visst är det förunderligt Karin Ranieli att jag upplever att Guds heliga ande talar starkt till mig i Helles predikan. Men det är kanske någon annans ande som talar? En ande som vilselett mig under 60 års bibelläsande, gudstjänstfiranden och hjälpt mig att förbereda bortåt 2000 predikningar. Om evangeliernas Jesus från Nasaret. Varsågod och fortsätt med ditt dömande Karin. Jag är glad för att säga: Tack Helle för en stark andefylld predikan och må Gud välsigna dig i ditt nya jobb.
Jaa så olika vi är, och därmed så olika vi tolkar!
Det finns många djur i vår Herres hage, som min mor brukade säga. Och det finns en liten plats där för var och en.
Låt hundra blommor blomma, eljest dör ängen.. Olikhet borde berika och öppna. Vem har tolkningsföreträde?
Till Ulf: Tack snälla!
1: Ett samfund kan inte fungera utan att kunna definieras. Därmed krävs teser, distinktioner och dogmer. Ett samfund må kunna vara av Gud, men är i världen och måste agera enligt världens krav.
2: Gud är större än allt, närvarande överallt och i alla tider, i alla dimensioner och i alla universa. Den som anser sig förstå Gud bevisar att han eller hon inte har förstått något alls. Där finns inga ord, inga bilder eller något begrepp som kan ge oss mer än en aning av Gud. Väljer Gud att uppenbara sig på olika vis för olika människor kan Gud göra så!
3: Kristendomen skapas varje dag av de som anser sig vara kristna. Inom dess ram ryms personer vars åsikter jag är beredd att bekämpa till mitt sista andetag, där finns även de jag anser vara heliga redan i sin livstid. Inom samtliga stora religioner finns troende som står närmare mig och min syn på Jesu uppdrag till oss, än de kristna som gått så vilse i mina ögon.
Men är mina ögon Guds ögon? Nej. Men de är mina ögon som färgats av tron på Gud.
6: Det är fullt möjligt att vara humanist utan att vara Kristen. Men den som är Kristen utan att vara humanist kommer att få en del att svara för. Tror man på Jesus Kristus ges man inget alternativ på den punkten. Med humanism och humanitet skapar vi det Jesus benämner som Gudsriket emellan oss. Humanismen är det värdemässiga verktyget som tron har att arbeta med.
En sak till: om vi nu ska använda ALLT som tillskrivs Jesus och anse Nya Testamentet som konkret sanning så måste Svenska Kyrkan och de flesta andra samfund omedelbart läggas ner. Jesus gick ut för att återföra de förlorade fåren av Israels flock och inget annat.
Paulus var inget ögonvittne. Liksom jag har han mött en vision och sedan tolkar han den utifrån sin fattningsförmåga och kontext. Vi vet att det vid översättningsarbetet 1707 konstaterades 30 000 skillnader AV BETYDELSE FÖR UTTOLKNINGEN i de över 100 manuskript av NT som användes. Bibeln är inte Koranen. Den är både källa OCH tolkning. Läser man tolkning som källa uppstår oöverskådliga konsekvenser!
Vi måste våga nytolka, omtolka, tillföra och ta bort. Kanon är inte helig! Kanon är helig om den innebär hliga resultat! Synd brukar definieras som det som ställer sig i vägen mellan människan och Gud. Under mitt brokiga liv har jag diskuterat trosfrågor med alla tänkbara människor och kan bara konstatera att inskränkthetens teologi och praktik i nästan samtliga fall spökar där Gud avvisas.
Jesus korsfästes, dog och uppstod igen. Men offer? Vi måste kanske våga se allt med nya ögon. En sak Jesus tryckte på gång på gång var FÖRÄNDRINGEN, pånyttfödelsen, dopet. Jag har kommit att tro att det är troligt att det är dags att se på allt med nya ögon, vilket jag också skriver om för tillfället. Jesus trodde att världen strax skulle gå under. I USA finns de som vägrar att verka för något miljöarbete eftersom Jorden inte går under förrän Gud så bestämmer.
Det jag ser är att Jesus faktiskt tog miste. Han kunde bevisligen det! Varje historiskt bildad person vet att det nästan absolut säkert aldrig skedde någon skattskrivning på de premisser som anges i Julevangeliet, inte heller någon folkräkning vid den tiden. Vi måste våga titta med klara och sanningssökande ögon, SÅ SOM JESUS MANADE OSS TILL! Vi måste se med barnets klara blick och inse att Jesus PRECIS SÅ SOM HAN VAR var vägen, sanningen och livet – inte Kristendomen så som den kommit att bli och inte tolkningarna som hittills lästs in.
Genom frukterna av deras verk ska de sanna profeterna skiljas från de falska. När människors bildningsgrad går upp går den kristna tron ner. Det kanske är dags för en grundlig översyn? Jag tycker att Helle Klein resonerar föredömligt, för hon visar på just de goda frukterna och vad de innebär.
Skulle vi, bara för att följa Bibelns inte alls självklara bokstav, välja de dåliga frukterna? Så blir de bestående, dessa tre: tron, hoppet och kärleken. Men störst av dem är kärleken. Och därefter rätte och packe sig allt annat!