Kyrkan kan och ska fortsätta att förändra samhället. Det gäller att kunna föreställa sig andra sätt att verka på än de vedertagna, skriver Annika Sjöqvist Platzer i sin berättelse om Church of England av idag, och om Justin Welby, den nye ärkebiskopen av Canterbury som började som finansman och nu kritiserar den brittiska regeringen för barnfattigdomen. 

Aftonsång i Westminster Abbey. Gudstjänstbesökare äger företräde men turister, och de är många, gör vad de kan för att komma in. Som krönings- och begravningskyrka är byggnaden ett stycke engelsk historia. Över en miljon besökare per år och därtill tusentals som kommer för att fira gudstjänst. Givet är också att man kommer till Westminster Abbey för sångens skull. Dess gosskör är världsberömd. När deras röster i gudstjänstens introitus lyfter fram Chrysostomosliturgins ord om förtröstan i Gud stannar tiden.

Aftonsången har rötter från niohundratalet och dess liturgi har i stort sett använts sedan 1549. Då kom den första utgåvan av Book of Common Prayer som sedan reviderades 1552 och fick smärre tillägg 1662. Vilket innebär att Church of England i 350 år har använt sig av samma kyrkohandbok. Att denna långa tradition inte utesluter gudstjänstförnyelse var vi några som fick erfara vid ett givande studiebesök i London nyligen. Det som förenade oss var en universitetskurs kring storstadsteologi. Nu skulle inhämtade teoretiska kunskaper möta den anglikanska verkligheten.

Inledningsvis undrade vi lite. Aftonsång ska enligt Church of England i princip hållas, men i de kyrkor vi besökte var uppslutningen ringa, Westminster Abbey undantaget. Dock ”varhelst två eller tre är församlade… ”, vi fick både hög-, bred- och lågkyrkliga upplevelser och goda efterföljande samtal om församlingarnas verksamhet. Där man i ena fallet, för att förbättra ekonomin, hade börjat hyra ut parkeringsplatser på det i en storstad så attraktiva området framför kyrkan till en kostnad av 15 pund per dag.

En omsättning i miljontals pund och stor uppslutning kan man däremot tala om när det gäller den väckelse med evangelikal inriktning som började i 1800-talskyrkan Holy Trinity Brompton, en verksamhet allmänt förkortad HTB, i centrala London. Här startade Alphakurserna och här har sedan mitten av 1980-talet team utgått för att rädda församlingar på väg att försvinna på grund av sviktande underlag. Fallfärdiga engelska kyrkor har rustats upp och församlingar fått liv genom detta ursprungligen amerikanska ”planterande av kyrkor” som det kallas.

HTB:s vision är att ”återevangelisera nationer och att förändra samhällen”. Under veckorna fylls Holy Trinity Brompton av möten, kurser och konferenser. Fyra gudstjänster per söndag firas, den vi deltar i annonseras som ”informell” och samlar främst yngre människor. Det är fullt i kyrkan och på dess läktare, en scen och en storbildsskärm skymmer högkoret och de vackra glasfönstren.

På scenen spelar ett band och sjunger psalmer med enkla ord, volymen är som på en rockkonsert. Efter en halvtimmes gemensamt sjungande kommer dagens predikant som valt den helige Ande som tema för sin predikan, också den en halvtimma lång. Därefter blir det bön och uppmaningar att komma fram till scenen för personlig förbön vilket en hel del hörsammar. Sedan följer mer musik och sång.

En av gudstjänstfirarna i Holy Trinity Brompton hette Justin Welby. Då var han aktiv som lekman och arbetade som finanschef inom oljebranschen. Efter kallelse lämnade han affärsvärlden och började 1989 sin prästutbildning. Förra månaden inträdde han i sitt ämbete som ärkebiskop av Canterbury. Några dagar före inträdet möter vi honom. Han har påbörjat en bön- och pilgrimsvandring genom fem städer i sitt stift och nu kommit till ett regnigt London.

St Paul’s cathedral

Framför det hus i centrala London där Thomas Becket – ärkebiskop av Canterbury på 1100-talet och mördad i dess katedral för sin vägran att underordna sig kungamakten – föddes, har en skara människor samlats. Det är här vandringen ska utgå för att sedan fortsätta till St Pauls Cathedral. ”Amazing”, säger en kvinna som kommit för att gå med. Med det avser hon både valet av ny ärkebiskop och dennes initiativ att företa denna böne- och pilgrimsvandring.

Ärkebiskopen, i fotsid prästkappa över kaftanen, samtalar med de församlade – som är både allmänhet, media och kyrkliga ledare, delar ut stearinljus och bönekort och gör sig redo att börja. Han ber en kort bön och säger att han hoppas kunna följa i sin företrädare Beckets fotspår – ”dock inte när det gäller slutet”. Under vandringen till St Paul ser han en hemlös man i rullstol och stannar för att samtala med honom. För närvarande fotografer blir detta ett givet fototillfälle.

Första bönestopp blir det stora St Pauls kors som står utanför katedralen. Det är en viktig nationell symbol för demokrati och yttrandefrihet och förhållandet kyrka – stat. Därefter en kort bön vid bronsstatyn av metodismens grundare John Wesley. Ärkebiskopen av Canterbury konstaterar hur Church of England och företrädare till honom gjorde allt för att metodisterna skulle utestängas från den anglikanska kyrkogemenskapen. Intill statyn finns ett minnesmärke över de mer än 30 000 människor som miste livet under andra världskrigets tyska anfall, Blitzen, mot Storbritannien. Temat för bönen är givet – enhet, mer enhet människor och folk emellan.

Inne i den väldiga katedralen fortsätter förbönen. Justin Welby leder oss i bön för kyrkan, världen och oss själva. Fader vår i sin traditionella form får avsluta innan var och en inbjuds att tända sitt ljus och själv fortsätta be. Den som vill kan sedan med tumavtryck på utlagda världskartor visa att man ber för en särskild plats eller ett särskilt land. Dagens folkomröstning kring en ny författning i Zimbabwe har lyfts fram som ett förbönsämne.

Det gäller att kunna föreställa sig andra sätt att verka än de vedertagna och ta tillvara dem. Tro och handling, tillämpad teologi som görs synlig i det offentliga rummet, är en god strategi som kan väcka uppmärksamhet och inge hopp. Det är uppenbart att människor längs vägen för ärkebiskopens vandring blivit berörda.

Den nye ärkebiskopen av Canterbury är också en av 43 biskopar i Church of England som har kritiserat den brittiska regeringens aktuella förslag rörande reformer av välfärdssystemet. I ett öppet brev publicerat i Sunday Telegraph skriver biskoparna att den föreslagna lagen skulle tvinga ”barn och familjer att betala priset för den höga inflationen” och att den ”kommer att innebära att ytterligare 200 000 barn drabbas av fattigdom”. Senare försökte ärkebiskopen tona ned det hela genom att säga att hans avsikt inte hade varit ” ett storslaget utspel utan ett berättigat ifrågasättande av något som bekymrar många människor”. Från konservativt håll fick han höra att han hyste vänstersympatier. Justin Welby avfärdade det hela genom att framhålla att detta att vara ärkebiskop av Canterbury är ”i stor utsträckning en politisk uppgift – men inte partipolitisk”.

Bakom tillkomsten av Book of Common Prayer fanns en av Justin Welbys företrädare, Thomas Cranmer, som var ärkebiskop av Canterbury mellan 1533 och 1556. Aldrig kunde han väl ana att hans val av texter skulle få ett sådant inflytande över ett världsspråk som engelskan. Återstår att se vilket avtryck nuvarande ärkebiskopen av Canterbury kommer att ge. Att kyrkan även fortsättningsvis kan förändra samhället var hans budskap vid inträdespredikan.