Färgad av färgernas fest och tatuerad av trasighetens trottoarer finner Are Kaspersen djupet av sin tro i en bön på ett språk han inte förstår. Påskens passion sprakar med nytt liv i ett Burma där tro är allt annat än en privatsak.

I gästhusets gemensamma badrum hänger två skalade kablar så nära duschstrålen att jag vid varje besök kommer att tänka på mystikern Thomas Mertons elchock (i en annan dusch) i ett annat asiatiskt land. Brist på resurser eller ogenomtänkta prioriteringar, i det här fallet ledde det till en människas död (frid över ditt minne, broder Merton).

En annan välkänd katolik, nye påven Franciskus, uttalade i dagarna att religionsdialog är ett högprioriterat område. Se där, något vi är överens om! Jag befinner mig i Burma för att studera unga kristna ledares förståelse och erfarenheter av religionsdialog. Framför den solkiga spegeln i det här badrummet ska jag dock komma att bli varse en av religionsdialogens baksidor. Här ska jag också komma att jämra mig när jag tvättar mina ofrivilliga nya tatueringar. Men vi börjar med den förstnämnda erfarenheten.

I år sammanföll den judiska högtiden Pesach med vår kristna påsk, men även med hinduernas Holi. I Burma är majoriteten (runt 80%) av invånarna buddhister, ca 6% är kristna och ungefär 4% muslimer. I Rangoon där jag befinner mig finns förvisso en synagoga, som vittnar om andra tider, men bara runt 25 personer är judar i landet och hinduerna utgör endast någon procent. Märk därför min förvåning när jag under stilla veckan vandrar genom en av stadens parker och hör Bollywood-liknande musik pumpa genom lövverket.

I en glänta vid Kandawgyi-sjön möts jag av en uppspelt skara som firar ”Färgernas fest” så att det står härliga till. Ett gäng karlar som svänger på höfterna och skakar takten, dränkta i kulört pulver, rusar mot mig med breda leenden och glada rop. Snart är jag lila, rosa, beskjuten med vattenpistoler och blir kramad och matad med sötsaker.

Kontrasten till var jag befann mig när jag kom strosandes utmed vattnet är total. Tankarna rörde sig kring upploppen och bränderna i Meiktila en bit norrut, varifrån de rapporterade dödstalen fortsatte att stiga (Ca 40 personer beräknas ha dött och 61 skadats, 828 bostäder förstördes helt). Officiellt handlar det om osämja mellan buddhister och muslimer, men innevånarna i staden har samexisterat fredligt sida vid sida sedan lång tid tillbaka. Det var inte de som drog igång det hela.

På väg hem från firandet fnular jag på misstänksamheten mellan olika grupper och hur lätt den kan tas i bruk för att sätta igång konflikter och våld. Hur lätt den kan uppammas när de ekonomiska och samhälleliga resurserna brister och frustrationen växer. Den här gången är fokus på muslimer. Jag tänker på behovet av broar och ömsesidig kunskap (och vänskap).

Jag minns en studie som jag hörde talas om, gjord i södra Indien, i vilken 75% av de hinduer som tillfrågades sade sig gärna vilja bli inbjudna till kristna gruppers gudstjänster och högtider. Det skulle från deras sida uppfattas som ett initiativ till vänskap eller gemenskap om jag minns rätt. Om de kristna grupperna i området nåddes av informationen, undrar jag om de tog vara på den och den öppning som den utgjorde, eller om de höll sig på sin kant?

Många är ju så rädda för synkretism och att den egna tron ska urvattnas om vi går i dialog och lär känna varandra, även här i Sverige. Kanske främst i länder som Sverige, eftersom det här fortfarande verkar möjligt att inbilla sig att mångfald är ett val vi kan göra. Mångfalden är ju i själva verket ett faktum idag och kan generera såväl goda som onda konsekvenser beroende på hur vi förhåller oss till den. Dialog eller monolog, vilket ska det bli?

Riskerna med religionsdialog då? Jag kom hem till gästhuset efter festligheterna med ett kvardröjande leende, som dock snart suddades ut i takt med att jag insåg att färgerna inte gick att få bort från huden. Paniken växte i takt med att jag skrubbade och skrubbade. Till slut fick jag ta till det tunga artilleriet och skrubba min hy med peeling-kräm på en tandborste. Det kändes, vill jag lova. Och ändå fick jag inte bort allt.

Ångrar jag att jag deltog i färgfesten? Nej, men det hade kanske gått smidigare om jag varit bättre förberedd. Samtidigt är det ju inte så livet ser ut. Vi lär oss på vägen. Och dialogen börjar i gästfrihet; att bjuda in eller låta sig bli inbjuden. Hur mycket vi väljer att delta är upp till var och en, i dialog med den egna religiösa hemvisten. Dialog är inte farlig, men bristen på den är livsfarlig. ”We must choose between interfaith or inter-nihilism.” sa rabbi Heschel. ”No religion is an island.”

Som lutheraner betonar vi vikten av att evangeliet predikas ”rent och klart”, men med postmodernismens insikter blir begrepp så som ”renhet” och ”klarhet” komplicerade att använda om vi inte först reflekterat över vad vi menar med dem. Ingen människa är ju heller en ö och ingen av oss har tillgång till ett objektivt ovanifrån-perspektiv på tillvaron.

Samtidigt tror jag att var och en som känt evangeliets kraft är mån om att det inte förvanskas och missbrukas.

Här tror jag att religionsdialogen kan bidra med mycket, inte minst i dess praktiska gestaltning. När vi möter och samverkar med människor av annan religiös tillhörighet kan frågor komma upp, som belyser den egna hållningen och praktiken på nya sätt. Jag tror att dialog på sikt ger klarhet. Stundtals förvirring, absolut. Men är inte det en del av lärandets natur?

Nunnor och munkar såsom Thomas Merton har sedan andra Vatikankonciliet gjort längre utbyten hos varandra och delat med sig av insikter och praktiker av mystik och meditativ art. Det börjar också bli rätt vanligt jorden runt att kristna och judar upplever att meditationsformer som zazen och vipassana hjälper dem att fördjupa sin tillit, bättre förstå den egna traditionens skrifter och leva i samklang med dess budskap.

Flera teologer menar att religionsteologi (den teoretiska grunden för religionsdialog) inte bör vara ett sidoprojekt och kan utformas på förhand utifrån den egna traditionen, utan måste vara ett gemensamt utforskande utan förutfattade meningar, eller åtminstone utifrån ett medvetandegörande av dem. Att all teologi är religionsteologi, eftersom ingen teologi görs i ett isolerat vakuum.

I mötet med unga kristna grupper i Burma fick jag upp ögonen för landets dynamiska Interfaith-rörelse och de sociala och fredsbyggande engagemang som de driver. Utifrån de många goda samtal jag fick vara del av, blev det tydligt för mig hur religiös identitet inte alls urvattnas av exponering för andra religioner, utan tvärtom fördjupas och blir mer medvetandegjord.

Visst, det händer att människor konverterar. Jag lärde känna två relativt nyblivna katoliker som växt upp i buddhistiska familjer, nu fast beslutna att försöka upprätta det förtroende mellan buddhister och kristna som skadats så av evangelikala missionärers framfart (och skrämselpropaganda om att alla icke-kristna ska till helvetet). De här ungdomarna vägrar att ens använda begreppet ”icke-kristen” utan talar hellre om ”people of (different) faith”.

Någon vecka senare brinner en moské på gatan där jag bor. Orsaken är något slags el-fel, men mina vänner är oroliga att rykten och misstänksamhet ska blossa upp även här. Precis som en vän förutspådde blir det ”hotter and hotter. And hotter…” under min tid i landet, men inte bara temperaturmässigt.

”These are volatile times in Burma. You’ve come at the right time to study inter religious dialogue” säger en av landets Interfaith-pionjärer.

Han menar att det är nu det gäller, nu finns öppningarna för en löftesrik framtid för landet Burma. Samtidigt finns så många sår och konflikter i detta totalitärt präglade rike, med en sådan sned fördelning av resurser. Det våld som nu motiveras med religiöst språkbruk på platser som Meiktila, är reella hot inte bara mot människorna som lever och verkar där, utan också mot den känsliga demokratiprocessen.

Samtidigt tycks mig landet på sina håll vibrera av hopp och förväntan. Och religionsdialogen är fullkomligt nödvändig och självklar för många – framförallt unga – som upplever sig kallade att praktisera den, utifrån den egna kristna identiteten. ”It’s what Jesus would do.”De driver sociala projekt med muslimer och buddhister, utifrån drömmar om ett fredligt och hållbart samhälle.

På ett fredsseminarium jag besöker berättar en ung tjej om varför dialog är viktigt och om planerna på att bli fredsarbetare: ”I love God, and I want to love the people. So I work for peace.” Inte sällan är familjerna därhemma betydligt mer konservativa, för att inte tala om en del (äldre) religiösa ledare.

När vi dricker sockerrörs-dricka i skuggan en dag undrar jag hur de tänker kring det; att studera och engagera sig i staden, mogna och få nya insikter för att sedan flytta tillbaka och kanske möta motstånd? En nybliven läkare spänner upp sig på sin pall och deklarerar med emfas: ”I think it is the duty of every educated person to pass their knowledge on and not accept any kind of ignorance!”

Han är en upptagen ung man, engagerad i fri sjukvård till behövande. Och behovet är enormt i Burma, vars sjukvårdsystem är lika trasigt som städernas trottoarer. Just en sådan brusten trottoar fällde mig till marken en natt på vägen hem och det var så jag fick mina ”burmese tattoos”. Ärriga knän och fötter, till minne av ett samhälle där trottoarerna spricker medan militärernas vitkalkade villor svalkar sig vid turkosa pooler. Ett samhälle där det inte går att få tag i ordentliga omslag och plåster på apoteket.

Men i sprickorna andas visionerna, trotsiga och glittrande. I Interfaith-rörelsen lever hoppet om en fredlig samexistens. ”Our community is based on his Spirit and we try to treat people the way Jesus did. That is our main purpose.” Här tar nya tankar och erfarenheter form, i mötet och umgänget med det som är annorlunda.

Det som får vara annorlunda och bevara sin egenart. ”I want you to be the best buddhist you can be. And I will try to be my best Christian.”

Sällan har jag känt Jesus närvaro så påtagligt som under denna passionstid. Det är det här det handlar om. När jag i påskdagsmässan knäfaller vid altarringen ser jag ett par bara fötter sticka fram under den liturgiska dräkten, tittar upp och möter ett djupt, fårat leende. Jag förstår inte gudstjänstspråket, men känner igen orden som går rakt in i hjärtpunkten och som fångar in mina intryck och fogar in dem i en större berättelse: ”Ja, han är sannerligen uppstånden.”