Henrik Arnstad har gjort storsuccé med sin bok Älskade fascism. På ABF-huset i Stockholm höll han en föreläsning för en fullsatt publik utifrån boken och redogjorde för fascismens mekanismer och historia från 1919 fram till idag.

Fascismen föddes i Italien 1919, berättar Arnstad. Vi vet inte säkert hur många som deltog på det första torgmötet, men uppskattar att det rörde sig om mellan 100 och 200 personer. De var inte överens i mycket annat än att nationen var utsatt för ett stort hot.

Fascismen samlade folk från alla ideologier: Feminister stod bredvid futurister, socialister bredvid konservativa, judar bredvid antisemiter. Mestadels var det den lägre medelklassen som deltog, och deras barn. Fascismen har alltid samlat många unga människor, och försvaret av nationen har alltid stått i centrum. Mussolini blev själv sårad i första världskriget och hämtade stor stolthet i sina sår.

Dessa inneboende motsättningar gör det fascistiska bygget riskabelt och instabilt. Det hålls bara samman av en oro för nationen, men udden riktas oftast mot socialismen som uppfattas som feminin och farlig.

Fascismen är en framtidsrörelse, säger Arnstad. Idén om en nationell pånyttfödelse är stark. Ett berömt klipp från filmen Cabaret illustrerar hur denna framtidstro gestaltas, görs folklig och skapar passionerade uttryck.

Det är viktigt att inte falla för en klassisk marxistisk tolkning av fascismen, varnar Arnstad vidare. I en sådan tolkning, som har fått stor betydelse historiskt, är fascismen inte en ideologi utan en metod för kapitalet att erövra makt. Fascismen själv är ”tom”. Denna tolkning var en nödvändig följd av en marxistisk historieskrivning som utgår från dialektiken mellan arbetet och kapitalet. Där fanns inte plats för en tredje riktning, och därför måste fascismen inordnas under kapitalet.

I västvärlden psykologiserades istället fascismen till att förstås som en masspsykos, organiserad av en förförare, den psykiskt sjuke galningen som vinner folket till sin sida. Utifrån dylika förklaringsmodeller under det kalla kriget kunde teorin om totalitarismen ta form, vilket hjälpte västvärlden att inordna kommunism, nazism och fascism i ett och samma ideologiska paket. Men de västunderstödda juntorna undantogs konsekvent från den definitionen. Samtidigt avfärdade marxistiskt skolade, bland andra Max Webers lärjungar, teorin om totalitarismen.

Efter 1945 blev ordet fascist politiskt omöjligt. Därför antog den franska tankesmedjan Nouvelle Droite utmaningen att ge fascismen en ”total make over”. Istället för att prata om rasskillnader började man prata om inkompatibla kulturer. Istället för att lyfta fram fascistiska värderingar talade man om fosterlandskärlek. Svarta skjortor och kängor hängdes in i garderoben. Sedan dess har det blivit mycket svårt för äldre teorier att peka ut och definiera fascismen av idag.

Arnstad berättar att mer sofistikerade modeller därför har uppstått för att förstå fascismen. Det är viktigt att se hur fascismen utgör en tredje väg mellan kapitalism och socialism. Statsvetaren Roger Griffin formulerade en ny definition av fascism 1991, som har blivit mycket omdiskuterad men hållit streck under tjugo års akademisk debatt.

Griffin menar att fascismen först och främst är en folklig ultranationalism, som syftar till nationell återfödelse. Fascismen vill skapa en alternativ modernitet, inte återskapa en gammal historia på nytt. Mussolini ville inte ha tillbaka det gamla Rom, utan skapa det nya Rom på det gamlas grundvalar.

Förr eller senare inser den fascistiska rörelsen att den för att nå någonstans måste finna gemensamma allierade. Historiskt sett har dessa återfunnits främst inom högern, eftersom udden inom fascismen oftast riktats mot socialismen.

Arnstad menar att det därmed är oundvikligt att Jimmie Åkesson börjar sparka ut rasisterna ur SD, och drar parallellen till Hitlers agerande i den utrensning av Nazistpartiet som kom att kallas ”de långa knivarnas natt”.

Vad betyder egentligen frasen ”älskade fascism”, frågar Arnstad retoriskt. Det handlar om att nationen ställs främst, och fosterlandskärleken blir det högsta värdet, mot vilket alla andra prioriteringar mäts. Därför var även Förintelsen en kärlekshandling för fascisten – en kärlekshandling mot det land som skulle rensas från ”mänsklig ohyra”, säger Arnstad.

Dagens många ultranationalistiska rörelser, Sverigedemokraterna bland dem, benämns utan vidare tvivel som neofascistiska av Arnstad. Han redogör för att ingen namnkunnig forskare på ämnet fascism har avvikit från åsikten att de många nya europeiska nationalistiska partierna har detta gemensamt.

Risken finns, menar Arnstad, att man talar om ”egna barn och andras ungar”. Det är lättare att skriva under på att Jobbik i Ungern eller Front National i Frankrike är neofascistiska, medan det kan verka mer motsträvigt att benämna det egna landets partier som just neofascistiska. I Sverige har Arnstad vid vissa tillfällen mött frågor om Sverigedemokraterna verkligen kan kallas fascistiska, trots att det inte står något om fascismen i deras idéprogram eller i deras valplattform.

Dylika naiva hållningar har historiskt sett varit en viktig förutsättning för fascismen att växa sig stark.

Mattias Irving

Rättelse: Det stod ursprungligen att fascismen grundades 1913. Detta är felaktigt, som Henrik Arnstad upplyste oss om på Twitter. 1919 ska det vara.