Genom ett allt snabbare och ytligare samtal förlorar vi mellanrummen där de sprängkraftiga orden får födas. Konsumism driver oss blint framför sig och vi utmanas att hitta en livlina för att inte förlora språkets sammanbindande kraft, skriver Annika Sjöqvist Platzer.
”Du skall inga andra gudar hava jämte mig”, löd ett av de tio buden vi fick lära oss för ungefär femtio år sedan. En tid då man i söndagsskolan tilläts ha en sparbössa i form av en negerpojke, ja man fick säga så, i vilken kollekt till de – alltid detta utpekande de – svarta barnen i det långt avlägsna Afrika lades.
Idag är fokus ett annat både när det gäller avgudadyrkan och religionskunskap. Konsumtionsvaror är de nya gudarna. Den kraft och utstrålning som finns i dem blir vår när vi konsumerar tingen, det må gälla bilar eller parfymer, de rätta märkeskläderna eller det rätt inredda köket. Spisen som det nya altaret. Bildning som klassmarkör har ersatts av konsumtion.
Historikern Peter Englund konstaterar hur vi har ”gått från en värld skuggad av 1900-talets olika totalitära fantasier” till dess motsats, nämligen till en värld där det offentliga har trängts ut av det privata och hur detta skadar det som förenar oss. ”Fortsätter det på det här viset är det snart bara konsumentens roll som vi har gemensamt”, är hans slutsats.
Även sättet att möta kunden har förändrats. Gallerior uppstår i både stora och små städer. Men en av de senaste i Stockholm, Mood strategiskt belägen mellan Biblioteksgatan och NK, vill inte kallas galleria. Istället strävar man efter att vara en handelsplats där ”viljan att ta ett socialt och ekologiskt ansvar”, som det står på en av butikernas hemsida, framträder. Och den kund som anser sig ”för medveten för shopping ska kunna konsumera där” framgår i ett stort reportage i tidskriften Arkitektur. Där journalisten Björn af Kleen också konstaterar att ”Mood förhåller sig liksom omvänt till varuhusets löfte om förvandling: här erbjuds konsumtionskritisk förnekelse”.
Fler otippade möten eller beröringspunkter. Teologen Kelton Cobb, etikprofessor vid Hartford Seminary, har i sin bok ”Theology and Popular Culture” ett kapitel, ”Images of God”, där teologi och populärkultur möts på ibland oväntat sätt. Bland annat finns tankar kring bilar och det allvetande, gränslösa och allestädes närvarande World Wide Web.
Bilar marknadsförs med hjälp av värden som inger dem respekt, dyrkan och bävan. De får namn hämtade från djurriket, den klassiska mytologin och i modernare tid namnges de med utgångspunkt från vildmark och äventyrsliv. Vad Cobb däremot inte anger är hur bilar i perioder marknadsförts med hjälp av lättklädda damer som åmar sig i eller kring bilen i fråga. Något som lagstiftning i flera västerländska länder inte längre tillåter.
Så webben, detta gränslösa medium, och den moderna tekniken som har ersatt Guds allseende öga och googlandet som tillfredställer tidigare behov av upplysning. Och delar av den värld som sociala medier utgör som ett enda stort rop: se mig, hör mig, gilla mig, bekräfta mig, älska mig. Är det en ny folksjukdom? Vi vänder oss till och förlitar oss på tekniken, vi dyrkar den. Dess religiösa funktion blir en form av Guds försyn.
Hur gudomliga doktriner kan urskiljas i dagens populärkultur, om än med mycket olika uttryck, menar Cobb beror på den öppenhet som finns att undersöka möjligheten av transcendent närvaro också utanför den institutionella religionens ramar. Men vem sätter gränserna? Och hur definiera kulturteologi – det som utifrån en andlig odling utformas till en religiös troslära? Eller hur formulera en utsaga?
Vidare kan man fråga sig om litterära texter är oöversättbara? Och än mer – är poesi oöversättbart? Poesin som strävar efter att uttrycka det som finns bortom språket, och som egentligen ligger bortom ordens möjlighet att bära, men ändå antyds. Och därmed kanske tangerar det mystiska.
Nej det är inte oöversättbart. Människan har fått gåvan att kunna tolka. Med stöd av amerikanska filosofen och juridikprofessorn Martha C. Nussbaum kan hävdas att det finns sanningar om människan och mänsklig tillvaro som inte kan uttryckas annat än med hjälp av skönlitteratur. Eller med författaren och poeten T. S. Eliots ord “Genuine poetry can communicate before it is understood”.
Vi lever i en tid av snabbhet och yta, rop och längtan. Men viskningarna finns där också. Det gäller bara att höra dem. Kanske genom att först tiga för att sedan i tystnaden finna mellanrummen, stororden, sprängorden, de riktiga orden, mellanorden. De som berör och kan sägas vara en livshållning, ett sätt att leva och verka. De som bevarar ett andligt liv.
Det gäller att finna en livlina som bär.
