Det mänskliga andetaget är som en ikon, ett fönster mot det heliga och en påminnelse om Guds närvaro inom, mellan, och mitt i bland oss. Andningen är livsavgörande för vår individuella existens, ändå är den inte vår.

Masker och böner rensar luften i Ho Chi Minh

Are Norrhava

Det mänskliga andetaget är som en ikon, ett fönster mot det heliga och en påminnelse om Guds närvaro inom, mellan, och mitt i bland oss. Andningen är livsavgörande för vår individuella existens, ändå är den inte vår. Vi delar den med allt som lever, skriver Are Kaspersen från Vietnams största stad Ho Chi Minh, där luften är farlig att andas.

”Aaaalllllaaaaahhhu akbaaar…”

Jag vaknar till, öppnar ögonen och ser mig omkring i hyddan. Nyss gol tuppen av sina lungors fulla kraft och nu kallas det till bön från moskén intill den lummiga trädgård där jag för tillfället bor. Det är mycket tidigt på morgonen, men jag klättrar ut ur myggnätet, knäfaller vid sängen och korsar mig över bröstet. Ber en stilla bön och tar kontakt med min andning.

Det är fastetid och jag befinner mig på en ö i södra Thailand i syfte att få tid och ro till vårterminens Luther-studier. Resan ska sedan gå vidare till Burma, via Vietnam, för insamling av material till mitt examensarbete. Men här och nu är det jag och Martin Luther i hammocken utanför min fransiga hydda.

En eftermiddag när jag pausar från böckerna med en kopp kaffe, slår sig en ung kvinna ned vid mitt bord när ett nytt böneutrop ljuder över byn. Rösten tillhör ett barn den här gången och vi blir båda stilla och lyssnar. Katja, som kommer från Berlin, berättar för mig att utropen påminner henne om att bli närvarande och att hitta tillbaka till sin andning. Hon har just avslutat en meditationsretreat och det faktum att hon är uppvuxen i ett Luthersk-ortodoxt hem, tillsammans med mitt intresse för meditation, förser oss med flera spännande öppningar.

Några dagar senare pausar jag en stund från studierna och går ned till havet. Det är lågvatten och stenigt, men jag lirkar mig ut till öppet vatten och simmar ut. Tänker vidare på samtalet med Katja och minns vad hon berättade om korallreven och den globala uppvärmningen. Att vattnet börjar bli för varmt för många arter och att det går snabbare än vad många velat tro.

Min nästa resa blir tåg i 16 timmar (mot 1 dryg timme med flyg) och det är en droppe i havet, men jag tänker att allting räknas och blir lätt vimmelkantig av tanken på hur mycket vi flyger numera. Tar ett djupt andetag och sjunker ned under ytan, omsluts av vattnet, flyter upp igen och funderar en stund över alltings ömsesidiga beroende. Ser ut över det turkosa vattnet och ytan som glittrar mot mig. Andas in: ”DU”, andas ut: ”ÄR”, håller andan: ”HÄR”.

Mötet med Vietnam blir som att gå in i en vägg. I Ho Chi Minh City är trafiken tät och konstant. Det är knappt jag klarar att korsa vägen de första dagarna, tills jag inser att det är till att bara bestämma sig, ta ett djupt och gå rakt över med siktet på andra sidan.

Jag kan både se och smaka på avgaserna när jag plugg-fikar på de populära trottoarkaféerna. Efter några dagar börjar jag hosta och tänker att det som astmatiker kanske är läge att skaffa en ansiktsmask. En majoritet av stadsbefolkningen bär dem, där de far fram på sina mopeder, lastade med lite av varje. Andra tycks ha gett upp eller är bara vana, röker cigg och harklar sig. Ungdomarna bär designade masker i olika färger och dricker sitt kaffe inne på Starbucks om de har råd.

Min sista dag i staden går jag förbi en kyrka och ser att den är öppen. Jag smyger mig försiktigt in och inser att gudstjänsten just har börjat. Bänkarna är fulla och jag sätter mig på huk längst bak. Jag förstår inte många ord, men formen är bekant. I taket hänger en skimrande Jesusfigur med kitschig gloria av neon och kören sjunger musik som inte liknar något jag tidigare hört. Gradvis lämnar jag rollen som observatör, tackar stilla för att jag får vara med om det här och försjunker i bön.

När gudstjänsten är över och människorna i bänkraden framför mig vänder sig om för att gå ut, ser jag att de burit ansiktsmask under gudstjänsten. En i mina ögon närmast dystopisk illustration av vad som håller på att hända med vår värld.

Jag minns religionsprofessorn Diana Ecks ord om det mänskliga andetaget som en ikon. Ett fönster mot det heliga och en påminnelse om Guds närvaro inom, mellan, och mitt i bland oss. Den mest bärbara bland ikoner.

”Andningen är livsavgörande för vår individuella existens”, skriver hon, ”ändå är den inte vår. Vi delar den med allt som lever.”

1 kommentar på “Masker och böner rensar luften i Ho Chi Minh

  1. Myra Ekström skriver:

    Tack Are för denna levande bild av våra mänskliga villkor i stort och smått! Vem vill bära mask?