Den judiske teologen Abraham Heschel har skrivit att vi är närmre Gud när vi ställer frågor än när vi tror att vi har svaren. Alltför tvärsäkra svar riskerar att beröva tron sin skärpa och glöd, skriver Are Kaspersen.

”Vad är egentligen tro?” frågade en man prövande i ett kyrkligt sammanhang som jag befann mig i en gång. Rappt och koncist fick han svaret av en annan person i sällskapet: ”Tro är en relation med Jesus Kristus.” Och därmed slöts den öppningen. Ett annat, säkrare, samtal tog vid. Mannen som provtänkt sa inget mer den gången och jag har aldrig sett honom igen.

Händelsen fick mig att tänka på min uppväxt i Hälsingland. Jag var ett religiöst barn och sedermera en rastlös sökare till tonåring. Men existentiella och andliga frågor var det inte många i vår omgivning som formulerade öppet. Mot sådant fanns en misstänksamhet, en blyghet och kanske framförallt en brist på språk. Traditionerna däremot värnades det om och när det var dags för konfirmationsläsning var jag både nyfiken och förväntansfull.

Nog fick jag svar på mina frågor, men oftast i form av en monolog från prästernas håll som gjorde mig sömnig. För varje färdigt svar jag förväntades ta ställning till, väcktes alltmer tvivel. Jag började tänka att Gud enligt kyrkan inte kunde vara den som jag anat och sökte. Men det var det ingen som märkte. Kul hade vi förvisso, inte minst på skidresan. Vi tjuvrökte och höll oss vakna på nätterna, fick se Schindlers list och gjorde en och annan pedagogisk övning.

Dagen innan konfirmationsgudstjänsten pratades det släkt, smörgåstårta och inte minst om presenterna som vi skulle få. Jag bet på naglarna och tänkte så det knakade, för att slutligen landa i beslutet att inte låta mig konfirmeras. Det var liksom antingen eller i mitt unga sinne. Traditionsbrottet var totalt och hemifrån fick jag förebråelser. Var det här mitt beslut, så fick jag minsann själv gå ned till pastorsexpeditionen och ge besked. Så jag tog min vita kåpa och traskade dit. Där påbörjades ett slags kyrklig exil för min del, men mitt sökande kom att intensifieras.

Den judiske teologen Abraham Heschel har skrivit att vi är närmre Gud när vi ställer frågor än när vi tror att vi har svaren. Att tro inte handlar om information som vi tillgodogör oss, utan om en attityd som förekommer all sorts formulerad bekännelse. Min väg tillbaks in i kyrkan handlar om just detta. När jag mötte människor i kyrkans sammanhang som, snarare än att påtala för mig hur saker och ting är och alltid har varit, bjöd in mig att uppleva och utforska, kunde jag inte värja mig. Det som i tonåren framstått som främmande, visade sig då vara det djupast bekanta. Den Gud i vilken ”vi lever, rör oss och är till” började genomlysa de många ord som tidigare skymt sikten. Jag började bekanta mig med ett språk och en praktik att navigera mig fram i livet med. En väg som både utmanade och bekräftade. Nu var jag redo för konfirmation.

En dag fick jag tillfälle att själv undervisa konfirmander tillsammans med min vän Rebecka, som blivit präst. Under planeringsarbetet blev det tydligt för mig hur mycket som hänt med synen på ungdomar, på kunskapsförmedling och på andlig vägledning i vår kyrka sedan min ungdomstid. Under det månadslånga lägret hade vi schemalagt tid varje dag för ungdomarna att vara i stillhet, var och en på en avskild plats, runtom den natursköna ö som vi befann oss på. Vi lärde efterhand ut grundläggande tekniker för medveten närvaro, som en del av ungdomarna valde att fortsätta med och fördjupa sig i, medan andra tog med sig block och penna, eller ”bara” var. Ramverket av stillhet fick utgöra basen för det gemensamma utforskande som vi ägnade oss åt. Av allt det vi gjorde under den här månaden var det dessa stunder, ”Pax-tiden”, som ungdomarna ville ha mer av. Inte istället för något annat, men kanske just som en förutsättning för det.

Vi står i en rik tradition, men om den ska kunna angå och beröra oss, får vi inte tala om och förhålla oss till den som en samling självklarheter. Ett av Heschels nyckelbegrepp är förundran, eller ”radical amazement” och han lyfte fram vikten av ett slags sund missanpassning i förhållande till konventionella föreställningar och mentala klichéer. Tvivel, ansåg han, leder lätt till cynism, medan förundran väcker mersmak och kunskapstörst.

Det finns många olika typer av öppningar till förundran, och ofta överrumplar de oss. Kommer till oss när vi är oförberedda. I mötet med andra kännande varelser, i konsten, i musiken och inte minst i möten med naturen. Men om vi vill kultivera förundran som livshållning, tror vi att stillhet och plats för eftertanke är grundläggande. Ett andligt liv, ansåg Heschel, handlar inte främst om att samla på sig en rikedom av information, utan om att möta och erfara helighet..

Efter den avslutande konfirmationsgudstjänsten kom en mamma fram till mig för att tacka. Efter att vi bytt några ord blev hon tyst en kort stund och sa sedan prövande att gudstjänsten ”känts så andlig” och berört henne. Vi pratade om hur kyrkan förändrats och hon berättade att hennes senaste gudstjänstbesök skett för många, många år sedan uppe i Hälsingland och att hon känt sig så ”nedtryckt i skoskaften” efteråt. Det visade sig vara min barndoms kyrka, och året visade sig vara just det år då jag sade nej och gick i exil. Här stod vi nu med varsin kaffekopp, i en stunds tystnad och förundrades.