”Och då bjöd Jesus in månglarna i templet.” Så lyder repliken på en rätt ny teckning av Robert Nyberg.

Driv ut månglarna ur templet

Hanna Stenström

 

”Och då bjöd Jesus in månglarna i templet.” Så lyder repliken på en rätt ny teckning av Robert Nyberg. Bilden föreställer en kvinna som läser godnattsaga för sitt barn eller snarare ett godnattevangelium. I den sagan, i den versionen av evangeliet, bjuder alltså Jesus in månglarna till Templet.  Över de två gestalternas huvud ser vi en sorts banderoll med ordet ”Evangelium”, där ”m” är skrivet som moderaternas partisymbol.

Då bilden ingår i Guldfeber, en samlingsvolym med satirteckningar över tillståndet i fosterlandet förutsätter den att vi förstår, att den version av Jesusberättelsen som kvinnan läser är fel, är en absurd omskrivning av berättelsen som speglar det rådande tillståndet i Sverige. Vi förväntas förstå att månglare rent definitionsmässigt ska drivas ut ur templet, inte bjudas in. Men vilka är månglarna och vilket är templet?

Sammanhanget ger vid handen att det inte är tempelkulten i Jerusalem, inte ens Svenska kyrkans gudstjänster och verksamheter, som är ”Templet”, som är det som måste skyddas mot ”månglarna”. Det är inte ens ett inlägg i debatten om ifall Svenska kyrkan kan driva företag –  bensinpumpar, begravningsbyråer eller välfärdsföretag.

Det handlar med största sannolikhet om att ”månglarna i Templet” är en av de starkaste bilder vi har för att vinstintressen finns där de inte bör finnas. För att vård, undervisning och omsorg drivs med vinstsyfte. För att vård och omsorg blivit varor på en marknad och för att vi nu och i vår dödsstund ska vara kunder som väljer det vi behöver ur marknadens utbud. För att ekonomins språk och tänkesätt flyttat in överallt, såväl i form av kommersialiseringen av välfärden som när också offentligt driven välfärdsverksamhet ska styras enligt principer tagna från näringslivet (New Public Management).

När allt detta sker har månglarna bjudits in i Templet.  För  ”templet” är kroppen, som hos Paulus, men här den sjuka, döende, plågade kroppen. Då är templet människan, med rätt att bli behandlad med respekt för alla människors lika värde och den enskildes värdighet. Så kan berättelsen om månglarna i templet användas i den allmänna samhällsdebatten utanför kyrkan, bland människor som ser med oro och upprördhet på vad som sker inom vården och andra välfärdssektorer.

Och jag kommer inte ifrån att jag trots allt saknar min kyrka där.

Jag hör visst rösterna från den profetiska diakonin, jag vet att mycket praktiskt arbete görs just inom socialt arbete, vård och omsorg, arbete som varken är vinstjakt eller välgörenhet. Jag är rädd för att jag är orättvis. Men jag skulle vilja veta var i kyrkorna vi samlas för att tala om de värderings- och människosynsfrågor som blir synliga när vården kommersialiseras, när vinstsyfte framstår som den normala drivkraften också för vård och omsorg. När vi alla nu och i vår dödsstund ska vara kunder, inte medborgare och människor med rättigheter grundade på människovärdet.

Jag tycker inte jag hör en tydlig kyrkornas röst när det gäller själva systemet, bara om hur vi ska kunna hitta vår plats i systemet eller protestera mot dess värsta utslag. Jag hoppas det beror på min dåliga hörsel, men jag fruktar att så inte är fallet.

 

 

 

 

 

 

 

1 kommentar på “Driv ut månglarna ur templet

  1. Sven Andersson skriver:

    Blir det inte mer ”månglande” i templet, om
    vi drar in ekonomiska och andra sekulära frågor ditin? Fördelningen av våra pengar bör
    vi göra med kristligt sinne men striderna om-
    kring dem sköter det sekulära samhället.