Kväkaren Julia Ryberg skriver om teologen Marcus Borgs sverigebesök: Må detta bli ett rättvisans och medkänslans år. Kyrkoåret följs inte inom kväkarrörelsen.

Må detta bli ett rättvisans och medkänslans år

Julia Ryberg

Kväkaren Julia Ryberg skriver om teologen Marcus Borgs sverigebesök: Må detta bli ett rättvisans och medkänslans år.

Kyrkoåret följs inte inom kväkarrörelsen. I mina föräldrars barndomshem firades varken jul eller påsk. Alla dagar är heliga och hela livet är ett sakrament. Mamma tyckte dock det var trist och lovade att hennes barn skulle minsann få fira jul. Alltså har jag firat jul hela livet, dock med lämpligt mått av kväkarenkelhet. Inte förrän jag kom till Sverige som ung vuxen 1975 blev jag bekant med alla dessa kyrkliga högtider. Mina barn var skollediga stup i kvarten för någon helg som hade med Jesus att göra.

Inte förrän jag på 1990-talet blev närmare bekant med Svenska kyrkan, fick jag insikt i kyrkoårets gång. Jag tar numera till mig – metaforiskt! – adventstidens, julens, fastans och påskens budskap. De betyder något för mitt liv med Gud, och jag uppmärksammar dem när som helst under året, när det inre livet påkallar det. Själva adventstiden är alltså inte så viktig för mig, även om adventsljusstaken är ett måste i mitt hem.

I år kommer dock adventstiden att kännas särskilt viktig. Jesus har nämligen kommit ridande på sin åsna rätt in i mitt arbetsrum, stört min e-postkorrespondens och lagt sig i min planering för det kommande årets arbete. I sitt följe har han den amerikanske teologen Marcus Borg, nyligen på besök i Stockholm, med sin profetiska undervisning om Guds rike (alltså Guds dröm för världen, där rättvisa och medkänsla råder).

Borg hade befriande tolkningar av ordet nåd (där Gud är medkännande snarare än dömande, och människan mer i behov av klarsyn och hemkomst än förlåtelse) och av ordet rättfärdighet  (där Guds rättvisa handlar om rättvis fördelning av resurser). I sitt följe har Jesus det amerikanska valets spektakel (och hoppfulla utgång!), de fruktansvärda händelserna i Gaza och Israel, nya rapporter om klimatförändringar, en gravid kvinnas död på Irland—förvägrad en abort som hade kunnat rädda hennes liv.

Han har ridit in under min lamentation över sjukdom och död i familjen och bland vänner, över våldets flagranta och mera raffinerade uttryck. Han ropar ord som ljuder i kyrkan första advent: Det är dags för dig att vakna. Jag har kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Ta på dig ljusets rustning. Vi är vapenlösa men starkare än världens makter. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.

Välkommen in, då! Men hjälp mig hantera min förlamande maktlöshet och litenhet, min frustration och vrede över våldet och apatin, min längtan att bidra på ett vettigt sätt!

Lite vägledning har jag fått. 1) Jag börjar förstå att den plågsamma vanmakten är ett av de så kallat tunna ställen som Borg talar om—där det inre livet möter det yttre, där vi förnimmer Gud mitt i vardagen, där hjärtat vidgas och förvandlas till ett instrument för Guds rike. 2) Jag ska se till att Guds rikes-perspektivet finns uttryckligen i mitt arbete—från retreatplanering till morgondagens möte med konfirmander som vill veta om det lilla, udda kväkarsamfundet. 3) Jag har skickat ett brev med uppmuntran och utmaning till Barack Obama. Han kanske aldrig läser det, men det gjorde mig gott att skriva.

Må vi förbli vakna sanningsvittnen inför våld och vånda både nära och fjärran. Må vi rustas med vapenlös styrka att göra det lilla vi kan. Må vi höra rösten och öppna dörren – fira Guds ankomst i våra liv – året om. Må detta bli ett rättvisans och medkänslans år.

1 kommentar på “Må detta bli ett rättvisans och medkänslans år

  1. Daily Adventures skriver:

    […] article was originally published at Dagens Seglora in Swedish. Thanks to Julia for permission to republish on Nayler and for the […]